Passion för kunskap och kvalitet kan inte tvingas fram.

Första dagen på arbetsåret. Klockan ringer tidigare än den gjort på hela sommaren. Både trött och pigg. Vaken och förväntansfull i kroppen, men seg och lite skeptisk i tanken. Efter alla åren i akademin är det inte längre en utmaning att börja jobba igen. Det är en sorg jag bär på. Vill och behöver utmanas, för att inte tappa sugen. Självklart påverkar den känslan min upplevelse av akademin, men ambivalensen har också med annat att göra. Bristande intresse för kunskap i samhället, till exempel. Fakta och evidens är det enda som betyder något. Kunskapen skrattas bort och betraktas som något omodernt, förknippas med flum. Ingenting har dock i grunden förändrats i samhället. Människan är den samma nu som då. Kulturen har förändrats. Synen på och värderingen av kunskapen är en annan. Det oroar mig, och jag inser till min glädje att jag inte är ensam. Hittar en artikel. Tänker med den och jobbar mig in i matchen. Jag må vara trött och lite desillusionerad, men jag ger inte upp. Min passion för kunskap har inte falnat, tvärtom.

Daniel Carnerud är doktorand vid avdelningen för kvalitetsteknik, maskinteknik och matematik vid Mittuniversitetet. I somras publicerade han sin licentiatavhandling där han presenterade trender och mönster inom kvalitetsforskningen de senaste 30 åren. 

– Jag ville titta på kvalitetsområdet från ett mer kritiskt perspektiv, vad är det som gör ämnet unikt och hur har det förändrats över tid, förklarar han. 

Genom att använda sig av så kallad text mining-metodik har han granskat de ämnen och begrepp som förekommer på forskningskonferenser och i tre vetenskapliga tidskrifter på området. Resultaten ger en indikation på vad som intresserat forskningen genom åren, men blir samtidigt en spegling av hur området utvecklats. 

– Det finns ett fundament av områden som alltid är med när jag tittar på de senaste 30 åren. Samtidigt är det tydligt att forskningen följer de allmänna trender vi ser i samhället, men med en viss eftersläpning. 

Basen är densamma

Det gemensamma kittet för forskningen utgörs av ämnen som kontroll, kostnader och tillförlitlighet, Iso-standarder, servicekvalitet och TQM samt kunder, innovation, arbetssätt och lärande. Det stora uppsvinget för forskningen på området kom i svallvågorna av den stora kvalitetsvågen som sköljde över västvärlden under 1980-talet. Antalet forskningspublikationer ökade fram till mitten av 1990-talet för att sedan minska och stabiliseras från 2000 och framåt.

Forskningen om kvalitet seglar i medvind. Det går trender i allt. Verkligheten och människornas grundläggande behov är dock de samma över tid. Det var inte så att man upptäckte att kvalitet var viktigt på 1980-talet. Snarare var det nog så att kvalitetsvurmen var en konsekvens av nedskärningarna som tvingades fram av nyliberalismens fokus på lönsamhet (som i sin tur var en konsekvens av Milton Friedmans ekonomiska teori som sa att makten i näringslivet bör flyttas från VD och styrelsen, till aktieägarna) som ledde till exceptionella aktievinster, (och gav oss begrepp som börshaj och yuppie) vilka tvingades fram av helt nya krav på EFFEKTIVITET. Tidigare återinvesterades mycket mer av kapitalet i verksamheten och man satsade på personalen. Kvaliteten fick man så att säga på köpet, eftersom det fanns tid för det och som en konsekvens av att arbetarna kände en stolthet och lojalitet mot arbetsgivaren. Sedan, när girigheten och egoismen spred sig i samhället och på arbetsmarknaden, tvingades man fokusera mycket mer på ledning, styrning och automatisering. Kvalitet hamnade i centrum, och efterfrågan på kunskap om vad som driver kvalitet och hur man kan få högsta möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad ökade dramatiskt. Inte bara i tillverkningsindustrin, utan i samhället som helhet eftersom nedskärningarna framförallt drabbade den offentliga sektorn. När allt skulle effektiviseras tvingades man fokusera mycket mer på kvaliteten.

Daniel Carnerud ser några tydliga trender: Att forskningen kring utmärkelsemodellerna peakar mellan 2000 och 2009, att intresset för Sex Sigma dyker upp i 2000-talets början, medan forskningen kring Lean får fart runt 2005. Iso har däremot varit en tydligt stabil del av kvalitetsforskningen sedan 1995 och framåt. 

Mer servicekvalitet

De senaste åren har innovation, arbetssätt och lärande varit heta områden för forskningen. 

– Om man tittar på de stora dragen så ser jag en tydlig dragning mot servicekvalitet och kundtillfredsställelse på senare år. Servicekvalitet har ju funnits med som forskningsområde hela tiden, men jag blev förvånad över att det är så pass hett idag. En annan sak som förvånade mig är att forskningen kring Sex sigma fortfarande är populär. Idag kopplar man gärna ihop Sex sigma och Lean och ser det som två metoder som kompletterar varandra. 

När det gäller Lean så är det också tydligt att forskningen följer den praktiska tillämpningen av Lean. Om det tidigare var mer fokus på verktygen så handlar den senare forskningen mer om att para ihop Lean med andra begrepp och metoder som exempelvis Lean agile.

Jag kan ha fel, men jag ser mönster och samband här. Först kommer krav på lönsamhet, som tvingar fram jakt på effektivitet, vilket leder till fokus på kvalitet. Sjunkande kvalitet handlar inte om att människor blivit slarvigare med åren. En mycket rimligare förklaring är att förutsättningarna att hålla hög kvalitet försämrats som en konsekvens av det ökande kravet på lönsamhet i samhället. Aktieägarna kräver inte bara vinst utan ökande vinster, och medborgarna vill ha sänkta skatter. Trots att alla vet att man får vad man betalar för tänker man sig att det går att både behålla kakan och äta den. Lösningen är kvalitetssäkringssystem och målstyrning. Och den analysen verkar finna stöd i Carneruds forskning.

Risk för ras

Daniel Carnerud ser en tydlig tendens att intresset för kontroll, kvalitetsbristkostnader och processer avtar när det gäller den praktiska tillämpningen av kvalitet, något som han också ser bland de studenter han möter i rollen som lärare. 

– Det finns ett glapp mellan forskning och praktik där vi ser att de så kallade mjuka delarna av kvalitetsarbetet kring kultur och ledarskap får allt större utrymme idag.
Här finns det en stor risk, menar han, att kvalitetsområdets fundament med mätning, kontroll, uppföljning och förbättring eroderas. Då kan hela området rasa. 

Jag förstår inte riktigt vad han menar, men det är kanske journalisten som inte förmedlar tankarna tillräckligt tydligt? Dock ser jag tydligt i in yrkesvardag att talet om ledarskap accentuerats. Någon erodering av mätningen, kontrollerna och uppföljningarna ser jag dock inte. Om det är något som eroderar är det kvaliteten, eftersom förbättringarna uteblir. Mellanmänskliga kvaliteter påverkas menligt av försöken att effektivisera, eller det handlar nog snarare om att enda sättet att effektivisera det som händer i relationer mellan människor, så som vård, omsorg, undervisning och lärande, är att skära ner på kostnaderna, minsta tiden som finns att spela på; helt enkelt stressa och pressa människor att göra mer på kortare tid.

Dagens unga ska lära sig mer på kortare tid och till lägre kostnad än tidigare, och det är lärarnas ansvar att kvaliteten inte blir lidande. Det är en ekvation som bara fungerar i teorin; i praktiken får man den kvalitet man betalar för och styrningen, mätningarna, alla uppföljningar och kontroller, systemen som ska garantera kvaliteten, blir ett slags spel för gallerierna. Kejsaren är naken!

Var är glöden?

En annan sak som oroar honom är att kvalitetsområdet verkar ha tappat glöden som präglade 1980-talets pionjärer.

Det ser jag snarast som ett sundhetstecken. Det går att driva människor till en gräns, men när den passerats får det konsekvenser som ingen styr över. Sjuknade kvalitet, ökande ohälsotal och minskande kunskap i samhället. Hur långt ska vi låta det gå innan vi tänker om och gör rätt?

– Det driv och det tydliga samhällsengagemang som formade kvalitetsvågen på 1980-90-talet finns inte längre. Det som var självklart för den generationen, anledningen till att det tog fart från början, finns inte lägre som en drivkraft. Det är inte så att folk är emot kvalitet, men man är bara inte intresserad. Det känns lite blasé.

Jag gör en HELT annan analys av empirin som ligger till grund för Carneruds resultat. Under 1980- och 1990-talen fanns det en pionjäranda och gott om utrymme att förbättra både kvaliteten och effektiviteten. Dessutom ökade vinsten, ibland exponentiellt. Inledningsvis såg nyliberalismen ut som en framgångssaga, men sedan kom verkligheten ikapp. Idag har alla system drivits till sin spets och effektiviseringen har nått sin gräns. Människorna blir lidande och kraven på ökad lönsamhet tär på både individer och samhälle. Det är inte mer eller bättre kvalitet som behövs utan större förståelse och bättre förutsättningar för vad kvalitet faktiskt är. Kvalitet är inte samma sak över hela linjen, och det finns inte en enda, bästa metod att nå kvalitet. Vård och skola är väsensskilda verksamheter jämfört med tillverkningsindustrin. Det går bevisligen att bygga bättre bilar både snabbare och billigare, men det går (också bevisligen) inte att undervisa snabbare och bättre. Elever i skolan och studenter på högskolan läser och tänker inte snabbare idag, och en skola som inte anpassas efter förutsättningarna, en skola som organiseras utifrån aktieägarnas krav på ökad avkastning kommer aldrig att kunna bli en kunskapsskola.

Daniel Carnerud är övertygad om att det finns en stor möjlighet för kvalitetsområdet att göra en stor positiv skillnad i samhället, men att man måste bli bättre på att kombinera styrkan med en kraftfull vision med det praktiska arbetet. Därför är det nödvändigt att området hittar tillbaka till passionen och viljan att se kvalitetsarbetet ur ett samhällsförbättringsperspektiv. Att hitta ett syfte som folk går igång på. 

– Annars riskerar ämnet att tappa bort sig, säger han.

Jag håller med om att vi är i skriande behov av ett samhällsförbättringsperspektiv, och som lärare på högskolan håller jag verkligen med om att det behövs en passion för kunskap. Det har jag alltid gått igång på. Kunskapen och viljan att lära är vad som driver mig. Jag håller dock INTE med om att det behövs mer intresse och fler/bättre system för kvalitet. Vad som behövs är en annan och mycket mer differentierad syn på kvalitet och vad som driver kvalitet i olika områden. Problemet är inte att det saknas passion för kvalitetsarbete, utan att det saknas förståelse för att det i dagens lönsamhets- och effektiviseringsfixerade samhälle saknas förutsättningar för att bedriva arbete inom värd och skola som håller god kvalitet. Jag tror inte att det är mer eller bättre kvalitetsforskning vi behöver, jag tror att vi en gång för alla behöver göra upp med idéerna som gjorde att det växte fram ett behov av kvalitetsforskning. Vi behöver en ny ekonomisk teori som sätter människan, hållbarheten, kvaliteten och kunskapen i centrum, istället för den ekonomiska lönsamheten.

Passion för kunskap kan inte tvingas fram! Och det spelar inte roll hur mycket man mäter kunskap och kontrollerar lärare, finns inte förutsättningarna för lärande kan ingen kunskap utvecklas. Och om eleverna och studenterna inte är intresserade av att lära sig, om ansvaret helt och hållet ligger på läraren, och om man bara intresserar sig för mätbara resultat, kommer verksamhetens (kunskaps)kvalitet att utarmas. Det handlar inte om ointresse för kvaliteten, utan om livsleda och krigströtthet bland lärarna och om ignorans hos ledare och makthavare för vad som verkligen betyder något i livet, samhället och på lite längre sikt.