Människans intellekt är en muskel

Allt varken kan eller bör digitaliseras eller överlåtas till maskiner. Människans tankeförmåga, till exempel. Intellektet är ett slags muskel som behöver övas för att hållas vital och utvecklas, både på individnivå och kollektivt. Det är skillnad mellan att ta hjälp av maskiner för att nå längre i sitt tänkande och att ersätta mänskligt intellekt med maskiner. Människan är lat till sin natur sägs det, och sökandet efter bekvämlighet driver innovationer. Jag är inte mot utveckling, om nu någon skulle tro det; jag värnar viktiga egenskaper som behövs i samhället för att garantera demokratis funktion och överlevnad samt den långsiktiga hållbarheten. Människan må vara lat, men att slå sig till ro med det konstaterandet och passivt överlåta allt fler moment av vardagen till maskiner, rutiner eller andra människor leder inte till något gott. För att hålla sig frisk behöver både kroppen och knoppen utsättas för motstånd, i vardagen. Det räcker inte att lösa ett korsord eller gå till gymet ibland, motståndet behöver byggas in i vardagen.

Att curla sina barn kanske känns som en kärlekshandling, men ett allt för långtgående skydd mot tillvarons oundvikliga hinder, besvikelser och umbäranden skjuter oundvikliga problem på framtiden. Förr eller senare tvingas alla ta itu med livet, och det är inte alltid vackert, konfliktfritt eller enkelt. Livet är fyllt av paradoxer, problem och uppförsbackar och förstår man inte det blir det svårt att hantera tillvarons inneboende motstånd på ett konstruktivt sätt. Risken är stor att man blir besviken, kanske bitter och uppgiven. Och har man aldrig på allvar tvingats brottas med intellektuella utmaningar, om man genom uppväxten och vidare genom livet uppmuntrats söka och presenterats för enkla lösningar är man illa förberedd och dåligt rustad. Den som aldrig pressats till gränsen för sin förmåga eller tvingats inse sina begränsningar kan senare i livet få svårt att mobilisera kraft nog att hantera livet. Om någon annan alltid funnits där och löst problemen åt en är det bekvämt att fortsätta tänka så och kräva det av politiker och andra.

Den svenska skolan befinner sig i kris och det är svårt att uttala sig om vad problemet bottnar i, men jag reagerar på att det finns debattörer som på allvar hävdar att läxor är skadliga och borde förbjudas. Jag reagerar på övertron på pedagogikens undergörande, närmast magiska, roll. Kunskap är inget man kan få, den kräver möda, tålamod och ihärdigt eget arbete. Fast vi vet detta organiseras skola och utbildning i vårt land enligt ett slags köp-sälj-logik som gör elever och studenter till kunder och som reducerar lärarna till tjänsteutövare vars prestationer mäts genom att granska betygssättning och genomströmning. Det talas om breddad rekrytering. Regeringen vill att fler inte bara ska få tillgång till högre utbildning utan att fler också ska ta examen, fast i propositionen som lagts talar man bara om högskolans och lärarnas ansvar, inte om studenternas. Det är alltså lärarna som ska se till att fler klarar sig, trots att vi vet att förkunskaperna sjunkit på senare år och att studenter lägger allt mindre tid på sina studier. Var finns det personliga ansvaret i den politiska retoriken?

I riksdagen finns ett parti som skyller Sveriges problem på invandringen, det vill säga på någon annan. Det är de andras fel, inte vårt. Vi får det samhälle vi förtjänar. Och samhället skapas genom människors drömmar. Så vad drömmer man om idag: Att få välja skola, att kunna anställa städhjälp, att slippa betala skatt. Självkörande bilar, digitala lösningar, stängda gränser och att slippa ta eget ansvar. Allt och alla hänger ihop.

I USA förbjuder man offentliganställda att använda ordet klimatförändring, och på vissa ställen är det (tror jag) straffbart att undervisa om evolutionen. Presidenten skyller på medierna, på kongressen eller forskningen när hans världsbild krockar med verkligheten. Narcissismen ökar, sägs det. Egoism i kombination med lathet och ointresse för andra och verklighetens komplexitet är en farlig brygd. Påminner om vad Torbjörn Elensky skriver i SvD.

Den samtida narcissismen, med dess jämställande av upplevelse och insikt, känsla och fakta, är en återvändsgränd. Kunskap, utveckling, kreativitet och intelligens kräver hårt arbete och träning samt förmåga att sträcka sig bortom den egna erfarenheten. Och liksom i idrott är det nödvändigt för våra mentala förmågor att göra tråkiga saker för att nå vidare: springa och läsa klassiker, göra sit-ups och lära sig fakta utantill, stretcha och studera nya språk, harmonilära, figurteckning... även om man inte tänker arbeta med det tränar den sortens verksamhet intelligensen på djupet, både den kollektiva och den individuella.

Läser vad Ola Larsmo skriver om yttrandefrihet i DN, och ser en rad samband. Yttrandefrihet är ett gemensamt ansvar, inte en individuell rättighet. Yttrandefrihet är en av demokratins viktigaste grundpelare. Att bara låta alla uttrycka sina åsikter må kanske vara bekvämt, men det är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det räcker inte att ha en åsikt för att arrangemanget ska fungera, utan gemensamt ansvar för demokratin förtvinar den och lämnar utrymme för mörkerkrafterna som nu mobiliserar och flyttar fram sina positioner.

Debatten kring Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen har i hög grad handlat om just yttrandefriheten. Många har påmint om den gamla sanningen att då man tystar demokratins fiender har de vunnit en delseger och det öppna samhället förminskats. På ett plan rör det sig om självklarheter. Men det finns en paradox i att diskussionen om antidemokraters yttrandefrihet så gott som alltid stannar i rent teoretiserande, som handlade det om frågeställningar på ett seminarium. Ponera att det funnes nazister i Almedalen, vad gjorde vi då? 

Min enkla åsikt är denna: den som tar sig för att försvara fascisters yttrandefrihet tar samtidigt på sig ansvaret att använda samma yttrandefrihet för att bekämpa dem, sprida kunskap om deras metoder och deras historia, helt enkelt köra upp demokratins centrala värderingar i ansiktet på dem. Men så långt brukar sällan de teoretiska resonemangen nå. Jag noterar att bland dem som delar Silbersteins text på nätet finns partiledare som Jan Björklund och Annie Lööf. Och jag väntar mig nu ännu rakare klarspråk från deras sida. Och inte bara från dem utan från oss alla. 

För yttrandefriheten har blivit ett centralt begrepp för högerextremister: de älskar den så länge det handlar om deras egen. Har vi inte yttrandefrihet kanske? Den demokrat som svarar ja på den frågan är förpliktigad att också säga: ja, och det har jag med. Och jag tänker använda den till att avslöja vad du är och inte låta någon glömma det. Annars lämnar vi över yttrandefriheten till dem som avskyr den.

Det finns inga enkla lösningar. Samhället är liksom livet KOMPLEXT. Om inte det är utgångspunkten för barnuppfostran, skolan och den högre utbildningen, politiken och livet; om sökandet efter enkla lösningar drivs för långt eller görs till ledstjärna; om ansvaret alltid är någon annans: Ja, då har vi ett allvarligt problem. Det är allvar nu och ansvaret för demokratin är ditt och mitt. Igår attackerade nazister utvisningshotade ungdomar som sittstrejkar på Mynttorget i Stockholm. I helgen attackerades Pridefestivalen. Mönstret är tydligt och historien upprepar sig. Margit Silberstein skriver följande, i en uppmärksammad krönika.

Den för ett år sedan avlidne författaren Elie Wiesel, i likhet med min mamma född i Sighet i Rumänien, har sagt att motsatsen till kärlek är inte hat utan likgiltighet. Jag undrar om jag inte just den här gången föredragit lite likgiltighet framför förlöjligande. Fast egentligen ville jag ha hur mycket ursinne som helst, politiskt korrekt eller inte, istället för förminskande. När ska vi skrika ut vår vrede om inte mot antisemitism och rasism?

Det kostar på att göra motstånd och stå upp för de svaga, försvara demokratin och tillägna sig kunskap och bildning. Det är jobbigt, men det är nödvändigt och på inget sätt enkelt. Livet och tillvaron är som den är, inte som vi människor kanske vill att den ska vara. Vi må vara lata till vår natur, men vi hade aldrig varit där vi är om vi låtit det ursäkta underlåtenhet att hålla viktiga egenskaper, kompetenser och kunskaper vid liv. Ansvaret är inte någon annans, det är ditt och mitt och om inte vi som tror på det goda agerar finns det andra som idag är väl förberedda, organiserade och som ser vår lathet och vårt ointresse som ett tyst stöd för deras förfärliga vision.