Rekordårens baksida 11

Detta blir den sista bloggposten i serien om min fars uppväxt, som avslutas med att jag föds. Kanske är och har jag varit för privat? Jag har aldrig riktigt förstått var gränsen går. Stora delar av mitt liv, min uppväxt och mina innersta tankar finns publicerade på, utspritt och uppblandat med annat. Flyktlinjer har kommit att bli en del av mitt liv, och mer så ju längre tiden går och det fortfarande finns saker att skriva om och läsare som återkommer. Jag skriver av en hel massa olika skäl. Dels hjälper skrivandet mig att hålla rastlösheten under viss kontroll, dels är det för mig ett sätt att tänka, dels för att dela med mig. Jag ser med oro på vad som håller på att hända i vårt land och i värden. Fixeringen vid fakta, yta, mätbarhet och styrning på livets alla områden skrämmer. Politiker som inte vågar drivas av en personlig övertygelse, som lyssnar mer på opinionsvindar och PR-konsulter, ger oss ett kallt och prestationsinriktat samhälle, ett omänskligt samhället som plockar fram och ger luft under vingarna åt mörkerkrafter av olika slag. Till syvende og sidst är vi alla små, obetydliga, bräckliga människor som behöver varandra. Ensam är inte stark. Den som har behov att vi visa sig stark inför andra är i själva verket svag. Stark är den som trots motgångar, svek och besvikelser ändå lyckas behålla tron på framtiden och människan. Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på det. Livet som format mig och förhistorien till den som kom att bli jag har gjort mig till den jag är, och jag tror på framtiden, kunskapen, ärlighet, öppenhet, solidaritet och medmänsklig värme. Därför delar jag med mig, för jag tror inte det går att bygga ett hållbart samhälle på populism och PR-trick, jag tror inte på New Public Management, kvalitetsstyrning eller målfokus. Jag tror på det som händer här och nu, mellan människor i vardagen. Därför skriver jag om högt och lågt, personligt, privat, filosofiskt, politiskt och reflekterande. Jag vill inte bara tala om eller visa hur, jag vill vara del av verkligheten. Jag vill vara med och bygga ett bättre samhälle tillsammans med andra som också vill det, och för att veta vad vi vill och lära känna varandra behöver vi inte bara öppna våra hjärtan för varandra, vi behöver öppna oss för varandra också. Glänta på dörren till det där som man vanligtvis inte brukar tala om. Vi behöver visa varandra våra svagheter, våra egenheter och vi måste lära oss lita på varandra. Jag är hjärtinnerligt trött på alla fakta och vinklade åsikter. Att berätta om min far och dela med mig av mina tankar om hans uppväxt och mig själv är mitt sätt att göra uppror. Jag kanske har fel, men jag skriver i alla fall alltid ärligt om det jag tror på. Därför kan jag ta kritik, och jag lovar alltid att ändra åsikt om jag med goda argument övertygas om att jag har fel. Flyktlinjer är inte en informationskanal, det är en kommunikationskanal. En plats att tänka på och tänka med; mellan och tillsammans.

Vi är framme vid 1959. Pappa är då 18 år. Han bor hemma hos farmor tillsammans med sin bror och han arbetar på SKF, på biblioteket där.

Olav kommer till Göteborg och träffar Gert och Ove på ett konditori, där de fikar tillsammans. Sedan åker de till Östra Kyrkogården och besöker en släktgrav där Olavs farbror Christian med hustru ligger begravda. Träffen avslutas på Avenyn med att Olav ger pappa och min farbror pengar till ett biobesök. De ser då filmen Jorden runt på 80 dagar. 

Nu är utgångspunkten för berättelsen inte längre några myndighetshandlingar. Det är min mamma som skrivit ned och sammanställt berättelsen om pappas liv. Mamma är bra på det och är en ihärdig släktforskare. Hon har skrivit dagbok i hela sitt liv. På kvällarna när jag var liten satt hon alltid uppe till sent och skrev. Hon försökte få även mig att skriva dagbok, och lyckades delvis. Det gick i perioder och jag är tacksam för det. När jag tittar på anteckningarna idag hjälper de mig minnas dagar och saker jag gjorde som annars försvunnit in i minnets dunkla vrår varifrån jag aldrig kunnat hämta upp dem. Hon är noga med detaljerna och har rättat mig flera gånger när jag skrivit fritt ur minnet. Jag har alltid haft svårt för årtal och detaljkunskap. Jag har alltid varit bättre på och mer intresserad av sammanhang, känslor och stämningar, av kvalitativ kunskap och förutsättningar för förändring. Mamma har svarat på många av Nordiska museets frågelistor och hon har berättat om familjens julfirande, sommarsemestrar och så vidare. Några av mina etnologkollegor har kommit i kontakt med det materialet, så man kan säga att det var mamma som introducerade mig i kulturforskarvärlden, långt innan jag ens visste att den fanns.

5 maj börjar Gert sin gruppchefsutbildning vid Kungl. Göta Trängregemente, T2 i Skövde.

Under denna tid utgår bidrag med 75 kronor i månaden från SKF. Även körkortsutbildning får Gert vid regementet och kostnaden blir 6 kronor (=fotot).

Olav flyttar i november med sin familj till Hisingen i Göteborg.

1960. Gruppchefsutbildningen avslutas 19 mars.

Under militärtjänsten kom pappa återigen i kontakt med myndigheterna och tvingades underordna sig. Han gjorde det dock här på sina egna villkor eftersom han sökte sig till den frivilliga befälsutbildningen. Jag vet inte om det fanns en tanke med det, men han har själv berättat att han därmed fick körkortet betalt. Kanske var det ett sätt att ta kontroll, att bevisa att han var någon att lita på. Ett sätt att gå sin egen väg. Hans bror, min farbror, gjorde aldrig lumpen. Och så där har det varit, de har hanterat sin gemensamma historia och upplevelserna de tvingades gå igenom på olika sätt och har valt olika livsbanor. Både pappa och min farbror har skaffat sig, var och en på sitt sätt, kontroll över sina liv. Farmor lyckades som jag förstått saken aldrig riktigt göra det. Hennes psyke var svagt.

Mamma Vera mår inte psykiskt bra nu. Vid månadsskiftet maj/juni går Gert en kurs på Tollare folkhögskola utanför Stockholm för biblioteksbiträden. Där går även Erna Andersson från Kockums bibliotek i Malmö (min mamma). De träffas sedan även efter kursen, först i Göteborg och senare också i Malmö.

Då, på den tiden, var det inte lika lätt att ta sig mellan städerna. Mamma har berättat om hur pappa i ett försök att verka världsvan skulle guida henne i huvudstaden, men att de gick vilse. De fann varandra där, i Stockholm, och kanske är det så att man känner igen sig i andra. Båda växte upp i trasiga familjer och hade erfarenheter av att pekas ut som fattig. Mamma kom dock från en lite mer stabil familj med fler släktingar och bättre ordning. Pappa hade egentligen bara sin mor och sin bror. Om inte mamma tagit kommandot hade det dock troligen inte blivit något, har jag förstått. Kanske vågade pappa inte knyta an på riktigt? Det kan jag i så fall förstå. Han växte upp med en mamma som aldrig var att lita på.

I början av juni låser Vera en kväll in sig i lägenheten och vill inte släppa in Gert och Ove. Hon är mycket deprimerad. Gert och Ove får övernatta i källaren. Dagen efter kontaktar Gert distriktsläkaren som kommer hem och upptäcker det eländiga tillståndet i hemmet. Han skriver omedelbart ut remiss och ordnar med ambulanstransport för Vera till Lillhagens sjukhus. Gert följer med och Vera blir omhändertagen där under en tid.

Pappa fick tidigt axla den ansvarsfulle storebrorsrollen, och han har ofta tvingats vara medlare. Det är något han fortsatt vara genom livet. Han är en god lyssnare och både han och mamma är bra på att se saker ur olika perspektiv. Det har jag lärt mig av dem. Idag är jag tacksam för det, men det är en egenskap jag inte alltid tyckt om. Ibland vill man inte förstå dem som behandlat en orätt. Ibland vill man odla sin ilska. Det känns bra för stunden, men jag vet att det inte håller i längden. Hat förtär och förgör; äter upp en inifrån. Därför är jag glad att jag lärt mig livets stora gåta, som sägs vara att älska, glömma och förlåta. Jag är bra på att förlåta, eller också är jag bara dålig på att hata. Jag kan lösa saker, släppa taget och gå vidare. Kanske är det en egenskap jag fått från farfar? Jag känner igen mig i hans rastlöshet. Det finns egenskaper hos mig som jag känner igen från min mor och hennes sida också. Alla människor är resultatet av både arv och miljö. Ingen föds som ett oskrivet blad. Det handlar inte om antingen eller, det handlar alltid om mer eller mindre av både och. Vi formas som människor av både vårt DNA, vår livshistoria och allt det som tas för givet i familjen, bland vännerna och ute i samhället. Ingen människa är en ö, och ingen är färdig. Vi börjar formas långt innan vi föds, och den processen fortsätter genom hela livet. Mitt liv är sammantvinnat med så många andras liv, liksom mina barns liv formas av mig och min historia, i kombination med sin mors familj, släkt och så många andras.

Gert möter pappa Olav på en arbetsplats i Marieholm och blir hembjuden till Hisingen.

Lägenheten låg i Biskopsgården, i ett miljonprogramshus. Elsa bodde kvar där efter att farfar dött, och jag har många minnen därifrån. Lägenheten låg ganska högt upp i huset. De hade en katt. Mamma har berättat om hur som liten stod och tittade på katten och hur jag förnumstigt sa: "Akta, tänk du ramla ner." Det minns jag inte, men jag minns kaffekalaset efter att min kusin, pappas halvsysters son döptes. Hans pappa var från Italien och det var fullt med folk och liv i lägenheten. Och jag minns senare, när vi var lite större, hur vi byggde kojor och lekte där i lägenheten. Livet är fyllt av sådana små och till synes obetydliga minnen, som är så lätta att glömma. Jag tror det är viktigt att försöka minnas, även det och kanske framförallt det. Vad är det för typ av minnen som fastnar, vad glöms bort och vad betyder det? Några svar finns inte, men genom att reflektera över sådana saker når man kontakt med sig själv och kan lära sig förstå bättre, inte bara sig själv utan även samhället och medmänniskorna. Jag tror det är nyckeln till tillit, att lära känna sig själv och att se sig själv med andras ögon, utifrån. Att dela med sig av sina innersta tankar är ett sätt att göra det på. Inte det enda sättet och kanske inte det bästa. Ett sätt, mitt sätt, ett sätt som fungerar för mig.

I oktober deltar Gert i Tekniska Litteratursällskapets utbildningskurs för biblioteksassistenter.

Pappa gick bara åtta år skolan, men har har aldrig slutat lära sig saker. Har läste språk på kvällarna och har genom åren utvecklat en fantastisk hantverksförmåga genom otaliga renoveringsprojekt. Vi är så fixerade idag vid att mäta kunskap, vid betyg och rättssäkerhet. Fast vi vet att kunskapen inte finns där fortsätter vi: För hur skulle det annars se ut? Ja, låt oss stanna upp lite och fundera över det. Även min farfar som eldade upp sina böcker och lämnade skolan, besviken på samhället, slutade inte lära sig saker för det. Han är på många sätt mer bildad och intresserad av samhället än många av mina studenter som kommer från gymnasiet med toppbetyg. Det tål att tänkas på och vi borde reflektera mycket mer än vad vi gör över dessa saker.

Min farfar dog fem år innan jag föddes. Han och pappa återtog aldrig riktigt kontakten, trots att han bodde i samma stad. Kanske ville farfar inte minnas, kanske trängde han bort sina tidigare liv. Han blickade framåt. Fast minnena finns där trots allt, under ytan och påverkar. Det går inte att tränga bort eller glömma sin livshistoria, den finns där och kan när som helst pocka på uppmärksamhet. Vill man verkligen göra upp med det förflutna och förstå sig själv på allvar måste man ta tjuren vid hornen, konfrontera sig själv både med det som hänt, det man gjort och det man av olika anledningar valde att inte göra. Förlåta sig själv måste man göra, annars äts man upp, men aldrig glömma. Det som hänt kan inte göras ogjort, men det går att lära sig se på och hantera det man varit med om. Farfar lyckades aldrig med det. Han blev 53 år.

Olav dör i hjärtinfarkt i bilen på morgonen den 20 december just när han stannat för att parkera utanför sin arbetsplats. Han hade då nyligen varit inlagd på Sahlgrenska sjukhuset där Gert var och hälsade på honom.

Tänk om pappa vetat då vad som senare skulle komma fram. Farfar lämnade inte bara livet, han lämnade även 11 (eller kanske 12) barn efter sig. Och eftersom han var den ende som kände till allt, men valde att inte berätta, kom inte bara hans hastiga död som en chock.

När Elsa i dödsannonsen i tidningen uppgett barnen Gert, Ove, Lars, Lena och Liselotte, ringer Olavs fru Lilly från första äktenskapet och undrar varför inte hennes dotter Inga-Lill fick vara med i annonsen. Elsa, som inte vetat om detta äktenskap och ej heller dottern, blir förtvivlad och mycket ledsen. Elsa frågar Gert om han visste om detta. Gert säger att han vet och de pratar om Olav en hel kväll. Elsa tycker det är lättande att få tala med Gert.

Säkert var det skönt även för pappa att få berätta. Jag har också suttit en lång natt och talat om min farfar, långt senare, efter att handlingarna begärts ut och berättelsen börjat rullas upp. Det var efter ett födelsekalas hemma hos pappas halvbror, tillsammans med min farbror. Innan dess visste jag inte så mycket, framförallt visste jag inte hur de tänkte. Jag fick även en ny förståelse för min pappa genom deras berättelser, om honom och deras far. Där och då fick jag många viktiga nycklar till förståelse för mig själv, min uppväxt och min släkt på pappas sida. Elsa dog utan att ha fått hela historien berättad för sig, eftersom mycket av det som vi vet idag kommit i dagen efter att hon dog. Jag tror det var bra. Vissa saker mår man bäst av att inte veta. Jag har ju inga egna minnen av min farfar, så för mig är informationen inte lika känsloladdad.

1961. Gert fortsätter att ha kontakt med Elsa och halvsyskonen och åker ibland på helgerna till Hisingen för att hälsa på.

Gert och en kamrat som hette Georg, hälsar på Erna i Malmö under påskhelgen.

Georg bodde hela sitt liv i Gamlestaden. Han dog för några år sedan. Hans dotter är lika gammal som jag, och när vi möttes som barn, och det händer att vi stöter på varandra fortfarande ibland, blir det så uppenbart att uppväxtmiljön spelar roll för vem man blir. Som sagt, arv och miljö, i kombination. Både och, inte antingen eller. Jag minns hur Georg berättade att de fick ett infall och bara satte sig i bilen och körde ner till Malmö. Varken mamma eller pappa är spontana på det sättet. Det är båda mycket mer av planerare. Min farbror är mer spontan. Jag är någonstans emellan, men fixar inte planeringstvång. Jag förbereder mig och tar sedan dagarna som de kommer.

Det blir sedan en ”paus” mellan Gert och Erna.

Gert flyttar från Gamlestadsvägen till ett spisrum på Storkgatan 7.

Det står Gamlestaden i mitt pass, även om jag är uppvuxen i Lerum. Lägenheten som mamma och pappa köpte hann inte bli färdig i tid. Min första vecka i livet tillbringade jag i en lägenhet i Kortedala som mamma och pappa fick låna av en kompis. Lägenheten på Storkgatan var allt för liten och omodern för en nyfödd tyckte kompisarna.

Genom SKF får Gert gå en kurs i tyska på Kvällsgymnasiet.

1962. Gert deltar i Tekniska Litteratursällskapets vårmöte i Malmö. Även Erna är med under delar av mötet och Gert och Erna träffas igen och mera ”tycke” uppstår.

Det var som ödet förde dem samman, mamma och pappa. Och jag tror det var bra för båda. Jag tror de har behövt varandra på olika sätt genom livet. Det har inte alltid varit lätt, vilket det inte är för någon, men båda har ett tungt bagage att bära på. Lika men ändå väldigt olika.

Pappas bror hade under en tid sällskap med en flicka. De upptäcker att de har en gemensam halvbror och det är Olavs son Frank, som senare tagit namnet Aspenskog.

Göteborg är en liten stad på många sätt, och det som senare rullades upp kom inte som en total chock. Det fanns gott om tecken och aningar.

1963. Erna får arbete på biblioteket hos Stiftelsen för Skeppsbyggnadsteknisk Forskning på Hisingen och flyttar i november till Göteborg. De första månaderna får Erna bo hos Vera på Gamlestadsvägen.

1964. Erna skaffar ett hyresrum i Hisings Backa. Den 2 maj förlovar sig Erna och Gert på Öland under ett besök hos Ernas släktingar. Den 5 december blir det bröllop i Malmö och Erna, som är gravid, flyttar in hos Gert på Storkgatan.

Här förs jag alltså in i handlingen.

1965. Erna och Gert köper en nybyggd lägenhet i Riksbyggens hus i Lerum. Den kostar 6.700:- kronor i insats och inflyttningen är beräknad till mars. Bygget blir försenat på grund av strejk och den 26 maj föds Eddy på KK i Göteborg. Elsa är tjänstgörande barnmorska då och är med under förlossningen.

Farfars sista fru var alltså med och förlöste mig. Det känns fint tycker jag.

Familjen får först låna en lägenhet i Kortedala en vecka av en kamrat till Erna från Malmö, och i juni flyttar Gert, Erna och Eddy in på Lerum Andersvägen 126. Vera flyttar från Gamlestadsvägen till en liten lägenhet på Banérsgatan 12. Ove bor kvar på Gamlestadsvägen.

Vi hälsade ofta på hos min farbror när jag var liten. Tänk om jag vetat då vad som hänt i den där lägenheten.

Erna är mammaledig ett halvår och sedan får Eddy en dagmamma, Svea Olsson, i samma hus på Lerum Andersvägen och Erna börjar arbeta på Stiftelsen igen på hösten.

1966. Det är långa dagar med restid till Hisingen och Erna och Gert kommer på våren överens om att Erna skall vara hemma med Eddy. Gert önskar inte att hans barn skall vara borta från hemmet som han själv fick vara under långa perioder som barn.

Jag minns inte min dagmamma, men allt tyder på att jag trivdes och när jag långt senare följde med och uppvaktade henne på sin 80-årsdag märkte jag hur mycket hon tyckte om mig. Mina barn har varit på dagis, liksom de flesta barn är idag. Det får själva berätta om sina upplevelser, men jag tror inte det påverkat dem negativt. Det pappa tvingades uppleva var något helt annat, men jag förstår honom så klart. En liten lustig detalj och en illustration till livets många märkliga sammanträffanden är att min dagmammas son, långt senare i mitt liv, av en slump kom att svara i telefonen på ett av alla åkerierna jag ringde till för att försöka få någon att åka lastbil med under materialinsamlingsfasen av avhandlingsarbetet. Jag blev mäkta förvånad och oändligt tacksam när jag hörde en röst säga: Det kan bara finnas en enda Eddy Nehls, och så berättade han några minnen av min som dagbarn hos hans mamma. Sedan sa han: Klart du ska få åka lastbil.

1967. Eddy får astmatisk bronkit i samband med förkylning. En läkare kommer hem och remitterar honom till Alingsås lasarett där han blir inlagd. Eddy är väldigt ledsen och även mamma och pappa. Efter några dagar får Eddy komma hem igen, eftersom det finns risk att han skall ta skada av vistelsen på sjukhuset.

Just den här notisen, i en lång rad av andra, mer eller mindre gripande noteringar, är den som jag personligen har svårast för. Det kan tyckas som en liten sak, men för mig har just den här berättelsen, kanske mer än upplevelsen i sig, kommit att bli enormt betydelsefull. Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det, vilket jag sällan gör nu mer. Mamma och pappa har berättat hur jag levde upp och återfick livslusten när de kom på besök. På den tiden fick inte föräldrarna vara med barnen som lades in på sjukhuset. En rest av en gammal syn på människor och barn, antar jag. När mamma och pappa kom på besök började jag leka med leksakerna som fanns där, och det som gör så fruktansvärt ont i mig är att personalen då sa till mina föräldrar att de skulle gå. För att jag inte skulle bli besvärlig när det tvingades bort, antar jag. Mamma och pappa har berättat om hur ont det gjorde i dem när de hörde min förtvivlade sorg över att upptäcka att de inte fanns där längre. Jag förstår dem, och för mig har det (händelsen eller berättelsen, jag har ingen aning och det spelat heller inget roll) lämnat ett hål i hjärtat som fortfarande finns kvar. Svek och besvikelser har jag genom livet alltid haft ENORMT svårt att hantera. Idag har jag väl lärt mig det, men det har tagit lång tid och mycket arbete att kunna se på denna händelse med lite distans. Jag minns hur jag grät HEJDLÖST när jag som femåring såg på Lassie på TV, och jag lyssnade bara på första sidan av skivan med Djungelboken, för jag grät och kände ångest och bottenlös förtvivlan när Mowgli lämnade vännerna i Djungeln och gick till människobyn. Mina reaktioner på svek eller besvikelser står sällan i relation till det som faktiskt händer. Det är ett sår och det kommer aldrig att läka. Som vuxen tog jag för många år sedan nu kontakt med en psykolog, och tanken var att jag skulle gå i terapi. Vi hade en första träff, och där tog jag upp berättelsen och mina reaktioner och fick det bekräftat att sådana saker mycket väl kunde sätta djupa spår. Det blev dock ingen terapi. Det var efter skilsmässan från barnens mor och jag träffade strax efter en kvinna och blev väldigt förälskad och någon terapi kände inte aktuell. Tror dock att jag hade behövs det, där och så. Många av problemen jag tvingats genom hade jag kanske sluppit om jag hade tagit tjuren vid horden den där gången när jag hade chansen. Nu blev det inte så. Livet har gått vidare, men när jag blivit sviken har det alltid varit lika jobbigt att ta mig igenom det. Kanske är det en kombination av minnena av min egen upplevelse, föräldrarnas berättelse om det som naturligtvis färgats av deras upplevelser av förlust, svek och orättvisa. Jag vet inte, men den där händelsen kan mycket väl vara den enskilda händelse i mitt liv som definierat mig mest.

Den 8 maj föds min syster på Alingsås BB.

1968, i maj föds min första kusin på pappas sida när min farbror får sitt första barn.

1969. Gert bygger på sin biblioteksutbildning med en klassifikationskurs, anordnad av Tekniska Litteratursällskapet.

Vera har under en längre tid inte mått bra och väljer att själv ta sitt liv i september.

Att farmor tog livet av sig fick jag reda på först som vuxen. Det var inget vi talade om, även om det inte var en hemlighet. Jag har som sagt inga minnen av min farmor. Fast jag minns en dela annat från den tiden, från Öland och Malmö. Farmor är som en skugga. Jag har ett tydligt minne av att jag och min syster gungade utanför hennes hus, men jag minns inte at vi var där inne. Kanske vara bara pappa inne, jag vet inte. Det måste ha varit på sommaren innan hon dog. Hennes begravning minns jag också.

1970. 1 februari flyttar Gert, Erna, Eddy och Camilla till ett radhus på Höjdenvägen 55. Huset kostar 115.500:- kronor och är nybyggt.

Från höstterminen blir Erna dagmamma för grannbarn.

Där, i det huset, bodde jag tills jag flyttade hemifrån. Många fina minnen har jag därifrån, liksom från otaliga resor med föräldrarna. Om uppväxten i Lerum har jag dock skrivit om på andra ställen, liksom om min bildningsresa. kanske återvänder jag till barndomen igen, men om det blir så stor skrivet i stjärnorna. Jag är tacksam för livet så här långt, och äntligen känner jag på allvar och på riktigt att jag är trygg i mig själv. Lätt fånget, lätt förgånget brukar man säga. Fast mitt självförtroende idag och den medelklassidentitet jag lever med nu, har varit allt annat än lättfångad.

Sammanställt och författat från personakter och sjukjournaler inhämtade hos Stadsarkivet och Landsarkivet i Göteborg, m.fl. dokument. Tack Erna för Din vilja och hjälp till detta arbete.

Det är pappa som tackar min mor, och dokumentet är undertecknat.

Erna och Gert Nehls, Lerum i november 2006.

Först nu har jag tagit mig an texten på allvar. Inser att jag inte riktigt varit redo förrän nu, även om jag länge vetat om vad där står och trott att jag varit det.