Utan statliga investeringar inga innovationer, inget nytänkande, ingen kreativitet

"Med sin bok Entreprenörsstaten Mariana Mazzucato vill avliva myten att all kreativitet kommer från privata företag", skriver Håkan Lindgren i sin recension av nämnda bok. Om påståendet stämmer är det viktig kunskap med bärighet på svensk forskningspolitik, därför bloggar jag om ämnet.

När president Mitterrand besökte Kalifornien, berättar Mariana Mazzucato, var det en person i rummet som fick nog av alla hyllningar till entreprenörer och riskkapitalister, nämligen Paul Berg, Nobelpristagare i kemi. Berg avbröt högtidstalen med frågan: ”Var höll ni grabbar hus på 1950- och 1960-talen när det var dags att finansiera grundforskningen?”

Ingen av de innovationer som präglar vår tid har kommit till utan tunga statliga investeringar. ”Från flygteknik, kärnkraft, datorer, internet, bioteknik till dagens utveckling inom grön teknik är det, och har varit, staten – inte den privata sektorn – som påbörjat och utvecklat tillväxten genom sin beredskap att utsätta sig för risker på områden där den privata sektorn inte vågat göra insatser”, skriver Mazzucato. Riskkapitalet får upp intresset för genteknik eller internet först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker. I det läget, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar, är det dags för staten att flytta på sig och sluta ”hindra” utvecklingen.

Jag drar mig till minnes ett företagsevent i Varberg som jag följde med en kompis på. Han arbetade på kommunen och var inbjuden, och jag hängde på. Det var någon av reklamradiokanalerna som stod för kalaset och bjöd på mat och dryck. Det minglades och byttes visitkort, knöts kontakter och nätverkades. Ytligt, och väldigt entreprenörsskrytigt. Till kaffet spelade en artist, som presenterades på följande sätt: "Detta är XX som vi tror mycket på i framtiden. Vi spelar inte hans låtar än, men kommer säkert att göra det inom kort." Det är så det fungerar. Företag var uppgift är att tjäna pengar tar så få risker som det bara går. Riskkapitalister investerar helt i företag som redan visat potential, och gärna i kassaskåpssäkra branscher som vård och skola där staten står som garant. Affärsidén går ut på att plocka russinen ur kakan och göra pengar på andras innovationer. Många nyliberala företagsvänner hävdar att skatt är stöld, men drar sig inte för att tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet. Och många entreprenörer vill gärna att man ska uppfatta dem som hjältar på vilkas axlar hela samhället vilar, när det i själva verket oftare är tvärtom; entreprenörerna står på samhällets och det allmännas axlar och tjänar pengar på statliga investeringar. Vi borde tala mycket mer om vem som tar de verkliga riskerna i samhället, om vad kreativitet verkligen är och hur nytänkande faktiskt främjas, och för att nå kunskap om detta måste man lyssna på fler än de som talar i egen sak och har allt att vinna på att allmänheten uppfattar dem som hjältar.

Mazzucato är professor i innovativ ekonomi vid universitetet i Sussex. Med sin bok Entreprenörsstaten vill hon avliva myten att all kreativitet kommer från privata företag.
”Du förstår inte hur kommunikation fungerar.” Det svaret lär datapionjären Paul Baran ha fått av den amerikanska telekomjätten AT&T när han i början på 60-talet lade fram idén om ett decentraliserat kommunikationsnätverk – det vill säga det som senare kom att utvecklas till internet. Entreprenörsstaten är ingen snabbskriven och snabbkonsumerad debattbok, utan en utvidgad version av en rapport som lagts fram för EU – återhållen, något repetitiv och förankrad i 25 sidor källor.

Helt nya tankar som ingen initialt vet om de fungerar eller om det finns någon marknad för dem vågar bara den som tror på IDÈN satsa på. Den vars vision är att bli rik satsar bara på säkra kort, och mycket talar för att den typen av entreprenörer och "riskkapitalister" (inom citattecken eftersom verksamheten sällan handlar om att ta några verkliga risker) är i majoritet även om man gärna vill framställa sig som samhällsbärande visionärer. Mazzucato pekar här på forskningsresultat som nyanserar bilden och det är viktig läsning för alla som verkligen vill värna nytänkande och förstå vad som främjar och driver kreativitet.

Den akademiska forskning som Mazzucato stöder sig på visar att det är staten som har stått för de långsiktiga investeringar som till sist bär frukt när en ny industri växer fram.

De förmögenheter som skapats i Silicon valley bygger helt och hållet på den offentligt finansierade forskning som gjordes tio eller tjugo år innan PC:n, Macen och nätet slog igenom. Datorn som vi känner den idag, med mus, bildskärm och nätuppkoppling, tog form vid Stanforduniversitetet på 60-talet – en sällsynt kreativ miljö där egensinnigt ingenjörstänkande blandades med kalifornisk alternativkultur. Vill man läsa hur det gick till ska man leta upp John Markoffs bok What the dormouse said (2005).

I ett av kapitlen plockar Mazzucato isär en Iphone och visar var alla komponenter kommer ifrån. Pekskärmen, litiumjonbatteriet, GPS-navigeringen och röststyrningsprogrammet Siri är resultatet av ett ”federalt innovationsstöd som pågått i decennier”. Apple har dessutom sökt och fått statligt stöd inför börsintroduktionen, samt fått 412 miljoner dollar i skattelättnader för utveckling av nya produkter. Utan offentligt stöd hade Apple knappast överlevt de kritiska ögonblicken i företagets historia, skriver Mazzucato.

Påminner om reklamradiosnubben som oblygt presenterade en artist som man trodde att man skulle komma att spela framöver, men först efter att public service gjort grovjobbet och betalat för lanseringen av artisten. För mig är det obegripligt att resonemanget går hem och sväljs med hull och hår av försvararna av marknaden. Utan stöd från staten och tunga, långsiktiga och verkligt riskfyllda investeringar av skattemedel finns ingen möjlighet att främja innovationer och nytänkande. Varför ska företagen tjäna pengarna på det allmännas investeringar? Vad vinner samhället på att tillåta företag agera själviskt? Vilka är argumenten för att privatisera vinster och förstaliga förluster? Detta sätt att tänka är allt annat än ekonomiskt och långsiktigt hållbart. Bankerna gör miljardvinster efter att staten räddat dem från konkurs under finanskrisen 2008, men har ändå mage att hota med att lämna landet. Med sådana "vänner" behövs inga fiender.

Hon ger följande råd: gör inte som du tror att USA gör, gör som de gör. Att den amerikanska ekonomin är så stark beror inte på att landet är hänsynslöst kommersiellt, tvärtom: det beror på att staten ända sedan andra världskriget har spelat en större roll för forskning och utveckling än i många andra länder. 77 av de 88 viktigaste innovationerna åren 1971–2006 var ”helt beroende av federalt forskningsstöd.”

Staten och det allmänna är den verkliga risktagaren. Skatt är inte stöld! Det är en myt skapad av företagare och nyliberala debattörer för att rikta fokus bort från fakta. Skatt är samhällets helt nödvändiga, långsiktiga, hållbarhets- och innovationsfrämjande investering i den egna verksamheten. Det är egoistiska riskkapitalister som skatteplanerar och för över vinsten till skatteparadis och framgångsrika entreprenörer som inte vill bidra till samhällets förvaltning som stjäl. Trots att de naturligtvis vet hur beroende man är av staten väljer man att spela detta fula spel för att försöka optimera den egna vinsten, vilken man gör allt för att slippa dela med sig av. När det kommer till skatteplanering sprudlar innovationskraften, men när det gäller nytänkande på andra områden är det minst sagt skralt. Detta är viktig kunskap för alla som säger sig värna KUNSKAP och UTVECKLING, innovation och nytänkande. Skatt och statliga investeringar är förutsättningen för att ekonomiskt blomstrande, modernt och jämlikt samhälle.

Stat och marknad är inte varandras fiender. Är man blind för det ömsesidiga, kreativa samspelet mellan stat och marknad missförstår man vad som pågår, men det är en lärdom som aldrig verkar fastna, hur ofta den än upprepas. ”Staten har ingalunda visat sig mindre innovativ än den privata sektorn”, skriver Mazzucato, ”den har tvärtom varit betydligt mer flexibel och dynamisk” när det gällt allt från IT till biomedicin och nanoteknologi. Tron på den bromsande staten och den skapande marknaden sitter så djupt rotad att det skulle behövas ett rejält mentalt skifte för att befria oss från den, någonting i stil med när Kopernikus fick oss att förstå att jorden rör sig kring solen. För tre år sedan skrev jag i GP om en bok som i stort sett sade samma sak som Mazzucato, Robert McChesneys Digital disconnect, men världen lyssnade tydligen inte på McChesney – eller på mig.

Kunskapen finns, men den fastnar inte. Det förstår alla som satt sig in i hur den mänskliga kognitionen fungerar och som förstår kulturens inneboende (brist på) logik. Kunskap om dessa aspekter finns inom humaniora, som föga förvånade ses som tärande, onödig kunskap. Det är ytterligare ett exempel på hur människor väljer att lyssna mer på VEM som talar, än på VAD som faktiskt sägs. Kunskap är inte fakta! Kunskap är förutsättningen för bildning som är förutsättningen för vishet. Man blir inte klok för att man vet, men vill man bara få det man redan vet bekräftat för sig kan man aldrig ta kloka beslut, och det är i den riktningen vi rör oss; förfärande snabbt. Högre utbildning ses som en kostnad och avkrävs snabb ekonomisk avkastning för att motiveras, trots att det finns gott om forskning som visar att detta sätt att tänka är förödande. Allt man behöver göra att lyfta blicken, lyssna på forskningen och reflektera över vad som är klokast och bäst. Kunskapen finns där, för alla som väljer att släppa taget om ideologi och ta den till sig.

Och hur tackar företagen för hjälpen? Google, Apple och många andra skatteplanerar så aggressivt att de i praktiken har upphört att betala skatt på sina jättevinster. Apple betalar 1,9 procent i skatt enligt den holländska dokumentären The tax free tour – en film som låter oss kika in i skatteparadisens fascinerande värld (se den på Youtube).

Nästa teknologiska revolution, säger Mazzucato, måste vara grön om vi ska ha någon framtid. Tror vi att marknaden kan stoppa klimatförändringarna och på egen hand ersätta oljan med miljövänliga energikällor kommer vi att vänta förgäves. Detta kräver ”långsiktiga ekonomiska insatser av ett slag som riskkapitalisterna inte är beredda att åta sig.” Den nuvarande generationen politiker har inte förstått hur viktig statens roll är: ”många nationella strategier bestäms mer av rädsla än av mod.”

Därför är det ”mer än någonsin nödvändigt att berätta den verkliga historien bakom innovationer samt ekonomisk tillväxt och utveckling”, skriver Mazzucato. Hennes bok ligger helt rätt i tiden. Uppmärksamheten kring böcker som Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden (2010), Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2015) och Joris Luyendijks finansreportage Simma med hajar antyder att de stora avregleringarnas tid är över. Den nyliberala eran som inleddes på 80-talet gav aldrig den välståndsökning som utlovades: den har bara utarmat samhället och gjort den rikaste procenten groteskt mycket rikare.

Jimmie Åkesson vill att Sveriges invandringspolitik ska bygga på känslan (av att det finns en massinvandring och att muslimer är ett hot mot samhället), och det gör han för att han vet att det saknas verkliga fakta för SDs politik. Samma sätt att tänka och driva opinion används av nyliberala debattörer som väljer och vrakar bland fakta som ger stöd för deras sak, trots att det saknas verkligt forskningsstöd. Debattens logik underblåser dumheten och ger sken av att skatt är stöld, att tvång är frihet och allt annat som beskrivs av Orwell i boken 1984. Ingen äger sanningen, den finns mitt framför ögonen på oss alla, om vi bara väljer att öppna våra ögon, tar oss tid att reflektera och verkligen vill veta hur det är och fungerar.

Efter skandalen med The Panama papers är förtroendet för den sortens politik i botten och pendeln kommer att svänga på nytt. Men den kan svänga åt två håll: missnöjet med den ekonomiska ordningen kan leda till den fulaste sortens populism likaväl som till en förnuftigare politik.

Framtiden är nu liksom alltid öppen. Ingen vet vad som kommer att hända eftersom framtiden skapas av oss som lever och verkar här och nu. Det spelar roll vem man lyssnar på och vilka fakta man tar i beaktande när man reflekterar över tillvaron.