Sanningens olika ansikten

Det kom ett mail. Jag blev glad och inspirerad. Mailet innehöll en fråga, som jag vill lyfta och reflektera över här också, inte bara i mitt svar till frågeställaren. Frågan var kritisk, men ställdes med respekt. Tänk om det var så vi möttes i samhället, om det var så vi talade med varandra. Kritiskt men respektfullt och med nyfikenhet. Överens måste man inte vara, ofta bör det inte ens vara målet. Särskilt inte om målet med utbytet är kunskap och bättre förståelse. Frågor och svar som rör intellektuella ämnen blir destruktiva om utbytet utvecklas till debatt som handlar om att vinna eller sätta den andre på plats. Det avgörande i ett samtal är att man vill och försöker förstå varandra, då kan båda eller alla om man är flera lämna samtalet med bättre kunskaper och ökad förståelse även om. man inte är överens.

Frågan jag fick handlade om sanning; närmare bestämt om mitt sätt att använda begreppet sanning här på bloggen. En poäng med att publicera utbytet här på bloggen är att fler bjuds in i utbytet. Jag tror inte jag har skådat ljuset och kommit fram till det definitiva svaret, jag vill samtala och om någon vill lägga till något, hittar felaktigheter eller kan förklara bättre är ni välkomna in i samtalet.

Klipper lite i mailet och fokuserar på frågan. Hen som skrev får vara anonym eftersom mailet skickades till mig privat. Hen skriver:

Bland annat kan jag inte riktigt få ihop hur du ser på sanningsbegreppet. Jag tog mig för att saxa ut stycken ur olika bloggposter där du skriver om sanning och jämförde dessa och utifrån i alla fall detta så kan jag inte se annat än att du använder termen sanning på många olika sätt - att du ger ordet "sanning" flera olika betydelser/begrepp som dessutom är varandra uteslutande.

Jag skulle vara glad och tycka att det vore intressant om du orkar och vill förklara hur du ser på sanning! Är det en term som betyder olika i olika sammanhang och när har det i så fall vilken betydelse? Har du ändrat uppfattning över tid?

Citaten nedan är hämtade från mina bloggposter, och jag vill passa på att än en gång tacka mailförfattaren för ett grundligt arbete som visar på noggrann läsning, vilket glädjes mig och värmer mitt lärar- och forskarhjärta. Jag skriver alltså, på olika ställen på Flyktlinjer, följande om sanning:

”Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella.”

”Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden.”

”Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den.”

”Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle Avpixlat och andra relativistiska medier aldrig få den makt de har idag. Verkligheten är som den är, den tror man inte på.”

”Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera.”

”Donald Trump är USAs nästa president. Det är ett faktum som ingen kan ifrågasätta."

”Tron på sanningen måste överges, för bara då kan verkligheten undersökas VETENSKAPLIGT.”

”Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring.”

”Beskriver man verkligheten kan man så klart inte ha några förutfattade meningar om den, på något sätt. Detta menar jag inte är hittepå. Om sanningen är att sanning är sanning är ett högst relativistiskt begrepp, ja då är det ju så. Förstår inte vad som är motsägelsefullt med det?”

”Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap.”

”Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.”

”Sanningen om sanningen är att ingen äger den, det är den som äger oss och vi måste alla anpassa oss efter den.”

”Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer.”

”Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av?”

”Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara.”

”All forskning handlar på ett eller annat sätt om verkligheten, och all kunskap om verkligheten är bra och viktig. Allt som kan öka förståelsen för hur allt hänger samman och vilka förutsättningar som finns för förändring är viktigt att värna och vårda. Kunskapen har ett egenvärde, och bara de samhällen och kulturer som förstår det kan utvecklas till verkliga kunskapssamhällen.”

”Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något.”

”Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning i samhället att postmodernism skulle handla om förnekelse av sanning. Det stämmer inte.”

Jag läste igenom frågan noga, och svarade sedan tämligen omgående att jag menar följande, att det är så här jag tänker kring sanning:

1. Sanning är ett ord (ett ord som betyder lite olika saker för olika människor och därför är det viktigt, om det är kunskap vi vill ha, att vi samtalar om detta så förutsättningslöst vi kan och inte utgår från att det finns en enda korrekt och möjlig definition).

2. Världen så som den är och fungerar bortom och utan hänsyn tagen till människors uppfattningar om den, är ett sätt att se på sanningen, men dit når vi inte eftersom människan bara kommer i kontakt med världen genom sina sinnen.

3. Sanning är målet för vetenskapen, inte resultatet. Och det är svårt att komma överens.

4. Sanningen, det vill säga det man ser när man betraktar och undersöker världen, beror på vilket perspektiv och med vilka utgångspunkter man undersöker världen. Som man frågar får man svar; vilket inte betyder att sanningen i sig är relativ.

5. Sanningen uppfattas som relativ om man undersöker olika vetenskapligt godkända resultat och hur olika forskare inom olika discipliner, under olika perioder i historien, undersöker världen. Även om man undersöker samma sak kommer man fram till lite olika resultat (men vad som hest kan man inte komma fram till och fortfarande kalla sanning), men det betyder inte att världen är relativ. Kanske skulle man kunna säga att världen är större än vetenskapen som försöker fånga in och beskriva delaspekter av helheten.

6. Forskarens grad av makt och inflytande påverkar hur det som sägs tas emot och hur olika svar bedöms, därför uppfattas det som om världen är en och den samma och att vissa forskares svar är bättre än andras, även om alla resultat som klarar av en vetenskaplig granskning är lika giltiga.

7. Det finns mig veterligen bara tre kriterier för sanning: Logisk konsistens (koherens), överensstämmelse med det som går att iaktta (korrespondens) och det som fungerar (pragmatiskt). Vi har bara tillgång till det vi ”vet”, och verkligheten ligger bortom det. All kunskap är förmedlad.

8. Det finns en massa saker som är meningslöst och korkat att ifrågasätta, som till exempel att Trump valdes till president i USA. Och ska vi komma någon vart rent intellektuellt och kunna utveckla kunskap måste vi i varje fall bestämma oss för vilka strider som är värda att ta för ”sanningen”.

Efter någon dag fick jag ett nytt mail som svar, och där stod följande att läsa. Mailförfattaren inledde med att redogöra för sina utgångspunkter på följande sätt:

När vi samtalar så är ju nästan alla ord vi använder helt okomplicerade och betydelsen av dem är klar för alla parter. Men viss enstaka ord kan betyda olika saker för olika personer och eller i olika sammanhang. När ord betyder olika saker i olika sammanhang så leder det oftast inte till några problem så länge vi är medvetna om sammanhanget. Men när orden betyder olika för olika personer, eller tillåts byta betydelse från gång till gång, så leder det lätt till missförstånd. 

Jag upplever det som att du ofta återkommer till ordet (termen) sanning men att du ger denna term olika begrepp från gång till gång, dvs att du låter termen "sanning" omfatta olika betydelser i olika sammanhang. Därför blir jag undrande inför vad du egentligen menar. Ena gången tycks sanning betyda "överensstämmelsen mellan en utsaga och den verklighet som utsagan uttalar sig om", andra gånger säger du att "sanningen" inte finns eller att den är relativ eller någonting annat. Min upplevelse är att du låter termen "sanning" beteckna olika begrepp och att detta leder till att det du säger blir svårt att förstå/lätt att missförstå.

Kan du förstå denna ståndpunkt?
Håller du med?

Vidare skulle jag vilja hävda att termen sanning så klart både historiskt och i nutid får och har fått olika begrepp/fått täcka olika betydelser. Detta är så att säga en sanning om termens "sannings" historiska och nutida användning. Men även detta är ett starkt argument för varför det är viktigt att definiera begreppet och sedan vara konsekvent i användningen av termen. 

Om jag ber dig "hämta smöret i kylskåpet" och du gör det och jag då blir arg och skäller på dig eftersom jag egentligen menade att du skulle "ta ut hunden på en promenad", ja då har jag bytt begrepp för termerna "hämta", "smör", "i" och "kylskåp". Även om detta exempel är larvigt så är det samma princip: om ett ord får byta betydelse hipp som happ så är det svårt för mottagaren att förstå.

Nu hade jag börjat jobba och fick annat att tänka på. Överrumplades av jobbets alla krav, men svaret lämnade mig ingen ro och jag tänkte mycket, länge och noga, innan jag svarade följande: Jag har verkligen tänkt igenom dina frågor och reflektioner nu. Fast jag har haft svårt att formulera ett svar. Det känns lite som vi talar förbi varandra. För jag menar att sanning inte är något annat än ett ord, och det ordet kan förklaras och förstås på en rad olika sätt. Det kanske kan uppfattas som att jag är inkonsekvent, men det är dels begreppet som placeras i olika kontexter, dels är det olika beskrivningar och användningar av olika versioner av begreppet. Eftersom vi aldrig når fram till verkligheten i dess ”rena” form går det inte att finna ett enda, logiskt konsistent begrepp för sanning. Det vore att göra våld på verkligheten.

Jag håller inte med om att liknelsen med smöret är tillämplig här, för hämta och smör är ord/begrepp som till skillnad från sanning är något konkret och som handlar om vardagens organisering. Sanning är ett abstrakt begrepp, som ingen lyckats beskriva på ett sätt som alla kan ställa upp på. Det spelar därför ingen roll hur mycket vi människor önskar oss att det fanns en konsistent och stringent definition, för det vore som att önska att man var någon annan. Verkligheten är som det är och människans språk är imperfekt, det är ett faktum som är lika orubbligt som naturlagarna.

Nu är jag osäker. Tänker jag fel, missförstår vi varandra eller är frågorna (eller svaren) felformulerade. Jag har ju inte själv forskat om sanning och inte filosof av facket, jag har dock tänkt väldigt mycket kring frågan under lång tid och det jag kommit fram till ligger ju till grund för min forskning om kultur. Alla synpunkter, tankar och reflektioner är välkoma och mottas med tacksamhet. Jag via inte ha rätt, jag vill lära mer och förstå bättre och tror aldrig jag blir färdig. Ämnet är inte riktigt av den karaktären.