Hur ärliga och realistiska är realisterna egentligen?

Hittar ett guldkorn till artikel i den Finlandssvenska (tror jag) tidningen Yle, där filosofen Mari Lindman skriver klokt om relationen mellan ärlighet och realism. 

”Ärligt talat...” Hur tänker du dig att fortsättningen låter? När jag själv hör den här inledningen på en mening börjar jag genast stålsätta mig. Nu kommer det sanningsprat, nu kommer det obehagliga avslöjanden.

Ibland fungerar ”ärlighet” som ett till synes vattentätt sätt att kläcka ur sig vad som helst. Vem kan liksom ifrågasätta lite hederlig rakt-på-sak-ärlighet? ”Ärligt talat tycker jag unga människor borde skärpa sig – de har det alldeles för lätt i livet. De unga curlas och skyddas från livets realiteter. Men sådant får man väl inte säga längre.”

Ärlighetsretoriken (där hänsynslöshet nästan framstår som en dygd) gifter sig lätt med idén om att man inte längre får säga vissa saker, och att det finns vissa som trots detta agerar modiga sanningssägare och -vittnen i en annars mörk och slätstruken tid där pk-eliten vägrar se sanningen i vitögat. Samma pk-elit anses styra diskussionen så att ”man inte längre får säga” hur bedrövliga saker egentligen är. Diskussionen som ofta ger sken av att ”lyfta upp katten på bordet” halkar iväg åt ett konspiratoriskt håll där betoningen ligger på vad man får och inte får säga.

Det finns många sanningssägare och så kallade realister där ute, som väljer och vrakar bland tillgängliga fakta och som ser sig som försvarare av den rätta läran, som vet hur det är egentligen och som ser allmänheten som vilseförda av företrädare för kultureliten. En av dessa sanningssägare vill jag inte nämna vid namn, för han brukar dyka upp i kommentatorsfältet och påpeka att jag har fel. Han skriver om kostnaderna för invandringen och har författat en bok som många invandringskritiska människor tagit till sitt hjärta, just för att man anser att han säger som det är, till skillnad från mångfaldskramare som jag och andra som vill se en mer human flyktingpolitik.

När jag anklagas för att vara idealist eller drömmare, när min forskning betraktas som flum, blir jag beklämd. Jag är forskare och bemöter mer än gärna argument, men en sådan som XX vägrar samtala om motiven för att presentera de fakta han valt ut. Han vill bara peka på siffror för att ge människor möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Skattebetalarnas förening, Timbro och andra så kallade realister vill göra människor uppmärksamma på hur mycket de betalar i skatt, och de väljer också ut fakta som sprids för att människor ska bilda sig en egen uppfattning.

Realisterna vill dock endast tala om de fakta man valt ut, inte om andra fakta som ger perspektiv på frågan, och något helhetsperspektiv är man inte intresserad av. Skatten är för hög är budskapet man vill trumma in, eller invandringen kostar si och så mycket och det är du som får betala. Vad man får för pengarna och kostnaderna för att driva ett modernt samhälle vill man inte tala om, eller det oetiska och cyniska i att sätta ett pris på utsatta människors liv. Man kan peka på vilka siffror man vill, men livet och samhället, världen är en sammansatt helhet och alla befinner sig på insidan och har att förvalta det gemensamma tillsammans. Utan ansvar för helheten rasar allt samman, förr eller senare.

Jag börjar tänka på olika varianter av sådant självutnämnt sanningssägande.

Jag läser en spännande intervju som Barack Obama (!) gjort med författaren Marilynne Robinson. Jag långsamläste hennes bok Gilead för ett tag sedan och uppskattade, bland många saker, bokens eftertänksamma ton. Robinson har publicerat flera böcker där hon genom berättelser som utspelar sig i amerikansk småstadsmiljö vecklar ut stora teman som religiös tro och tillit.

En av de kloka saker Robinson säger i intervjun med presidenten är att vi tenderar att tänka att när vi sagt det värsta vi kan om något har vi också sagt det sannaste. Det här är destruktivt, menar hon. Hon talar om detta i en intervju som bland annat handlar om att reda ut varför en föreställning om att andra har ont i sinnet (”a sinister other”) urholkar demokratin. Hon säger så här:

Most of the things we do have no defenders because people tend to feel the worst thing you can say is the truest thing you can say.

Jag tycker det verkar ligga något i det hon säger. Men hur och varför?

Att det värsta som sägs tas som det mest sanna är cynismens logik. För cynikern handlar sanning om att avslöja. Under en gemytlig yta av trevlighet och artighet ruvar den gruvliga, obarmhärtiga sanningen. Jag tror det här är en slentrianmässig cynism som ofta visar sig i spontana kommentarer och reaktioner: ”det är ju så här det är”.

Tänker på Avpixlat, Nya Tider, Nordiska Motståndsrörelsen och andra som avslöjar saker och ser sig som realister och sanningssägare. Det handlar om människor som förväxlar information med kunskap och fakta med sanning, och som ser bildning som ett hinder och vishet, solidaritet och medmänsklighet som tecken på svaghet. Människor som gör det till en dygd att ta avstånd från vanliga medier i allmänhet och public service i synnerhet, som avskärmar sig från resten av samhället och alla sammanhang där de riskerar att hamna i samtal med representanter för PK-maffian. I väl avgränsade filterbubblor kan de frottera sig med varandra och elda upp sig över olika väl utvalda fakta som ligger i linje med det man reda vet. Cynismen ligger i att man inte ljuger, men man vägrar se helheten. Det må vara så där det är, men om det inte ger en nyanserad bild av helheten är det oärligt att presentera informationen. Nyanserade nyheter uppfattas bara som falska av den som vill välja och vraka bland informationen som finns tillgänglig, av den som vill kontrollera bilden av verkligheten. Det må vara en form av realism eller i alla fall ingen lögn, men det är ett cyniskt, obildat, brutalt och inhumant sätt att se på medmänniskorna, samhället och världen.

Det finns en sorts cynism som kan se ut som sund kritiskhet. Den kritiske framstår som den som inte är lättlurad, den som inte går på första bästa hoppfulla nyhet. Den kritiske avvaktar. Den kritiske är beredd på det värsta. Den kritiske stålsätter sig. Den kritiske är beredd på att det som framstår som gott visar sig vara ruttet. Att tro på det goda är att utsätta sig för vilket bondfångeri som helst.

Det kritiska ställs här mot det naiva, det barnsliga, det troskyldiga. Gräver man lite i cynismen tycks den handla om att undanröja besvikelser genom att verka ha kontroll. Att vara hoppfull framstår som en farlig väg där många besvikelser lurar runt hörnet; det gäller att vara utrustad för alla lägen, så att ingen besvikelse väntar.

Anklagelser riktade mot kulturvetenskap för att vara flum handlar inte sällan om just detta. Den som håller hoppet vid liv och som litar på andra, den som väljer att tro på ensamkommande pojkars berättelser, ses som naiv av kritiska realister som odlar misstänksamheten mot allt och alla och som inte ser eller förstår hur självförbrännande hatet är. Om jag väljer att lita på någon är det ett val jag gör som handlar lika mycket om mig själv som om den jag litar på, och om det sedan visar sig att hen var opålitlig har i alla fall inte jag gjort fel. Blind tillit är något annat, men ett samhälle där man inte litar på varandra är inget samhälle. Vi har ett ansvar att lita på varandra, för det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad. Hat och misstänksamhet är ingen grund att bygga någonting på, det är en självförbrännande kraft som tar hataren i besittning och använder hen som ett verktyg. Livet handlar om att hantera tillvarons oundvikliga besvikelser, inte om att undvika dem.

Den här inställningen är en livsyttring som kan sägas inte bara fjärma oss från den värld vi lever i utan den förändrar den också aktivt. Jag tänker mig att det allt oftare är den här attityden som präglar politiken. Det gäller att se realistiskt på de ”utmaningar” som möter vårt land (tänk på hur ekonomi och invandring beskrivs). Det är bäst att skildra läget i så allvarsamma tongångar som möjligt. Frammanandet av mörka moln uppfattas som sund och jordnära realism. Jag tänker på en del av det mottagande Juha Sipiläs tal till nationen och presidentens tal under riksdagens öppnande fick: här har vi rakryggade män som inte är rädda för att uttala svåra sanningar.

Better safe than sorry, är logiken bakom tankemodellen. Därför har realister ingen humor och därför gränsar deras livshållning hela tiden till paranoida vanföreställningar. Det är inte en framkomlig väg, det är en destruktiv inställning till livet och medmänniskorna.

[har utelämnat en del av artikeln här]

Så, vad kan Robinson då mena med att det blir svårare att försvara något om vi tänker att den värsta beskrivningen är sannast? Jag tror att ett svar kunde vara att en sådan tendens gör oss oförmögna att se goda möjligheter.

Realister är påfallande ofta humorbefriade pessimister, och alla uttryck för hoppfullhet betraktas med misstänksamhet. Det som med tolerans, om man är tolerant mot allt är man även tolerant mot intolerans, vilket gör att intoleransen för eller senare alltid vinner. Jag väljer att tro på framtiden och medmänniskorna, inte för att det finns evidens för det, utan för att jag ser det som enda hållbara valet. Jag väljer att hoppas för annars orkar jag inte försöka. Rädslan för att bli besviken kommer att resultera i besvikelse, för eller senare. Fast det betyder inte att realisten hade rätt, för det är bara så som livet och verkligheten fungerar. Väljer man tillit och hopp ökar chansen att det kommer att bli bra, men det finns aldrig några garantier. Därför är det en vantolkning att anklaga den som tror på människan för att vara drömmare.

Obama och Robinson samtalar om ett konstigt glapp mellan hur människor lever sina liv – bryr sig om varandra, gör bra saker – men att det växer fram ett sätt att tala om gemensamma angelägenheter som präglas av misstro. De nämner vård och utbildning som exempel. Trots att människor i sina konkreta liv ofta värnar om att ta hand om varandra och värnar om en bra utbildning är det något som händer i den politiska retoriken. Plötsligt börjar den värsta beskrivningen gälla som den sannaste. Sjukvård och utbildning blir gruvliga samhällsproblem att hantera, och skälen till varför vi bryr oss om de här sakerna faller bort.

De sista orden där är viktiga: Vad är skälet till att vi överhuvudtaget har en sjukvård, en skola, ett samhälle? Varför betalar vi skatt, värnar vi de mänskliga rättigheterna och går vi till jobbet varje dag? Vem är jag, och vad händer med mig är jag misstror och hatar, eller hoppas och väljer att tro på dem jag möter och på en bättre framtid? De allra flesta bryr sig om sin vardag, men så fort horisonten vidgas är det andra regler som gäller. Fast livet och samhället är en helhet och den börjar med jag och du och den fortsätter sedan med vi och allt och alla andra. Det finns bara ett enda vi, liksom det endast finns en enda jord.

Tänk dig ett par människor som diskuterar en politisk protest – säg, en demonstration mot nedskärningspolitik. Den ena är ivrig inför möjligheten att agera. Den andra utbrister: det där kommer ändå aldrig att tjäna något till! Det är lönlöst! Som vi sett i tusen andra fall ändrar sig inget ändå. Den enes vilja att förändra möter den andras förmaningar att inte förivra sig och inte lägga sin energi på något onödigt och fåfängligt. Vi måste försöka vänja oss vid situationen som den är och acceptera att resurserna är knappa.

Om ingen försöker blir det sant att det inte går, men det är inte realism, det är cynism.

I sådana diskussioner får de mörka molnen ofta en spekulativ prägel, man tror sig nog veta: så här ser läget ut, det finns inte rum för förändringar och initiativ. Situationen är sådan att vi måste skydda våra egna, närmaste intressen på ett försiktigt och rationellt sätt.

Bara för att det finns en evolutionär förklaring till att människor agerar så betyder inte att det är moraliskt riktigt att göra den egna magkänslan till norm. Till människans storhet hör att hen äger förmågan att trotsa biologin, och det gör de flesta varje dag. Vi väljer att bortse från kroppens begränsningar och överskrider det givna hela tiden, men bara ifråga om det vi tror går. Människan hade aldrig hamnat på Månen om ingen trodde på projektet och försökte, vilket man faktiskt gjorde trots att det var orealistiskt.

Just här tror jag faktiskt det kan vara viktigt att påminna sig om Robinsons poäng om att det är farligt att tänka att den värsta beskrivningen nästan per automatik är den sannaste. Då har man så att säga redan sagt att misstro är en reaktion som alltid är berättigad, att misstro i sig är en bättre och sundare reaktion än hopp.

Accepteras realisternas misstro och görs den till norm förändras samhället, och det kommer förr eller senare att påverka alla. Misstron äter sig in och vänder oss mot varandra, för faktum är att ingen någonsin kan lita fullt ut på någon annan. Det ligger i människans natur att inte vara en maskin som aldrig gör fel. Det kan aldrig förändras, men människors inställning till och kunskaper om det mänskliga kan förändras. Fast den förändringen kräver att man väljer att se på världen och andra på andra sätt än många gör idag.

Jag skulle till och med säga att tendensen att tänka att den värsta beskrivningen är den sannaste är en av de omständigheter som gör det så svårt att prata om vad som är sant. Katastrof- och krisnarrativet börjar leva sitt eget liv; oro och misstro ges en sådan status att det genast finns färdigt mothugg mot andra beskrivningar: ”ja, så där inbillar ni er att det är... Vänta bara...” Kan man till och med säga att den självutnämnda ”realismen” som vräker sig i framställningar av vårt trängda krisläge förvränger vad som är verkligt?

SD har talat om hotet från den så kallade massinvandringen sedan partiet bildades, men det betyder inte att de fick rätt när kriget i Syrien utlöste den värsta flyktingvågen i modernt tid. Och talet om systemkollaps fjärmar många från att se och ta till sig fakta som säger något annat. Så länge det finns fakta som stödjer testen om att Sverige håller på att kollapsa spelar det ingen roll att alla andra siffror pekar på något helt annat.

Pessimisten som tror att hen ska dö kommer förr eller senare att få rätt, men det betyder inte att det är en realistisk livshållning för det, för den inställningen förpestar tillvaron och gör alla dagarna som är livet till ett helvete.