Högre utbildning och uppsatsskrivande är mödosamt, och bara den som är ödmjuk och inkännande, intresserad och ihärdigt arbetar på med det som inte fungerar. Bara den som orkar konfronteras med sin egen oförmåga och som inte ger upp, kommer att lyckas. Jag vill vara en lärare som hjälper till med det, som ständigt finns där genom utbildningen, inte för att ropa heja, heja: Gud vad ni är bra. Jag vill vara rösten på axeln som säger: Du kan bättre! Jobba med det här, det där. Kom igen. Allt kan alltid bli bättre. Ända fram till dagar som den igår. Examensdagen är en högtidsdag. En dag att glädjas, att få priser och beröm. Studer är ett slit, och så ska det vara. Belöningen kommer sedan, inte under tiden. Därför blir jag rörd när jag får vara med och se glädjen lysa i ögonen. När jag ser hur stoltheten växer i bröstet.
Kunskap är framförallt hårt slit, men också belöning. Som igår. Fast redan på måndag börjar allvaret för studenterna. Då ska kunskapen som studierna lett till omsättas ute i arbetslivet. Då vill det till att man kan och har vad som krävs. Och det är då den verkliga belöningen och tillfredsställelsen infinner sig. När man känner att vingarna bär och kunskapen faktiskt fungerar, när kompetensen uppskattas av arbetsgivare som ger en ansvar och betalar en anständig lön. Studier är förberedelser för livet. Så ser i alla fall jag på saken. Och jag är tydlig med det, genom hela utbildningen. Som handledare ser jag det inte som min uppgift att vara nöjd. Jag är missnöjd och det finns alltid, hur bra arbetena än är, något att jobba med. På examensdagen är jag dock nöjd, glad och stolt. Där och då berömmer jag, gläds och visar uppskattning. Tyvärr inser jag att det kanske är för sent, att mitt sätt att vara lärare kanske inte fungerar. Eller? Jag får inga riktigt tydliga signaler. På högtider är det många som slår ner blicken, som inte ser eller vill se mig. Det gör ont i hjärtat. Samtidigt finns och har det alltid funnits studenter som spontant kramar om, tar i hand, som söker upp just mig och tackar särskilt. Då blir jag också rörd. Jag vill inte vara i centrum och det är studenterna som gjort jobbet. När jag får mail från gamla studenter som tackar och säger att de förstår och är tydliga med att de inte tycker jag ska ändra på mitt sätt att vara lärare, tänker jag att det är värt det. Vi lever i en hård värd, och i längden är det bara kunskapen och kompetenserna man verkligen har som räknas. Min uppgift som lärare är inte att berömma eller söka uppskattning, utan att ihärdigt kämpa för kunskapen och hjälpa studenterna hjälpa sig själva. Min belöning är att få vara med när studenter med den rätta inställningen får ta emot priser och deras glädje gör det mödan värd. Jag blev lärare för kunskapens skull, och för att jag ville lära mig mer. Den dagen det inte längre är min första prioritet ska jag inte vara lärare längre. Hur ont det än gör i hjärtat att läsa utvärderingar där min personlighet kritiseras.
Det är med blandade känslor jag vaknar, utvilad på riktigt, för första gången på mycket länge. Nu är det helg. På måndag fortsätter arbetet, fast nu ett helt annat tempo. Lugnet lägrar sig över högskolan. På skrivbordet ligger det 24 uppsatser, 11 B och 13 C, som ska betygsättas. Och så ska jag åka på en konferens. Några möten, inrapporteringar och annat smått och gott måste göras, men utan press. Kanske hinner jag se över mitt bokmanus lite, men det tänker jag bara göra om jag verkligen inte har något annat som hänger över mig. Det får anstå till augusti, hösten och nästa läsår. Tiden fram till semestern är en tid av rekapitulation och återhämtning. En tid av eftertanke och nyorientering. Detta år liksom alla andra år har jag lärt mig enormt mycket. Jag kommer aldrig att slå mig till ro med det jag har, och jag tror inte jag vet allt jag behöver veta. Jag är ödmjuk och lyssnar, vill alltid bli bättre, på alla sätt.
Lärande är en relation och varken studenterna eller lärarna äger kunskapen. Utan ödmjukhet och vilja att lyssna, lära och finns inte strävan att bli bättre går det inte att lära eller utveckla kunskap. Samtidigt behövs det tid att tänka. Lata dagar utan krav. Semester och möjlighet att göra något helt annat. Ett år går fruktansvärt fort. Fast det känns som tiden går långsammare på sommaren. Det gäller att ta tillvara på den känslan. Gäller att lyssna, andas, tänka och låta bitarna falla på plats. Till hösten ställs man inför nya utmaningar, nya studenter, kurser och skrivprojekt.
Jag har verkligen världens bästa arbete! Enormt tacksam och ödmjuk inför det, och livet. Allt kan alltid bli bättre, men så länge det är bra som det är kommer jag att vara nöjd utan att för den sakens skull slå mig till ro. Jag är ständigt på väg och finner tröst i att det alltid finns nya kunskaper där ute. En av studenterna höll tal igår och hen sa att det man vet är en droppe, men att allt som går att veta är ett hav. Förstår man bara det har man kommit en lång bit på vägen mot insikt. Utbildning är inget man blir färdig med, man tar bara paus en stund. Stannar upp, känner in, gläds, känner tacksamhet och laddar om. Lärande är en ständig förberedelse för livets och tillvarons oväntat oväntade inslag.
Nu vet jag ju inga detaljer kring varför du inte upplever att du får tydliga signaler från vissa studenter i efterhand när allt är klart, men jag kan ändå på förstå det. De studenter som gynnas av ditt sätt att vara lärare är en typ jag själv nog inte tillhör. Har många gånger, under den tid jag följt din blogg, tänkt att jag inte skulle vilja ha dig som lärare och allra minst som handledare i uppsatsskrivande. Varför då? Just pga att du inte verkar så uppmuntrande och pedagogiskt inriktad i bemärkelsen att du vill hjälpa en att komma vidare utan mer har attityden att man måste kämpa väldigt mycket på egen hand. Du kanske tycker jag är orättvis och det kanske är sant men det är ju bara mitt intryck. Det behöver ju inte alls stämma med verkligheten.
SvaraRaderaDet sätt att handleda som jag mötte när jag skulle skriva C-uppsats en gång i tiden, gjorde att jag gav upp (trots tre månader av hårt ensamt slit) innan det blev klart och jag har heller aldrig fullgjort denna uppgift. Jag hade tur att det gick att komplettera med andra kurser och ändå få ut min examen. Dessa rekommenderades speciellt för blivande lärare och ansågs som viktigare då de fördjupade mina ämneskunskaper mer än en uppsats kunnat göra.(Tror att jag är en av mycket få gymnasielärare som inte har en kandidat i något av undervisningsämnena.)
Man kan tycka att detta var olämpligt och det tycker jag själv också. Det hindrade mig ju från att kunna stanna kvar på universitetet som jag egentligen ville. Men om man får endast två-tre timmars handledningstid på en termin och vid det tillfället inte ens hade skrivit B-uppsats och inte alls visste, inte heller fick se ett konkret exempel på hur en uppsats såg ut, så blev hela genomförandet av uppgiften mycket svårt. Därtill kommer jag från ett hem där ingen gått ens gymnasiet och saknade även kontakter med andra som kunnat leda in mig på rätt spår. Jag var inte tillräckligt insatt att ens uppfatta vad jag inte förstod och kunde inte ens vara kritisk till den nästan obefintliga handledningen utan drog slutsatsen att jag inte var intelligent nog för uppgiften och har sedan dess aldrig fortsatt på någon kurs efter B-nivå (förutom de kurser upp till D-nivå som alltså inte krävde någon uppsats överhuvudtaget.)
Varje gång jag mött människor efter det, med färdiga utbildningar, har jag undrat hur många av dem, med i mina ögon bristande förståelse och okunnighet i många frågor gällande det mesta, har kunnat få ihop en C-uppsats. Det stämmer inte alls med min bild av dessa personer. Samma sak tänker jag när mängder med gymnasieelever som har svårt att läsa och förstå texter på en mer avancerad nivå, pratar om sina framtidsplaner, hur de ska utbilda sig till det ena och det andra. Om inte ens jag, deras lärare, som uppenbarligen rent kunskapsmässigt befinner mig på en betydligt högre kundkapsnivå än de gör, inte kan få ihop en C-uppsats, hur ska dessa stackare med visserligen hyfsade betyg men med oerhört många luckor i sin läs- och skrivförmåga, kunna fixa detta? De fixar ju inte eller bara knappt att få ihop ett godkänt pm på nationella provet i svenska! Kan inte tolka det på annat sätt än att jag haft otur när det begav sig och fått fel uppfattning av vad som krävs eller så har studenterna idag betydligt mer hjålp och handledning i kombination med lägre krav.
Har precis avslutat rättning av treors pm. De krav som i praktiken ställs för att eleverna får E i svenska 3 (dvs inte de krav betygskriterierna ställer som ju är högre) leder inte alls nädvändigtvis till att de får tillräckliga kunskaper för att studera på högskolenivå. Är därför aldrig förvånad över universitetslärares klagomål på unga studenters läs- och skrivförmåga. Den är, i de många fall där elever ändå godkänns, förfärlig, långt lägre än jag ens kan minnas hade godkänts under min egen skoltid. Men när betyget E av många lärare ses som gamla betyget 1 och 2, är det inte konstigt att det blir problem längre fram när E räcker för behörighet för högskolestudier.
Eva
Jag är ödmjuk inför det du skriver Eva, och det är inte första gången jag får höra det. Jag tror inte att jag har rätt och att mitt sätt att vara lärare är det bästa. Mitt problem, som jag också ofta återkommer till, är att jag brukar möta uppskattning i efterhand och att jag har en mycket bra relation till väldigt många studenter, även till studenter som kanske inte uppskattade mig när de var studenter och jag var lärare. Och när de studenter säger till mig att jag ska fortsätta vara den lärare jag är tänker jag att det är ett kvitto på att jag är den lärare jag menar behövs på högskolan, det vill säga inte en lärare som uppmuntrar och berömmer, utan just en lärare som hjälper ambitiösa studenter att lyckas nå längre än de skulle kunna på egen hand.
SvaraRaderaJag svarar på mail på vändande, och sätter ALLTID studenternas behov av hjälp (med lärande och kunskapsutveckling i första hand). Kommer man bara till mina handledningar får man all hjälp jag kan ge. Jag har hur mycket tålamod som helst med frågor som visar att studenterna vill lära och förstå. Studenter som kommer till handledningen för att få beröm har jag dock dåligt tålamod med. Jag vill berömma dem för ett bra arbeta när de är färdiga, inte Under tiden de jobbar, för min erfarenhet är att man då inte jobbar lika ihärdigt. Studenterna som är missnöjda och som inte vill möta min blick på högtider är ofta studenter som ser mig som ett hinder, studenter som väljer att utebli från handledningen och bara kommer på obligatoriska moment, där jag är ärlig och talar om det jag måste tala om: Att det inte fungerar. Deras missnöje gör mig ledsen, men det ligger bortom min kontroll. Jag tror inte på uppmuntran och hejsan hoppsan, jag tror på hårt arbete och belöningar i form av ett innehållsrikt och lyckligt liv. Jag kan mycket väl ha helt fel, det vet jag. Men jag vet i alla fall att jag gör det jag tror på, och om någon av studenterna som verkligen lyssnat och tagit hjälp av mig skulle indikera att jag hindrar dem i deras utveckling istället för att hjälpa dem framåt skulle jag omvärdera och byta lärarstil OMGÅENDE.
Inom idrottsvärden är det självklart att tränaren är en plågoande och ju mer tränaren kräver där desto bättre anser alla att det är. Inom utbildning är det tvärtom, där ska man uppmuntra och berömma. peppa och vara underhållande och serva. Jag tror inte på det och förstår inte varifrån den inställningen kommer. Alla vill bli omtyckta, men vissa uppgifter i samhället har ett högre mål än så. Jag blev inte lärare för att få uppskattning, jag vev lärare för att få arbeta med det jag finner viktigast i hela världen och livet: KUNSKAP och LÄRANDE. Och det är en kamp vars belöning kommer längre fram.
OK, jag menade inte att en lärare behöver berömma något överhuvudtaget. Det blir ju löjligt och oärligt när det kanske sällan ens finns fog för beröm. Och beröm behöver man dessutom bara när man inte förmår att själv berömma sig när man gjort något bra. Denna dåliga självkänsla bör man jobba med på annat ställe än på universitetet anser jag.
SvaraRaderaMen med att vara "uppmuntrande" menade jag en inställning där läraren är intresserad av att studenten kommer vidare i sin process när man fastnat och inte kommer vidare utan hjälp. Detta intresse märkte jag aldrig och när man blir osynlig för sin handledare och är helt ensam i sin uppgift och dessutom har stora problem med den, är det lätt att man tappar allt när arbetet trots ansträngning inte ger något som helst resultat utöver mängder med spridda anteckningar.
Har faktiskt inte kunnat slänga de enorma pappershögarna från den tiden. Så mycket arbete och så mycket jag lärde mig! Det lustiga är att jag fortfarande i mångt och mycket har samma intressen som då. Uppsatsen skulle ha handlat om religionsfilosofen Berdjajevs syn på människans frihet i relation till den ryskortodoxa kristna tron eftersom han på 90-talet blev aktuell på nytt i Rysslands nya identitetskapande efter Sovjetunionens fall.
Handledaren och professorn var milt uttryckt kunnig på området men var nog alltför upptagen med sitt ständiga bokskrivande. Vilken besvikelse! Hade ju läst denna professors alla böcker med hänförelse redan innan jag börjat på första kursen. Än idag kan jag tycka att det är sorgligt att en lärare och student som i så hög grad delar intressen inte fick till någon bra kontakt. Institutionen klagade också länge över att ytterst få studenter någonsin blev färdiga med sina uppsatser. Jag var då inte så kritisk att jag ens för en sekund tänkte på att det kunde bero på bristfälligt handledningsintresse från lärarens sida. Jag hade mest respekt och kände vördnad inför de lärde. Tänkte att vi alla som kämpade på bara var dumma.
Och det kanske är det som är "sanningen" i historien, sorgligt nog.
/Eva
Att inte finnas där för studenterna är förkastligt! Och att inte tro på studenternas förmåga är också djupt problematiskt. Det är oförsvarbart och det du råkade ut för beklagar jag verkligen Eva, det finns ingen ursäkt för det. Jag mötte också sådana lärare under åren som student, och jag kände som du och är tacksam för att jag ändå lyckades. Jag lärde mig ingen av det, och mitt sätt att vara lärare är ett annat. Problemet är att jag anser att man måste ta eget ansvar, att det är min uppgift att finnas där, inte att bjuda in och söka upp. På högskolan är man student och måste ta eget ansvar, men gör man det ska man självklart mötas med både hjälp och repekt.
SvaraRaderaTrist att läsa om dina upplevelser. Ämnet låter superintressant och jag är övertygad om att det skulle bli en bra uppsats, just för att du hade/har en egen tanke om vad du vill och goda förkunskaper. Min största utmaning är att möta studenter som säger: "Tala om för mig vadjag ska göra", för det fixar jag inte och jag ser det inte som min uppgift heller.
Men de där oansvariga studenterna du möter som lägger allt på dig, hur gör du då? Jag menar, det kan ju inte vara meningen att du ska anpassa dig till personer som faktiskt inte gör sin del.
SvaraRaderaEgentligen borde det inte ens vara en problem. Det gäller att vara fri på så sätt att man är uppmärksam på var ens ansvar börjar och slutar. Skulle i ditt ställe med rent samvete låta det gå åt skogen. Det är, som du skriver, inte din sak att söka upp utan att finnas där när studenten söker dig så länge det inte sker orimligt ofta och med märkliga krav som att få ämnet för uppsatsen serverad(!). Men förstår ju att det finns krav på genomströmning...
När jag senare skrev tre B-uppsatser var det inget som helst problem med handledningen. Den behövs knappt överhuvudtaget när en lärare har lätt för att sätta sig in i en nybörjares tänk och bara på en timme eller två (i grupp!) kan förklara vad som gäller och visa ett par exempel på gamla uppsatser så att man får SE vad det är tänkt att leda fram till. Vad mer behövs? Jo, en student som lyssnar uppmärksamt på alla detaljer i denna information och gör likadant. Oj, då är det bara disciplin som krävs för att det ska bli gjort när skelettet att hänga upp allt på med det innehåll som växer fram, finns som en bild i tanken.
Har jag ändrat mig på punkten om jag skulle kunna tänka mig dig som lärare eller uppsatshandledare? Hmm, vet inte. Och det spelar förstås ingen som helst roll heller vad jag tycker. Men det jag upplevt alldeles från början sedan jag började läsa din blogg, är att du faktiskt har lite svårt att uppfatta just en helt okunnig persons tänk och lägger ribban direkt ganska högt. Misslyckandet som följer av denna start verkar du tolka automatiskt som ointresse, bristande ansvar eller något annat negativt. Ofta verkar det ju vara det också med tanke på de exempel du tar upp och du skriver ju hur tillgänglig du faktiskt är. Nå då frågan inte ens är aktuell så får den stå obesvarad.
Eva
Jag läser vad du skriver Eva! Och kan så klart inte uttala mig om hur jag är som lärare. Det är inte upp till mig. Jag är dock öppen för och tar aldrig någonsin lätt på kritik. Jag går in i rollen som lärare/forskare/bloggare med hela mitt jag och möter både här och inför publik lärare och åhörare utan skyddsnät. Jag skriver om mina upplevelser, inte om andra. Jag sätter ord på mina tankar. Jag har aldrig tolkningsföreträde. Jag skriver för att samtala, för jag tror på samtalet som verktyg och livshållning. Jag är aldrig den samma och ser mig inte som färdig. Jag och min undervisning förändras hela tiden.
SvaraRaderaJa, trots all kritik jag här fört fram och kanske gör framöver så är två saker klara: För det första är du mycket modig i din öppenhet. För det andra framstår du som en i allra högsta grad pålitlig människa som vill väl i alla lägen och därför skulle kunna anförtros alla tänkbara uppdrag som kräver hög etisk/moralisk kompetens. På den punkten har aldrig funnits någon tvekan från min sida och det är just på grund av din tillförlitlighet i det hänseendet som jag följer din blogg.
SvaraRaderaJag tror också att den första punkten till viss del också är förutsättningen för den andra eller så gör den andra den första punkten möjlig.
Eva