Bibliotek, Bildning och källkritik

Läser i tidningen att regeringen i sin budgetproposition föreslår att Kungliga biblioteket ska få 25 miljoner kronor per år i tre års tid, och det tycker jag så klart är väldigt bra. Biblioteken är en av kunskapssamhällets kanske viktigaste institutionen, minst lika viktiga som skolan och universitetet. Biblioteken är viktiga som en påminnelse om boken och dess roll för mänsklig utveckling. Jag ser biblioteken som ett slags bildningens fyrbåk, ett ljus i mörkret som lyser väg och erbjuder ett tyst rum för läsande och tänkande, mitt i marknadssamhällets larm; en manifestation för kunskapens egenvärde. En vishetens borg som erbjuder skydd mot alla slags hot mot demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Den som har pengar kan köpa böcker och sitta hemma och läsa, men det kan inte alla. Bibliotekens roll för integrationen är därför enormt viktig. Utan bibliotek får vi ett helt annat samhälle och en torftigare och fattigare kultur. Liksom skolan är biblioteksväsendet en långsiktigt investering, dels i samhällets och den uppväxande generationens kunskapsutveckling, dels i det svenska språket. Och, inte minst, biblioteket öppnar dörrar till böckernas fantastiska värld och läsandets undergörande verkan. Bildning är något som växer fram mellan människor och som underhålls av olika samhällsinstitutioner; biblioteket är en av dem, skolan en annan, medierna en tredje, men det finns fler. Alla har ett gemensamt ansvar för bildningen. Biblioteket är inte någons, det är allas och därför måste det vara en statlig eller i alla fall skattefinansierad angelägenhet. Biblioteket utgör ett slags kunskapsutvecklingens buffert och när de ekonomiskt gynnade delar med sig till de mindre lyckligt lottade växer båda och samhällets hållbarhet ökar.

Även om nyheten om den föreslagna satsningen gör mig glad är jag inte odelat positiv, det finns en underton i förslaget som oroar mig. Det handlar om synen på kunskap som finns mellan raderna och det jag reagerar på är att syftet tydligen ska vara att "förbättra förutsättningarna för ökad digital kompetens och att stärka förmågan till källkritik". Jag ser det som en oroande glidning i synen på kunskap. Bildning kräver ett aktivt försvar för HELA det komplex som utgör vetandets och utvecklingens klangbotten, och när bibliotekens uppdrag, liksom för övrigt skolans, detaljstyrs och specialiseras allt mer innebär det en utarmning av bildningen, och i förlängningen av kunskapen. Fakta går att kontrollera, och det är försöken att kontrollera och detaljstyra som jag reagerar på; som oroar mig.

"I en tid när allt fler blandar ihop fakta med åsikter så behöver vi alla rustas med mer källkritiskt tänkande. Biblioteken spelar en särskilt viktig roll i det arbetet", säger kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) i pressmeddelandet.

Nu sägs det ju inte uttryckligen att biblioteken får UPPDRAGET att rusta medborgarna och värna utvecklingen av ett källkritiskt tänkande. Fast vi vet ju hur det brukar bli, och tanken ligger helt i linje med det fokus på målstyrning och kontroll som New Public Management bygger på. Om något eller några år kan man förvänta sig en uppföljning och utvärdering av hur väl biblioteken lyckats med uppdraget, och visar det sig att man inte lyckas får någon ansvarig gå och det kommer nya och mer detaljerade krav. Mer pengar brukar man inte tillföra, för effektiviseringen anses vara ett slags naturlag. Det är som bekant inte så jag ser på utveckling, hållbarhet, kultur eller kunskap. Därför oroas jag av förslaget och även om jag riskerar att bli en party pooper känner jag mig tvungen att påpeka riskerna jag ser.

Kungliga biblioteket ska under de tre åren, 2018–2020, stötta de regionala biblioteken i arbetet med att öka användningen av digitaliseringens möjligheter.

En annan sak som oroar mig är naiviteten med vilken man ser på och närmar sig digital teknik. Utan tvekan innebär den enorma möjligheter, men det finns också gigantiska problem och utmaningar som inte ägnas tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som nöden kräver. Var finns den omtalade källkritiken ifråga om digitaliseringens möjligheter? Uppdraget verkar tydligt, KB ska stötta de regionala biblioteken att "öka användningen" av digital teknik. Här finns en uppenbar risk att biblioteket som institution hotas för när allt mer av verksamheten digitaliseras och flyttas över till nätet behövs snart inte längre det fysiska rum för tänkande, läsande, utveckling och bildning som biblioteken försvarat genom seklerna, det mellanrum i tillvaron som erbjuder lugn och ro samt tid att tänka tankar till slut. Boken håller på att digitaliseras och nu är det logiskt nog bibliotekens tur, och källkritikens fokus på (fakta)granskning effektiviserar utvecklingen, helt i linje med den underliggande kunskapssyn som vuxit fram i samhället som som utgör en glidning bort från vishet, bildning och kunskap som är svårt och till dels omöjligt att kontrollera, mot fakta och information som går att styra och kontrollera.

Min poäng är att bildning inte går att effektivisera, och bibliotekens roll i samhället är inte att tillhandahålla något slags specificerad tjänst som kan upphandlas i konkurrens. Varken bibliotek eller bildning går att målstyra eller kontrollera. Kunskapens vägar oro outgrundliga och följer sin egen (brist på) logik. Jag oroas över avsaknaden på ödmjukhet inför dessa aspekter av kunskap, som jag tycker lyser igenom i förslaget. Allt och alla hänger ihop, samhälle och kultur är komplexa, dynamiska och okontrollerbara helheter. Varför har vi idag ett behov av källkritik? Det är frågan vi borde ställa oss, och poltiken borde utvecklas med utgångspunkt i insikten om att den enda långsiktigt hållbara "lösningen" är att stämma i bäcken. Jag ser behovet av källkritik som en olycklig effekt av årtionden av usel skol- och utbildningspolitik. Biblioteken håller på att monteras ner, för det är ett enkelt sätt för ekonomiskt pressade kommuner att spara pengar, och den tendensen bryts inte av engångssatsningar, för att motverka den utvecklingen krävs en helt annan långsiktighet. För att klara av omställningen utan problem och för att kunna ta vara på digitaliseringens möjligheter behöver biblioteken och skolan VÄRNAS, inte satsas på genom öronmärka pengar för än det ena än det andra ändamålet.

Biblioteken och skolan är till sin natur källkritiska, i alla fall om man sätter kunskapen i centrum för verksamheterna och ger institutionerna i uppdrag att sträva efter bildning och tilldelar dem ett mycket mer öppet mandat. Behovet av källkritik ser jag som ett symptom på bristande bildning i samhället, som en effekt av kunskapsutarmning och minskat intresse för skolans innehåll. Källkritik kan aldrig ersätta en i samhällets breda lager, allmänt spridd och gedigen, bedömningskompetens. Källkritik är att likna vid ett slags antivirusprogram, som behövs för att skydda sig mot hot som aldrig hade funnits om människor brydde sig mer om varandra, om samhället var integrerat och alla kände sig inkluderade. Satsningen på källkritik och digitalisering, tänker jag, tar lite ut varandra. Om fler tog sig tid att besöka biblioteken och oftare satte sig ner för att läsa fysiska böcker som man sedan diskuterade tillsammans, behövdes ingen satsning på källkritik, för den kompetensen, liksom förmågan att bedöma olika typer av texters värde och källors relevans och pålitlighet, får man på köpet om man verkligen värnar biblioteken och placerar lärandet och kunskapen i centrum för skolans verksamhet.

Biblioteket har i alla tider varit ett slags kunskapens fyr och har genom sin blotta existens bjudit motstånd mot okunskap och fördumning. När biblioteket nu, som det verkar, får ett tydligt uppdrag att rusta samhället med källkritik utarmas biblioteket och förädlas från en vördad bildningsinsitution i eget namn till att bli en utövare av specificerade tjänster. En sådan utveckling riskerar att i sin tur utarma bildningen, vilket i förlängningen kan få menliga effekter på skolans möjligheter att arbeta med lärande och främja kunskapsutveckling. Och detta i sin tur bidrar till fördumningen av samhället, som riskerar att accelerera i takt med att allt fler samhällsfunktioner digitaliseras, vilket medför att både effektiviseringsmöjligheterna ökar och förändringsprocesserna går snabbare.