Lärare vs pedagoger

Allt fler lärare kallar sig pedagoger. Jag tycker det är problematiskt. Pedagogik är ett vetenskapligt ämne där man forskar om olika aspekter lärande, och lärare är ett yrke. Pedagogik är ett viktigt verktyg i lärarens verktygslåda, men det är långt ifrån det enda och heller inte självklart det viktigaste. När lärare kallar sig pedagoger gör det något med synen på ämnet pedagogik. Och när insikten om att allt kanske inte står rätt till i skolan och utbildningssystemet, att kunskapen befinner sig i ett slags kris, kommer det att framstå som att PEDAGOGIK är den självklara lösningen, som att det är mer pedagoger vi behöver och mer pedagogik. Pedagogikämnet tilldelas därigenom makt, det vill säga tolkningsföreträde och får ett otillbörligt stort inflytande över läraryrket. Läraryrket är långt mer komplext och mycket bredare än pedagogikens snäva fokus på lärande.

Pedagogisk forskning handlar dessutom om saker och aspekter av lärande som långt ifrån alltid rör lärares vardag i skolan och det som händer i mötet med elever, föräldrar, skolledare, styrdokument och så vidare. Lärare och pedagoger (det vill säga pedagogikforskare) är två olika professioner, det är detta jag vill uppmärksamma och diskutera. Jag tror vi måste göra det för att kunna förstå vad som kan och behöver göras för att återupprätta kunskapen och den svenska skolans rykte. Lärare har ansvar för kunskapen i samhället och på lärarnas axlar vilar ett tungt ansvar. Med ett allt för tydligt fokus på pedagogik och didaktik, hamnar KUNSKAPEN i skymundan och riskerar att betrakta som ett slags formalitet. Jag möter allt oftare den synen, i debatter om skolan och även den högre utbildningen, att när kunskaperna börjar dala är det mer och bättre PEDAGOGIK som är lösningen. Jag håller inte med om det. Vad som behövs i skolan och utbildningssystemet är en bredare lärarutbildning som ger en bättre förståelse för läraryrkets komplexitet, där kunskapen och elevernas lärande står i centrum.

Lärare behöver först och främst vara insatta i ämnet de undervisar i. Ämneskunskap är det absolut viktigaste att fokusera på i en kunskapsskola. Sedan finns det en rad andra kompetenser som är lika viktiga: pedagogik, didaktik, psykologi, organisering, logistik, konflikthantering, samt kritisk analytisk förmåga. Som sagt, läraryrket är ett av de mest komplexa yrkena som finns och om lärare börjar kalla sig pedagoger reduceras komplexiteten och får yrket att framstå som något annat än vad det är. När lärare talar om sig själva som pedagoger placerar sig hela lärarkåren i en olycklig beroendeställning till forskarna i pedagogik. Lärare/pedagoger uppfattas som mindre värda än pedagogikforskarna, och pedagogerna förvandlas till kungar över skolan och får makt i samhället. Det är inte bra för någon. Pedagogik är ett viktigt ämne, men det är inte viktigare än andra ämnen och pedagogik kan aldrig ersätta ämneskunskaper.

Pedagogikämnets särställning i samhällsdebatten, utbildningssystemet och forskningen behöver diskuteras. En sak som verkligen behöver diskuteras ingående är pedagogikämnets inneboende fallenhet att dyrka så kallade gurus. Inom pedagogikämnet finns en lång tradition av att kollektiv ansluta sig till en skola: Den sociokulturella skolan där Roger Säljö är ledaren, till exempel. Och inom respektive skolbildning är hierarkin strikt och disciplinen järnhård. Man ansluter sig till en pedagogisk grundsyn och sedan kämpar man för dess inflytande i den pedagogiska världen. Lärare börjar tala om sig själva och ser sig som pedagoger tvingas de förhålla sig till denna ämnesspecifika egenhet, vilket gör att läraryrket blir mindre självständigt, mindre kritiskt och mer fokuserat på annat än KUNSKAP.

Lärare är ett komplext yrke som pedagogiken behöver närma sig med lite mer respekt och ödmjukhet. Lärare är lärare, och pedagogik är ett vetenskapligt ämne bland andra. Jag tycker det är oerhört viktigt att förstå och uppmärksamma skillnaden. Inte minst är det viktigt om vi vill återupprätta lärares auktoritet i klassrummet, vilket blir svårt om lärare betraktas som och ser sig själva som pedagoger eftersom pedagoger forskar i pedagogik och skolan därmed kommer att dirigeras inifrån akademins elfenbenstorn. Lärare är ett samhällsbyggande yrke och lärare behöver kunna känna stolthet, vilket blir svårt om man kallar sig pedagog eftersom det kräver en forskarutbildning i pedagogik. Om alla strävar efter det kommer lärarkåren att krympa betydligt, vilket vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Det är inte fler pedagogikexperter skolan behöver, utan fler LÄRARE och lärarnas makt över yrket behöver återupprättas, över hela linjen. Lärare utgör den grund som skolan och hela utbildningssystemet vilar på. Att pedagogikämnet gör anspråk på den positionen och får gehör för sin strävan efter makt (pengar) och inflytande är djupt beklagligt och väldigt olyckligt. Pedagogik är viktigt, som sagt. Jag är ingen kritiker av pedagogiken, det är ämnets anspråk jag reagerar på. Kunskap är enormt mycket mer än pedagogik, och det finns inga enkla lösningar på ett så pass komplext problem som de utmaningar som landets lärare ställs för i klassrummen runtom i Sverige. Accepterar vi att lärare kallas och ses som pedagoger kommer lärarnas yrkeskompetens att utarmas, yrkets komplexitet att förnekas eller bortträngas och kunskapen förflackas.