Varför bryr sig Svenskt Näringsliv om skola och utbildning?

Svenskt Näringslivs intresse för skola och högre utbildning har jag följt och intresserat mig för sedan man publicerade rapporten Konsten att strula till ett liv. Kan inte säga att jag lusläser deras hemsida, men det jag har läst oroar mig, och just nu skrivs det kritiska debattartiklar om både skolan och högskolan där olika typer av förslag presenteras. Jag och många med mig tycker sig se en linje i inläggen och det handlar om pengar. I jakten på lönsamhet drar många företag idag ner på FoU-utgifter, trots att företagens behov av kunskap och utbildning inte minskat, och då riktas blicken naturligt mot en av samhällets allra största utgiftsposter: Skola och högre utbildning. Tänk om utbildningssystemet anpassas efter näringslivets behov ... Jag förstår lockelsen, men det vore förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet att låta näringslivets kortsiktiga och snäva behov styra samhällets långsiktiga investeringar i kunskap och utveckling. Svenskt Näringsliv representerar av naturliga skäl bara dagens företag och kanske morgondagens, medan samhällets ansvarshorisont sträcker sig mycket längre i i framtiden. Ingen vet någonting om framtiden på lite längre sikt och detta måste forskare förhålla sig till också, vilket blir svårt om högskolan åläggs att anpassa verksamheten utifrån ett snävt och kortsiktigt företagarperspektiv. Företag ska ANVÄNDA kunskapen och ta vara på kompetensen som samhället tillhandahåller, och förmår man inte uppskatta det som bjuds (igår publicerades en debattartikel i DN där man talade om matchningsproblematik) är det aldrig självklart att det är högskolans problem. I ett kunskapssamhälle måste KUNSKAPEN stå i centrum, inte pengar, lönsamhet eller andra intressen. Kunskapen är det kol som eldar på lokomotivet och driver utvecklingen framåt. Svenskt Näringsliv är mer än välkommen att koppla på sina vagnar, men det kan aldrig vara en lösning att placera vagnarna framför loket.

Svenskt Näringsliv är en mäktig lobbyorganisation och det är inte bara den högre utbildningen man intresserar sig för. Hittar en debattartikel på Altinget.se där Mikaela Almerud, (högskolepolitisk expert Svenskt Näringsliv) presenterar tre förslag på lösning av problemet med lärarbrist i landet. Varför, kan man undra, och vad handlar deras förslag om; detta vill jag skriva om för att lära mig mer om hur Svenskt Näringsliv tänker och vad man prioriterar. Otvetydigt besitter man kompetens inom organisationen, men bara för att man är bra på företagande betyder inte att man är bra på lärande och kunskapsutveckling. Kunskap är inte en produkt och utbildning är inte en tjänst, produkter och tjänster kan dock utvecklas med hjälp av kunskap.

Lärarbristen är inte ett problem som håller på att lösas, utan ett problem som alltjämt ökar i omfattning. Under allt för lång tid har det varit en för ensidig fokus på att stärka den akademiska acceptansen och höja professionens status. Lärarutbildningen är en yrkesutbildning. Det är hög tid att förflytta diskussionen till var vi ska att hitta framtidens lärare och vad som krävs för att dessa ska lyckas i sin yrkesroll. Med den utgångspunkten vill jag lyfta fram tre områden som särskilt viktiga att titta närmare på.

Svenskt Näringsliv ser alltså lärarbristen som en rekryteringsfråga, att det handlar om att först hitta individer och sedan specialutbilda dessa för uppdraget. När jag läser detta inser jag varför man har problem att rekrytera kompetenta kvinnor till uppdrag i bolagsstyrelser och högre chefspositioner. Det är ett bakvänt sätt att tänka, men det verkar vara genomgående inom organisationen. Svenskt Näringsliv knyter kompetens till individer och ser kunskap som något sekundärt. Hittar man bara den rätte kan hen utbildas, det är så jag läser det inledande stycket där förslagens grundtanke presenteras. Jag tror inte att framtidens lärare är något man hittar, jag tror på utbildningens formande kraft och kunskapens förmån att spränga gränser och driva förändring. Med den syn på kompetens som Almerud och Svenskt Näringsliv har, att det handlar om personlighet mer än om intresse och en rörelse, en strävan; att det handlar mer om vem man är än om vad man vill bli, kommer skolans rekryteringsproblem att cementeras på samma sätt som problemen att finna kompetenta kvinnor till styrelserna i stora bolag.

1. Fler vägar in i läraryrket
Det första är fler vägar in i läraryrket. Att förlita sig på att lärarutbildningen i huvudsak ska tillgodose behoven av framtida lärare är naivt. Det är långt ifrån tillräckligt. En viktig del av lösningen finns att hämta bland yrkesverksamma inom andra områden. Bland ingenjörer och ekonomer hörs ofta personer som säger sig vilja jobba som lärare. De vill däremot ofta inte göra det på heltid. Inte heller nödvändigtvis för alltid. Genom att skapa kombinationstjänster och göra det möjligt att gå in i och ur yrket skulle de här personerna tillgängliggöras för skolan. Det skulle förutom fler lärare också medföra ett tillskott på kompetenser och erfarenheter från yrkeslivet utanför skolan, något som skulle vara mycket värdefullt för eleverna.

Detta förslag är i grunden bra. Jag är inte särskilt förtjust i lärarlegitimation och talet om behöriga lärare. Jag tror absolut att man kan vara en bra lärare utan att ha läst pedagogik, men utan kunskap i de ämnen man ska undervisa i kan man aldrig bli en lärare. Skolan kan absolut utvecklas med hjälp av inspel från yrkesverksamma, och ingenjörer kan säkert hjälpa till med matematikundervisningen. Fast skolan är en plats där man utbildar framtida generationers medborgare och livet består av mycket mer än arbete. Skolans uppgift är att främja demokratins utveckling, och det är inte självklart en kompetens man har eller värderar i näringslivet. Att släppa in medarbetare från Lundin Oil och andra exempel på företag som agerar tvivelaktigt skrämmer. Och alla barn har föräldrar och andra släktingar som arbetar och det finns redan inslag av praktik ute i arbetslivet. Lärare måste vara LÄRARE och lärare blir man genom att utbilda sig i ett eller flera ämnen. Lärare har en unik kompetens, som Svenskt Näringsliv uppenbart har svårt att se och uppskatta. Lärare är utbildade för att lära och utveckla kunskap. Därför är förslaget att plocka in yrkesverksamma i skolan för att ta hand om undervisningen förkastligt.

2. Differentierad lönesättning
Det andra är en differentierad lönesättning. Statistik från OECD visar att ingångslönerna för lärare i Sverige är konkurrenskraftiga men att yrkesverksamma lärare har mycket små möjligheter att påverka den egna lönen. Den senare nämns ofta som ett skäl till att välja bort läraryrket. Ska vi kunna attrahera duktiga personer som lärare och behålla dem måste det ges möjligheter att kunna påverka sin egen situation. Inför tydligare karriärvägar och ge lön efter prestation. En ökad lönespridning är central för att främja tillgången på duktiga lärare.

Detta förslag är ett pinsamt standardförslag från näringslivet. Reformen med förstelärare har som jag förstår saken visat sig leda till problem med arbetsmiljön. Och tron på lönespridningens undergörande verkan bygger på tanken om att konkurrens alltid driver kvalitet, vilket återstår att bevisa. Lärare ska inte konkurrera med varandra, möjligen kan det finnas en poäng med konkurrens om platserna på lärarutbildningen, men när man väl fått en anställning som lärare bör den vara lika för alla för att rikta fokus mot kunskapen. Lärare som söker sig till yrket för att tjäna pengar prioriterar annat än lärare som söker sig till yrket för att få arbeta med kunskap och lärande. Lärare ska självklart ha en hög lön, men den ska vara lika över hela linjen för att visa att läraryrket är viktigt, men det är mycket viktigare att arbetsmiljön är god, att kraven är rimliga och att den administrativa bördan hålls på ett minimum. Ökade möjligheter till fortbildning, er frihet under ansvar och mycket större fokus på kunskapen i arbetet tror jag skulle locka till sig de allra bästa och mest intresserade och dedikerade LÄRARNA. Girighet har visat sig hämma kunskapsutvecklingen, så att skapa sådana incitament för att locka människor att söka sig till skolan vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

3. Lärares status
Det tredje är lärares status. Det har delvis med lön att göra men är mer komplicerat än så. Det handlar framförallt om synen på yrket. Idag finns en mycket negativ syn på lärarutbildningen som smetar av sig på yrkesrollen. För att ändra den behövs kraven såväl på att komma in på utbildningen som att genomföra den höjas. Att skjuta till fler platser utan att först stärka upp utbildningen riskerar försämra status ytterligare.

Genom att skapa en bättre arbetsmiljö för lärarna och lyfta bort den administrativa bördan, kort sagt genom att göra läraryrket till ett yrke som handlar om kunskapsutveckling, genom att placera kunskapen i centrum, skulle man kunna locka tillbaka många av lärarna som lämnat skolan. Läraryrket har varit attraktivt och förknippats med hög status, men det var i en annan tid där kunskapen ansågs ha ett egenvärde i samhället. Här har Svenskt Näringsliv ett stort ansvar, om man verkligen menar allvar med sin omsorg om skolan. Varför talar man inte mer och tydligare om kunskapens värde? Varför bygger förslaget om förbättringar i skolan på att släppa in yrkesverksamma och om höjda löner? Jag tolkar det som att kunskapen är sekundär för Svenskt Näringsliv, som att näringslivet utgör normen och mallen för allt som anses bra och viktigt. Men samhället är så mycket mer, och det är detta som är skolan uppdrag. Svenskt Näringsliv har inget att lära lärarna (eller forskarna), det är Svenskt Näringsliv som behöver utbildas om samhället, historien, filosofi och annat som ligger utanför deras snäva intresseområde och som sträcker sig bortom företagens kvartalsfokus. Vad Sverige och svensk skola behöver är långsiktighet och i ett samhälle där kunskap har hög status kommer läraryrket automatiskt att vara ett av de mest eftertraktade yrkena, som de allra bästa och mest hängivna söker sig till. Pengar är bra, men ger inte högre status åt läraryrket, det kan bara kunskapen göra. Det är kunskapens stabs som behöver öka, och där har skolan inget att lära av Svenskt Näringsliv.

Elitutbildning som komplement
Dessutom behövs alternativ till lärarutbildningen. Det har lagts fram ett mycket bra förslag på en fristående elitutbildning på ett och ett halvt år som komplement till en ämnesexamen och som skulle utgöras av kurser i ledarskap, konflikthantering och retorik, sådant som är väsentligt för att bli framgångsrik som lärare. En sådan utbildning skulle även vara tilltalande för yrkesverksamma som vill sadla om eller för personer med ambitionen att ha en kombinationstjänst.

Lärare är inte ledare. Lärare är LÄRARE, och det är en unik och egen kompetens. Här visar Svenskt Näringsliv återigen vad man prioriterar och hur man faktiskt nedvärderar lärare. Kunskapen, återigen, var finns kunskapen i förslagen som lyfts? Jag kan inte se annat än att Svenskt Näringsliv ser det som att kunskapen finns ute på företagen, i alla fall den enda verkligt viktiga kunskapen. Och det är en tanke jag aldrig kan ställa upp på. Kunskapen har ett egenvärde och när samhället som helhet och näringslivet i synnerhet börjar uppskatta kunskapen och lär sig hantera den kommer Sverige att få en skola värd namnet.

Hög tid att testa nya vägar
Kommande generationer är beroende av att vi kan lösa lärarbristen. Trots att fler platser till lärarutbildningen hittills inte visat sig vara något framgångskoncept tillåts lärarutbildningen, så som den ser ut idag, expandera ytterligare. Det är hög tid att testa nya vägar. Att rekrytera lärare från andra yrkesgrupper, främja en ökad lönespridning och skapa en elitlärarutbildning är tre vägar som faktiskt har en chans att fungera.

Sverige och Svenskt Näringsliv lider svår brist på kunskap, det är det underliggande problemet som behöver lösas för att solan ska kunna utvecklas och bli en plats för lärande. Och jag ser inga tecken på något sådant i debattartikeln, tvärtom; så, nä, jag tror det vore bäst för alla att hålla Svenskt Näringsliv på armlängds avstånd från skolan och den högre utbildningen. De är mer än välkoma som elever och studenter, men har inget att tillföra vad gäller lärande och kunskapsutveckling. Inte som förslagen som lämnas ser ut nu i alla fall.