Intelligens 4

Detta blir den fjärde och sista posten med utgångspunkt i den första artikeln i SvDs artikelserie om intelligens. Här handlar det om hur man kan hantera intelligens och skapa förutsättningar för utvecklingen av intelligens. 

Hur intelligent måste den som konstruerar ett intelligenstest vara? Intelligentast av alla? Tillräckligt intelligent för att förstå definitionen av och principerna för intelligens? Eller bara någon som klarar att sätta samman ett test utifrån en samling givna regler? (Men den som skrivit reglerna då ...?) Snart kommer maskiner säkert att kunna mäta och gradera vår intelligens efter analys av vårt online-beteende utan något test ens.

Fixeringen vid detta att MÄTA intelligens, hur intelligent är det? Varför anses det så viktigt att mäta; det måste vi fundera över. När vi jämför oss med varandra är det mätresultaten från diverse tester vi jämför. I den bästa av världar mäter testerna det man vill att de ska mäta, men inte alltid och självklart. Fixeringen vid mätande tar fokus från det som mäts, och när det gäller mänsklig intelligens (som är en egenskap som inte är helt enkel att känna igen) kan det störmomentet mycket väl ta ut skillnaden mellan människor med olika förmågor. Intelligens är en mänsklig och situerad egenskap som kräver något både av den intelligente och det sammanhang där intelligensen ska omsättas i handling. Om den som är intelligent tvingas samverka med människor som inte förstår och respekterar personen kommer intelligensen inte att kunna användas, och det är inte den intelligentes fel. Det krävs både sändare och mottagare för att intelligensen ska bli användbar och komma till sin rätt, och därför är det så viktigt att påpeka och aldrig glömma att intelligens bara kan växa fram och utvecklas i öppna, ödmjuka och ömsesidigt förstående gemenskaper. Mättanken går på tvärs med detta, för mätandet sätter MÄTRESULTATEN och INDIVIDEN i centrum. Kunskap och kompetens uppstår och utvecklas, liksom kultur, mellan människor och i sammanhang. Intelligens är inget i sig själv.

Den avgörande frågan är om vi tar till vara på och stimulerar begåvningar i dagens samhälle? Skapar vi ett klimat som uppmuntrar lärande, bildning, och djupare personlig utveckling än ytligt självförverkligande? Ytligt kallar jag det självförverkligande som uteslutande bygger på lustprincipen. Att det ska vara roligt, kännas bra och ge likes på Facebook.

Likes på FB är jag tveksam till, men håller med om vikten av att se till och förstå sammanhangets betydelse för utvecklingen av intelligens. Det krävs som sagt både individer med exceptionella förmågor och ett omgivande samhälle som förstår, uppmuntrar, utmanar och vårdar egenskaperna som ryms inom begreppet intelligens. Ett kunskapssamhälle kräver inte bara ett fåtal lärda; lika viktigt, om inte viktigare, är det att det finns en omgivande kultur som förstår och sätter värde på kunskap. Återigen, intelligens handlar om både individer och kollektiv, om det som händer mellan. Fixeringen vid individer och individuella prestationer går på tvärs mot allt detta och det hämmar samhällsutvecklingen. Tänker på hur svårt det är att vara en bra lärare i ett klassrum fyllt av ointresserade och oengagerade studenter och hur man trots insikt om detta väljer att utvärdera individer. Jag menar, det är ju lika svårt för en enskild student att utveckla kunskaper och intelligens i ett sådant sammanhang. Kontexter är dock svåra att mäta och utvärdera, så denna kunskap väljer vi att bortse från och fortsätter rikta fokus på individer och mätresultat. Vi begår därmed det intellektuella kardinalfel som Niels Bohr menade kännetecknar människan: Vi letar efter det vi söker där det går att LETA, inte där vi vet att det finns. Inte särskilt intelligent!

Den samtida narcissismen, med dess jämställande av upplevelse och insikt, känsla och fakta, är en återvändsgränd. Kunskap, utveckling, kreativitet och intelligens kräver hårt arbete och träning samt förmåga att sträcka sig bortom den egna erfarenheten. Och liksom i idrott är det nödvändigt för våra mentala förmågor att göra tråkiga saker för att nå vidare: springa och läsa klassiker, göra sit-ups och lära sig fakta utantill, stretcha och studera nya språk, harmonilära, figurteckning... även om man inte tänker arbeta med det tränar den sortens verksamhet intelligensen på djupet, både den kollektiva och den individuella.

Dessa ord rymmer en hel handlingsplan för skolan och framväxten av ett kunskapssamhälle. Det finns inga genvägar. Att individer vill uppfattas som intelligenta, att elever och deras föräldrar, studenter och andra önskar sig höga betyg och prestigefulla examina; att det enda som räknas är framgång som går att mäta och som ger ära och berömmelse, är en konsekvens av den växande narcissismen. Människa blir man tillsammans och vill man utveckla exceptionella egenskaper måste man anstränga sig, och det finns aldrig någonsin några garantier. Framgångsrika idrottare vet och accepterar detta; underkastar sig förutsättningarna och har ingen annan att skylla på om framgångarna uteblir. Hur i hela värden kunde vi få för oss att utbildning, forskning och kunskapsutveckling samt intelligens skulle fungera på andra sätt? Jag tror det handlar om att intelligens och kunskap är svårt att mäta, och om att människor i grunden är lata. Det är lätt att önska sig saker, men kunskap och intelligens kan man önska sig hur mycket man vill, men det är bara den som har vad som krävs och som gör vad man måste för att utvecklas som når kunskap och blir intelligent. Jakten på betyg, poäng och examina, fixeringen vid nyckeltal och jämförelser; New Public Management, som sägs leda till ökad effektivitet och bättre kvalitet, är en genväg och handlar om att göra vad man kan trots att man vet att det inte leder till bättre kunskaper eller ökad intelligens i samhället. Individer, men bara ett fåtal lyckosamma, blir vinnare i nuvarande narcissistiska och egofixerade system. Alla andra blir förlorare. Inte särskilt intelligent!

Kan vi bygga ett samhälle som förstår att uppmuntra sådant kommer vi att fortsätta att utvecklas, Dickie behöver inte avlivas för det gemensammas bästa och vi kan alla lugnt fortsätta att komplettera vår egen intelligens och de kunskaper och färdigheter vi lärt in med de underbara elektroniska hjälpmedel vi har i dag.

Kunskap och intelligens är inget någon har, den uppstår och utvecklas ständigt. Kunskap och intelligens blir till och kräver underhåll. Livslångt lärande handlar inte om att anpassa sig till arbetsmarknadens krav, utan om samhällets utveckling och långsiktiga överlevnad. Intelligent är man inte, man blir det. Kunskap har man inte, man lär och utvecklas hela tiden. Lärande, utveckling och intelligens är mellanmänskliga egenskaper och svårdefinierade men just därför värdefulla egenskaper som alka har ett ansvar för. Ödmjukhet, uthållighet och förståelse för komplexitet är därför viktigare än något annat. Vill vi ha ett kunskapssamhälle och vill man vara och bli intelligent krävs gemensamma ansträngningar. Liksom livet och samhället är intelligens och kunskap inte soloprestationer!