Rekordårens baksida 6

Efter att kriget slutat och ransoneringar börjat släppas på, och med tanke på att Sveriges industri stod intakt och på uppstuds kunde börja producera för återuppbyggnaden av Europa och världen tror man kanske att det fanns utrymme för en annan syn på människor än den som min far möttes med av handläggare på socialtjänsten i Göteborg, men dokumenten visar att så inte var fallet. Och problemen i familjen fortsätter.

1947. I januari läggs Vera in på Renströmska igen.

Olav arbetar sedan 15 januari hos Byggaktiebolaget Charles Jakobsson med en lön på 98:- i veckan. Men 7 veckor under vintern är han arbetslös på grund av frost. Under året arbetar han även som tillfällighetsarbetare hos Göteborgs Industribolag för 90:- i veckan.

”Gert måtte varda till Tyskland förpassad” står skrivet i ett brev den 17 februari från Barnavårdsnämnden till Länsstyrelsen. Detta avslås den 18 februari, med anteckning om att nära anhöriga ej må skiljas åt.

Min farmor var som sagt född i Sverige, och hon var uppvuxen i Göteborg. Min farfar föddes i Köpenhamn. Ingen av dem hade någon annan koppling till Tyskland än via min farfars far, som flyttade därifrån i början av 1900-talet. Jag förstår inte riktigt varför farfar var tysk medborgare och heller inte varför min far var det, men det var så det såg ut, och detta angavs alltså som ursäkt av handläggaren som ännu en gång, i ett skamligt försök att göra en insats för ekonomin i staden, försökte få min far utvisad till ett land han inte hade någon som helst koppling till. Mig veterligen talade inte ens min farfar tyska. Hur var det möjligt?

Vera ligger kvar på sjukhuset till 3 maj, då hon får flytta in hos sina föräldrar.

Min far och hans tvillingbröder är kvar på Viktoriaföreningens barnhem. Tvillingarna bor där till den 30 september och pappa till den 25 oktober. Han ligger på Barnsjukhuset i Göteborg mellan 20 och 25 april för blindtarmsinflammation och opereras där. Barnen flyttas från Viktoriahemmet till Kullens barnhem i Stenkullen (Hedefors) och kvarstannar där året ut. Detta hem drivs av Fruntimmersföreningen för Inre Mission. Det finns plats för 16 barn på hemmet. Vid starten 1864 var detta barnhem endast för föräldralösa flickor.

Noteringarna är knastertorra. Barnen flyttas från en institution till en annan, och min farmor och farfar kämpade med sina respektive problem och ett äktenskap som knakade i fogarna. Ständigt på gränsen och alltid medvetna om att myndigheterna bevakade dem och deras barn, som ibland på deras inrådan och ibland på eget bevåg omhändertogs och placerades på alla dessa institutioner runt om i Västsverige. Inrättningarna har av många etnologer beskrivits som slags samhällen i samhället, som parallellvärldar där andra regler gällde än hemma och i övriga samhället. Det är en, delvis rasbiologisk, skamfläck i Sveriges historia.

Olav har betalat 87:20 för Gert under 1947 och 87:15 vardera för Ove och Ingvar.

Den 15 april inlämnas till Rådhusrätten utdrag ur domboken i mål mellan Vera (kärande) och Olav (svarande) angående vårdnaden av barnen.

Den 4 maj begär Olav hos Barnavårdsnämnden uppskov med betalningen för barnen på Viktoriaföreningens barnhem. Kostnaden är 15 kronor i veckan. Olav har adress Gamlestadsvägen. Han vill betala per postgiro varje fredag från 9 maj.

Den som var fattig omyndigförklarades och samhället grep in och tog beslut över huvudet, inte bara på barn utan även på vuxna. Det är verkligen en annan värd, ett annat samhälle som träder fram mellan raderna i dokumenten. Det var inte bättre förr, men det betyder inte att det är bra idag eller att det inte kan bli bättre imorgon. Det som fungerar kan alltid behållas och det dysfunktionella kan kastas över bord. Det går att bygga ett hållbart samhälle på den principen, med utgångspunkt i en evolutionär tanke om en önskad framtid som fungerar som ledstjärna och en tillblivelseprocess vars riktning ständigt justeras. Målfixeringen och styrningen leder förfärande lätt till den typen av problem som skildras i handlingarna.

Den 12 maj skrivs brev från Lillhagens sjukhus till Göteborgs Barnavårdsnämnd angående sinnessjukdom i Veras familj, eftersom Olav påpekat detta. Vera genomgår en undersökning där av doktor Elis G. Regnér, som är Barnavårdsnämndens psykiatriker, men inga symptom påvisas. Veras äldre syster Signhild är däremot sjuk och inskriven på Lillhagens sjukhus. Några rader i brevet från Lillhagen är överstrukna och sekretessbelagda.

I brev från den 15 maj till Barnavårdsnämnden från Göteborgs Rådhusrätt skriver assistent Ella Högmark om verkställd utredning angående vårdnadstvisten. Vera bor då kvar hos föräldrarna.

Det är min farmor och farfar jag läser handlingar om. Lätt att glömma det, att notiserna handlar om min fars föräldrar. De var fortfarande gifta, fast processen om skilsmässa var inledd och självklart uppstår en tvist om vårdnaden, kanske just för att de inte hade råd att bo anständigt och för att alla på ett eller annat sätt var satta under bevakning av myndigheterna. Jag är för ett samhälle som bryr sig och värnar tanken om ett utvecklat skyddsnät, men det liksom allt annat får inte gå till överdrift. Balans är nyckeln till hållbarhet, i alla lägen.

I utredningen anser Olav att Vera är olämplig som vårdnadshavare för barnen, dels p.g.a. sin lungsjukdom och för att hon är nervös. Olav berättar att Vera har klagat på att barnen fört oväsen och Olav tycker att hon är en hård natur och häftig. Han anser inte att Vera har missskött barnen, men att hon inte har lagat kläderna och ej heller skött tvätten. Olav anser att Vera köpt dyra och onödiga kläder och skor till sig själv. Vera förnekar anklagelserna från Olav.

Det är så tydligt att texten är hämtad från en annan tid, med en annan kultur och människosyn. Karaktärsbeskrivningarna och det Olav anmärker på, det sätt varpå min farfar driver ärendet, är rasbiologiskt anstrukna. Min farmor lever inte upp till tidens kvinnliga ideal, och antas följaktligen inte kunna ta hand om sina barn. Åtminstone är det dessa skäl som farfar anför. Och att han kan göra det säger kanske något om synen på män och manlighet. Det är intressant (men också plågsamt) att läsa handlingarna, både som barn till kan far som konflikten handlade om och som barnbarn till en farfar som dog innan jag föddes och en farmor jag bara har ytterst vaga minnen av, och som etnolog och kulturforskare.

Viola Isaksson, väninna till Vera, anser Vera vara duktig med barnen. Sonja Linnerfält, en annan av Veras väninnor, anser Vera vara lämpligast som vårdnadshavare och att Vera alltid skött barnen utmärkt. Grannarna på Gamlestadsvägen känner ej mycket till Vera eftersom hon vårdats länge på sjukhus. Karin Johannesson och Margit Nilsson anser Vera vara snäll och rar. Syster Elin Johannesson på BVC anser att Vera skötte barnen ovanligt bra. Kurator Maj Borelius har en gynnsam uppfattning om Veras lämplighet. Viktoriaföreningens föreståndare tycker att båda föräldrarna är lämpliga som vårdnadshavare, modern dock mest.

Man intervjuade alltså släktingar, grannar och personal på olika vårdinrättningar. Gör man så idag? Jag har ingen aning, men med utgångspunkt i min egen skilsmässa och den lilla kontakt med myndigheterna som det innebar (trots att barnens mor och jag var överens om det mesta) kan jag sätta mig in i känslan av overklighet som min farmor tvingades genomgå. Att på den tiden anklaga en mor för att missköta sina barn var ingen liten sak och bara misstanken borde vara jobbig nog. Hon kunde dock som tur var tala för sig och hade av uppenbara skäl saker som talade till hennes fördel.

Vera anser Olav olämplig eftersom han försummat sina försörjningsplikter gentemot familjen och tidvis varit försvunnen från hemmet samt haft umgänge med andra kvinnor även under äktenskapet. Han har köpt onödiga saker på avbetalning. Olav har visat sig nonchalant mot familjen, men barnen har han skött väl. Olav förnekar beskyllningarna om försörjningsplikterna samt ger undvikande svar på övriga frågor. Om Olav får vårdnaden tänker han anställa en utexaminerad barnsköterska och han har även för avsikt att gifta om sig.

Löftet om att farfar skulle anställa en utexaminerad barnsköterska låter som ännu en grandios fantasi, vilket försatt honom i trubbel så många gånger tidigare genom livet och som jag tror kom ifatt honom tillslut och bidrog till hans förtida död. Som det verkar av dokumenten lyckas han i sitt uppsåt och får människor att tro på honom.

Karin Johannesson anser att Olav har skött tvillingarna väl. Margit Nilsson tycker att Olav skötte tvillingarna mönstergillt och lämnade dem på lekstugan. Hon hade hört att Olav hade kvinnligt sällskap, men inte själv sett någon. Margit Johansson, som bodde svallag, ansåg Olav duktig med barnen, och hade även hon hört om kvinnligt sällskap.

Min farbror har berättat om dessa händelser. Hur han som barn stängdes in i köket medan farfar och hans kvinnliga bekant umgicks i det andra rummet. Det var så man såg på barnen förr, man tänkte sig att de inte förstod, eller också brydde man sig inte. Därför kunde man också flytta dem hit och dit och bort och fram, utan deras och föräldrarnas samtycke. Att min far och hans bror ändå klarat sig så väl som de gjort är beundransvärt. De har valt lite olika livsbanor, beroende på olika omständigheter, men båda har byggt var sin stabil familj och det har även gått bra för mig, min syster och våra kusiner.

Fastighetsskötaren Erik Svensson, som ej kände Olav, hade uppfattningen att Olav ej var mycket hemma. Kuratorn uppger försummelse från Olav angående hyran och andra betalningar och anser Vera vara mest lämplig som vårdnadshavare.

Ella Högmark anser båda föräldrarna vara lämpliga vårdnadshavare, dock Vera mest lämplig.

Viola Isaksson har hört om att Olav varit borta vissa nätter.

En omfattande utredning alltså, och som det verkar tvingades både farmor och farfar vända ut och in på sina respektive liv.

Olav har hämtat ut Veras sjukkassehjälp tidigare och ändå blivit efter med hyran. Vera har fått 1:- /dag för barnen från 1/6 1946 till 31/5 1947. Vera använder sjukkassehjälp till hyran.

Föreståndaren på lekstugan har funnit barnen rena och snygga och hon uppger att olika kvinnor har ibland hämtat barnen för Olavs räkning.

Maskrosbarn talade man om på 1970-talet, och det är ett begrepp som verkligen stämmer in på min far och hans bror. Det fanns ingen alkohol inblandad, på det sättet var min farfar skötsam. Annars var vanligt i Gamlestaden, (liksom på så många andra håll där och då och här och nu). Pappa har till exempel berättat om grannen ovanför (som för övrigt var pappa eller farbror till den legendariska fotbollsspelaren Karl-Alfred Jakobsson i GAIS) som dräptes med en stekpanna av sin svärson i ett fyllebråk. Och min farbror, som bodde kvar i Gamlestaden tills för cirka 10 år sedan, hade åtminstone en kompis som mördades. Därmed inte sagt att Gamlestaden är eller var ett problemområde, jag har tvärtom många fina minnen därifrån. På många sätt kände jag mig mer hemma där än i Lerum där jag växte upp. Kanske klarade sig min pappa och farbror för att de inte var ensamma om att tvingas gå igenom det man gick igenom. Där och då fanns det gott om barn som delade deras upplevelser mer eller mindre och att bo en tid på barnhem var inte ovanligt på 1940 och 50-talen.

Den 16 maj skriver Olav i ett brev till assistent Ella Högmark att han blivit misshandlad av Vera på juldagen 1946 (= sekretessbelagda uppgifter) och att han då var oförmögen till arbete under 3 veckor. Han skriver att han mist förtroendet samt kärlek för Vera. Han skriver också om att Vera inte ville arbeta efter giftermålet och att hon ville leva ”fint” trots endast en inkomst, som var arbetarlön. Han skickar 5 stycken intyg från vittnen angående Veras olämplighet som vårdnadshavare. Ella Högmark skickar intygen till advokat Georg Dellborg. Yttrande från Barnavårdsnämnden har utsatts till den 27 maj då hemskillnad görs.

Det är så tragiskt alltihopa och det är först på senare år som allt avslöjats, via delvis sekretessbelagda dokument. Mycket av det som står i handlingarna var helt nya uppgifter även för min far när dokumenten begärdes ut och kunde läsas. Han har inga egna minnen av just den här tiden, i alla fall inte av det som försiggick mellan hans föräldrar.

Den 28 maj skriver Olav ett nytt brev och vill överklaga Veras lämplighet som vårdnadshavare för barnen. Han vill anmäla Veras vittnen för grov ärekränkning. Bostaden är besökt för syn, av BN och Vera, utan Olavs närvaro. En bekant till Vera och Olav, Inga Parklind, tyckte synd om Olav uppger han. ”Låt mig få barnen, det vore bäst för dem” skriver Olav i brevet.

Till Olavs försvar ska sägas att han i sitt nästa äktenskap, det sista, fick han tre barn som han tog hand om på ett helt annat sätt än han gjorde med pappa och hans två bröder. Farmor var bräcklig, och omständigheterna i övrigt bidrog så klart till att problemen förvärrades. Jag ser inte min farfar som något annat än ett offer, för sig själv och för samhället och andra omständigheter som låg bortom hans kontroll.

Den 30 maj skriver Olav i brev till Barnavårdsnämndens Kravavdelning angående Veras sjukpenning, lämplighet som vårdnadshavare, misshandel på juldagen 1946, hemfridsbrott m.m.

Därmed går farmor och farfar skilda vägar. Han flyttar strax ihop med en ny kvinna som han får barn med. Vårdnadstvisten löses och farmor får ensam vårdnad om barnen. Pappa har berättat om hur farfar trots allt försökte upprätthålla något slags kontakt genom att bjuda på bio och fika någon gång ibland, men i huvudsak var han frånvarande under återstoden av brödernas uppväxt. Efter att farfar dog hade min far dock kontakt med farfars sista fru som även jag har många fina minen av, liksom sina yngre halvsyskon. Vi är en brokig skara med ett gemensamt band som binder oss samman: Olav som härmed förvinter ut ur berättelsen. Det finns dock fortfarande saker att berätta om min fars mer eller mindre bortglömda barndom.

Varför har vi en skola och ett utbildningssystem egentligen?

Varför har vi en skola? Varför satsas skattepengar på utbildning? Vad är syftet med verksamheten och målet med utbildningssystemet? Och varför pratas det så lite om dessa saker; varför handlar debatten om skolan om allt annat än kunskap och varför man ska lära sig? Det talas kvalitet; kritikerna och försvararna gräver ner sig i ointagliga skyttegravar och skriker BRA till allt som stödjer deras tes och DÅLIGT till allt talar mot. Kunskapen, vem bryr sig på allvar om kunskapen? Alla har en åsikt om skolan och åsikterna luftas i tid och otid. Gör si, gör så! Satsa på det eller detta! Och det fördelas ansvar. Lärarna borde (och här får läsaren fylla i valfri uppgift). Fast så länge kunskapen inte står i fokus för samhällsdebatten, så länge kunskap inte ses som ett värde i sig, spelar det ingen roll (okej, det är kanske en överdrift, men detta är ett inlägg att tänka med, inte ett försök att leda något i bevis) vilka insatser som görs i skolan eller andra sektorer; utan kunskapsfokus blir det inte en kunskapsskola. Om detta ständigt aktuella ämne vill jag tänka högt, denna den sista arbetsdagen innan årets semester, med utgångspunkt i en debattartikel som publicerades tidigare i vår, skriven av Andreas Schleicher, (direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och särskild rådgivare till OECD:s generalsekreterare i utbildningsfrågor, som bland annat ansvarar för Pisa-undersökningarna).

För Sverige har resultaten i våra jämförande Pisa-studier ofta inneburit en besvikelse. Så även för mig. När jag studerade vid universitetet brukade jag se på Sverige som en föregångare på utbildningsområdet. Ett land som erbjöd barn från alla samhällsklasser god och innovativ utbildning, och som var på god väg att lyckas skapa livslångt lärande för alla.

Jag är tacksam för att jag fick gå i skolan i Sverige under 1970-talet, när kunskapen fortfarande hade ett egenvärde och lärandet stod i fokus. Långt innan ansvariga politiker i Sverige, som då faktiskt betraktades som ett föredöme i världen, fick den galna idén att Svensk skola skulle bli bäst i världen. Begreppet kvalitet introducerades i utbildningspolitiken där, runt 1993, när jag var nybliven student. Och sedan har processen rullat på. Först obemärkt, sedan i vissa tider snabbt, och ibland med större motstånd. Men tendensen är oerhört tydlig över tid. I vardagens larm finns inte tid för något annat än känslan av växande frustration över att det för varje år som går blir svårare och svårare att undervisa, med kunskapen och lärandet i fokus. Även om det uppdraget aldrig förändrats har kvalitetsfokuset fått den effekten. Och när problemen visar sig, när kunskapen utarmas och utfallet blir sämre kunskaper, är den enda lösningen som erbjuds mer an samma som försatte oss i den alarmerande situation som vi nu har att hantera.

Men någon gång i början på 2000-talet förlorade det svenska skolsystemet på något vis sin själ. De svenska skolorna började konkurrera med mer än förstklassiga kunskapsresultat, exempelvis genom att erbjuda elever glassiga byggnader i köpcentrum eller körkort i stället för bättre undervisning.

I samma stund som kunskapen tappades ur fokus i skolan, det vill säga när man började mäta kvalitet i stället för att ägna sig åt lärande, seminarier och kunskapsutveckling (som är verksamheter som inte kan målstyras) förändrades uppdraget och läraryrket. Den här typen av processer tar tid och jag märkte inte av förändringen förrän efter disputationen, när jag blev lärare på högskolan. Fast även där tog det några år innan förändringen fick genomslag, eftersom studenterna jag mötte hade studerat i en skola där reformerna fortfarande inte riktigt fått genomslag. Kvalitet i utbildning är meningslöst att TALA om, av det enkla skälet att kvalitet är ett av de svåraste frågorna man kan ägna sig åt. Frågan om vad kvalitet är har forskare och filosofer reflekterat över i tusentals år, utan att komma fram till något definitivt svar. Sanningen är alltså att utbildning i Sverige bedrivs i villfarelsen att kvalitetsfrågan lösts, vilket är en omöjlighet. Alla förstår det om de bara tar ett steg åt sidan och reflekterar över grundproblemet: Kunskapens urholkade (gen)värde i vårt land, i kombination med övertron på styrning. Kvalitet i utbildningssammanhang får man genom att tala om och fokusera på kunskapen. Det finns inga genvägar.

Samtidigt som elevernas betyg steg år från år visade OECD:s Pisa-studier på en stadig nedgång när det gällde kvaliteten på lärandet. Därutöver visar nya analyser att Sverige, efter Finland och Korea, även är det land som har störst ökning i sociala skillnader. De visar även på en ökning av andelen lågpresterande elever och på att växande skillnader mellan skolorna har gjort att Sverige noterat den största minskningen i så kallad akademisk integration efter Israel.

Skolan är en del av samhället och samhället är en del av skolan. Det finns inga vattentäta skott mellan, politiska beslut och åtgärder för att förändra en aspekt av samhället får återverkningar på andra. Allt och alla hänger i hop. Kunskap och utbildning betraktades en gång i tiden som en samhällsinvestering, en nödvändig kostnad tänkt att bära frukt i framtiden. Idag har kunskap och utbildning kommit att bli en rättighet för individen. Man tänker sig att studenterna investerar sin tid och har rätt att utkräva ansvar om utbildningen inte faller dem på läppen, om utfallet inte lever upp till deras förväntningar.

Det fanns en gång en likvärdighetsprincip i det svenska utbildningssystemet, en ambition om att det inte skulle spela någon roll var man fick sin utbildning. En tanke om att alla hade rätt till samma utbildning, samma kvalitet och samma resurser. Idag är det konkurrens som är lösningen på alla problem och kungstanken som leder verksamheten. Det har blivit upp till den enskilde att se om sitt hus och bevaka sina intressen.

En tydlig förskjutning i utbildningssystemet är att tilliten till akademin, forskarna och läraren i skolan har bytts till misstro. Lärare och kunskapens försvarare betraktas som särintressen, vars krav hotar verksamheten. Idag är det näringslivets företrädare och deras ensidiga och strikt företagsfokuserade syn på kunskap och utbildning som styr skolan, vilket har tagit oss från bildning som mål, till en syn på kunskap som en produkt. Skolor antas prestera på samma sätt som alla andra företag och studentens ansvar för lärandet, har bytts ut mot läraren och lärosätet vars prestationer idag mäts och på allvar förutsätts spegla kvaliteten i verksamheten. Vi har rört oss från en syn på kunskap som en ömtålig relation, vilken behövde vårdas ömsesidigt, till en syn på utbildning som ett juridiskt bindande kontrakt, som gör det möjligt att ställa lärare till svars för underpresterande studenters misslyckande med att klara sin utlovade examen. Det har blivit viktigare att vara bäst, an att vara bra och ha rätt. Kvaliteten (det vill säga resultatet av olika mätningar) har blivit viktigare än kunskapen. Inom dagens system och med maktens goda minne är det inte längre någon som tar ett etiskt ansvar för innehållet, för vad som är god undervisning och forskning. Form och yta, utvärdering och kontroll, mätbarhet och annat är det enda som premieras. Den som står upp för kunskapen ses som ett problem. Det finns med andra ord gott om anledningar att lyssna på vad Schleicher har att säga oss.

Men Sverige har alla möjligheter att åter bli ett världsledande land på utbildningsområdet. Pisa-resultaten från 2015 visar på några första glädjande förbättringar i den riktningen. Sverige har en tillgång som få andra länder i västvärlden har: En stark tilltro till utbildningens förmåga att förändra liv och främja social integration. Svenska medborgare och politiker har ett starkt engagemang för att göra allt som krävs för att erbjuda alla barn den kunskap, de färdigheter och de värderingar de behöver för att skapa sig en framtid. När man läser Skolkommissionens rapport förefaller Sverige ha påbörjat det utmanande arbetet med att omsätta detta i praktiken.

Låt oss hoppas. Jag klagar och kritiserar, men jag har alltid lätt att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap. Jag har inga svar och har heller inte bilden klar för mig, när jag skriver om skolan och den högre utbildningen gör jag det för att jag bryr mig om kunskapen och vill värna kunskapsutvecklingen i vårt land. Låt oss hoppas att vändningen av den negativa trenden är här för att stanna. Fast synen på kunskap i Sverige lämnar dock fortfarande en hel del att önska.

Kunskapens vägar är ALLTID omvägar. Kunskap och innovationer kan aldrig tvingas fram och lärprocesser kan inte kontrolleras. Ingen vet heller på förhand vem som kommer att lyckas i skolan eller senare i livet. Allt detta vet vi, ändå gör vi påfallande ofta precis tvärtom. Mot bättre vetande står vi där sedan, handfallna och lägger därför fram ytterligare en liknande lösning på samma problem, som redan visat sig verkningslös, för att försöka lösa problemet. Lösningen ligger dock mitt framför ögonen på oss, och vi kan när som helst börja tala om kunskapen, i trygg förvissning om att kvaliteten i skolan och den högre utbildning därmed kommer att höjas. Vad skolan behöver är större förståelse för NYTÄNKANDE och mer frihet för och tillit till lärarna. Innovationer och kunskap, verkligt vetande, skapas av fria andar i en oreglerad och öppen miljö. Först när vi inser detta, omsätter den tanken i handling och bejakar olikhet och missförstånd, först när kunskapen anses ha ett egenvärde i samhället och skolan är en plats där man ägnar sig åt lärande (istället för utvärdering och betygsproduktion) kan vi på allvar hoppas på att kunna närma oss en utveckling som pekar i rätt riktning och som håller i sig över tid. 

För det första vill Skolkommissionen se en återgång till en av den svenska skolans traditionellt sett starka sidor, det vill säga stödet till elever med sämre förutsättningar. Ett av de mest besvärande resultaten i Pisa-studien visar att Sverige, i nästan lika stor utsträckning som USA, har gått bakåt när det gäller att matcha lärarnas kunnande med elevernas behov. I England har man hanterat detta med hjälp av en elevpeng som ger skolor extra medel i förhållande till de utmaningar de möter. Många andra länder använder sig av viktade finansieringsmodeller för att garantera att skolorna har allt de behöver för att kunna möta elever med sämre förutsättningar.

Liknande potential återfinns i Skolkommissionens uppmaning till regeringen om att fastställa miniminivåer för huvudmännens resurser för undervisning och erbjuda resursprövat stöd. Därutöver kan skapandet av en central skolmyndighet, med förstärkt regional verksamhet, utgöra grunden för en kapacitetsuppbyggnad som sker genom en långsiktig förstärkning av systemet.

Stöd och mer resurser är naturligtvis bra, men jag är inte säker på att det är lösningen. Med en annan syn på kunskap är det inte säkert att den som i dagen skola behöver stöd faktiskt behöver det framtiden. Kunskapsutveckling främjas av samverkan över gränser och mellan olika kompetenser. Ingen vet var den kan växa fram eller vem som kommer med den där förlösande insikten som tar kunskapen och lärandet till nya nivåer. Vetande av olika slag behövs, liksom förståelse för människors varierande grad av olikhet. Patologisering och fler diagnoser är inte vad skolan behöver. Det är viktigt att inte enkelrikta sökandet efter kunskap. Det är ur mångfalden, i möten mellan olika människor, kunskaper, kompetenser och typer av insikter, som riktig och viktig kunskap uppstår. Vetande går inte att beställa fram, inga viktiga och banbrytande insikter går att nå genom satsningar. I en mer inkluderande och mindre prestationsfokuserad skola är jag övertygad om att behovet av särskilt stöd minskar. Jag tror problemen bottnar i dagens målfokus, rådande syn på kvalitet och styrning samt kraven på effektivisering.

Nyfikenhet och oväntade möten, problem i vardagen som irriterar. Kunskap kan växa ur olika källor, och gör så, hela tiden. Lärande tar tid och kan aldrig skyndas på. Den insikten måste växa och spridas för att ny kunskap, mer användbar kunskap, viktig kunskap skall kunna utvecklas. Och den kunskapen är allas egendom. Kunskap kan och får aldrig låsas in, ägas eller göras exklusivt tillgänglig till bara ett fåtal. Alla kan alltid bli bättre och den som är bäst är inte självklart bra. En mer mänsklig skola kämpar jag för, och det är en skola där alla får de förutsättningar som var och en behöver, vilket inte enbart är en ekonomisk fråga.

Skolkommissionens mest långtgående förslag rör dock hur man ska få skolvalet att fungera för alla. Sverige har under lång tid kämpat för att förena sin strävan efter större flexibilitet och fler möjligheter för föräldrar att välja skola åt sina barn med behovet av att garantera kvalitet, likvärdighet och konsekvens inom skolsystemet. Skolvalet som sådant varken säkerställer eller underminerar utbildningskvaliteten. Kombinationen av valfrihet och avregleringar har skadat det svenska skolsystemet. Det saknades smarta strategier som maximerar fördelarna med skolvalet och samtidigt minimerar riskerna och skapar lika villkor för alla utbildningsanordnare som bidrar till skolsystemet.

Den avgörande frågan är dock vad man är beredd att offra för valfriheten? Vem ska betala för möjligheten att välja skola? Allt hänger ihop. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. Valfriheten har ett pris, och någon måste betala. Verklig valfrihet är omöjligt utan marginaler. I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta. Kanske är valfrihet inte det som står högst på önskelistan i ett sådant samhälle? För att eleverna faktiskt ska vilja inordna sig själva och verkligen sträva efter att leva upp till kraven som kunskapen ställer krävs att kunskapen verkligen uppfattas som eftersträvansvärd. Föräldrarna, politikerna, företagsledarna och samhället som helhet måste ställa kraven. Alla måste vilja veta. Det är den samlade kravbilden i samhället som helhet som styr vilken skola man får och som avgör dess möjligheter att vara en plats där kunskapen står i centrum. En skola byggd på föreställningar om hur det borde vara kan aldrig bli en KUNSKAPSSKOLA. Är det verkligen valfrihet vi vill ha och behöver, till varje tänkbart pris? Kanske är inte valfriheten i sig ett problem, jag är öppen för den möjligheten, men jag har svårt att se att friheten att välja skola skulle vara en lösning på problemet med sjunkande kunskaper, eftersom kunskap ändå alltid handlar om individens intresse för lärande och viljan att göra vad som krävs.

Skolvalet kommer endast att ge avsedd nytta då en verklig, relevant och viktig valmöjlighet föreligger, det vill säga då föräldrar kan påverka en viktig aspekt av sina barns utbildning som till exempel undervisningens pedagogiska inriktning. I utbyte mot den finansiering som skolorna, inklusive friskolorna, får från allmänna medel måste de i sin tur acceptera den offentliga styrning och ansvarsskyldighet som syftar till att säkerställa att de politiska målen nås. Alla föräldrar måste ha möjlighet att utnyttja rätten att välja den skola de föredrar. Det innebär att regeringen och skolorna måste investera i utvecklade relationer med föräldrar och lokala grupper och hjälpa föräldrar att göra informerade val. Framgångsrika skolvalssystem innehåller noggrant utformade kontroller och avvägningar som förhindrar att skolvalet ger upphov till ojämlikhet och segregation.

Det låter bra, och jag är inte kritisk till förslaget även om jag inte tror på valfriheten. Den används, det vet vi, oftast för att välja bort, inte till. Ingen vill gå i en skola med dåligt rykte, och vilka skolor får dåligt rykte? Skolorna i förorten, där många andra problem klumpats samman och accentuerats. Och bortväljandet sker alltid tydligast och är mest utbrett bland dem med störst handlingsutrymme och förmåga, de redan gynnade. Det är dessa som konkurrerar om de mest eftertraktade skolorna, för att de är mest eftertraktade. Så ser segregationens mekanismer ut, och de kan underblåsas (som i Sverige, idag) eller förhindras (som i Sverige tidigare). Genom att klyftorna ökar, och när murar reser sig inom landet, när interna gränser skapas, då ökar olikheter i tanke och handling. Kultur och samhälle bryts sönder inifrån, av spänningar som uppstår när olika viljor ska samsas om samma begränsade resurser. Där får den som har på förhand, fördelar gentemot den som inte har. Och när utbildningens värde bestäms av den skola man gått på, och dess placering på olika rankinglistor, när betyg räknas mer än kompetens och verkligt vetande, då ökar klyftorna, för det spelar ingen roll hur mycket den vet som inte gått på de rätta skolorna. Den enda som räknas är intygen från de skolor som bestämts på förhand är de bästa. Det är en oundviklig konsekvens av att yta går före innehåll.

En effektiv lösning på detta är Skolkommissionens så kallade ”aktiva skolval” och förslaget om att ersätta kölistor, som alltid leder till social segregation. Sverige är inte ensamt, utan det finns många skolsystem som med framgång har infört riktade eller kontrollerade skolvalssystem för att säkerställa en bredare elevfördelning i skolan. Framtagandet av nationella riktlinjer som uppmuntrar till samarbete och kollegialt lärande mellan skolor, och som säkerställer att kommuner inbegriper friskolor i sin planering och sina förbättrings- och stödstrategier, kan fungera som ett stöd. I Flandern får föräldrar och elever till exempel välja upp till fyra skolor från en förteckning över skolor i deras upptagningsområde. En skolvalskommission håller därefter i urvalsprocessen och fördelar eleverna utifrån deras önskemål och utifrån viktade geografiska och utbildningsmässiga kriterier.

Jag ser valfrihet som symptomlindring, inte som en lösning. Men om majoriteten vill ha valfrihet måste politikerna självklart laga efter läge, och även om det inte självklart leder till bättre kunskap kan det om man hittar ett bra system kanske hindra utarmningen och försämringarna, och löses den frågan kan lärarna få lugn och ro att ägna sig åt det lärarna är där för att göra: LÄRA. Hur man än gör kommer handlingarna att resultera i konsekvenser. Och dessa måste ställas mot skolans övergripande mål. För att valfriheten och skoldebatten ska bli konstruktiv krävs att medborgarna har goda kunskaper och är väl insatta i frågan. Kunskap kräver förståelse för kunskap. En valfrihetsreform som inte tar tag i och verkligen diskuterar inslaget av konkurrens i Utbildningssverige kommer aldrig att kunna resultera i en kunskapsskola. Kunskap är svårt att bygga, men otroligt lätt att rasera. Det finns inga enkla lösningar, och inga genvägar till en skola som verkligen genererar kunskap och som utbildar eleverna och gör dem redo för högre utbildning. Bara hårt och hängivet arbete samt nyfikenhet. Det är i grund och botten enkelt, men just därför svårt! Förstår man det har man skaffat sig en bra utgångspunkt, både för att samtala om skolan och om kunskap samt om behovet av valfrihet och dess utformning.

Det jag tycker är mest uppmuntrande är att det i Sverige finns förståelse för att ju mer flexibelt skolsystemet är, desto mer stringent måste den offentliga politiken vara. Trots att ökad autonomi för skolorna, decentralisering samt ett mer behovsstyrt skolsystem kan flytta ut beslutsfattandet i skolverksamheten så behöver de centrala myndigheterna även fortsättningsvis ha en strategisk vision och tydliga riktlinjer på utbildningsområdet, garantera likvärdighet när det gäller skolvalet och erbjuda meningsfull återkoppling till lokala skolnätverk och enskilda skolor. Med andra ord så krävs gemensamma ansträngningar från de centrala och lokala utbildningsinstansernas sida för att skolvalet ska komma alla svenskar till gagn.

Jag vill avsluta med att tala om bildning, som jag värnar och tror på, inte som en lösning eller ett mål, utan som ett förhållningssätt till skolan och den högre utbildningen. Bildning handlar för mig om förmågan att använda kunskaperna man tillägnat sig, om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Om att göra något av kunskapen. Bildning handlar om förmågan att förändra. Jag vill se en skola med tydligare fokus på handling och det bildning gör. Jag vill se en skola som bygger på ett bildningsbegrepp som går utöver det bokstavligt repeterbara. Bildning, liksom skolan och det omgivande samhället måste vara levande och i rörelse, under ständig tillblivelse, för att det ska finnas någon mening med alltihopa. Bildning är något som läggs till, inte bara i skolan utan lika mycket i resten av samhället. Kunskap och handling. Ingen av delarna klarar sig själv, kunskap och bildning handlar om samverkan och utbyten mellan. Utan handling ingen kunskap, utan kunskap ingen handling. Inte antingen eller: Både ock, alltid både ock!

Jag söker en definition på bildning som förpliktigar och tvingar den som gör anspråk på att vara bildad till handling. Det ser jag som ett kunskapsfrämjande mål med skolan. Bildning har inget med uppnådda resultat, betyg eller gamla meriter att göra, utan med framtida handlingar. Vill se mer fokus på processen, på förändring. Bildning är det som överskrider andras (kunskaps)handlingar, är kombinationen av kunskap och handling, resultatet av vetande och görande. Bildning är vidare ett kollektivt fenomen, en samhällelig och inte en individuell egenskap.

Ett skrämmande framtidsscenario vore ett samhälle av ren yta. Hotet om en sådan utveckling är reellt. Därför behövs fler öppna och sökande samtal om bildning och om skolan och forskning. Idag när det räknas artiklar och mäts storlek på forskningsanslag är bildning viktigare än någonsin. En kunskapsnation har fokus på innehåll, lärande och framtiden. Bildning är mer en vision än något fixt och färdigt. Bildning är rörelse, förändring, nyfiket sökande. Bildning händer när man vågar sig utanför sin bekvämlighetszon. I den riktningen vill jag att samtalet om skolan ska peka. Vart vi hamnar har ingen någon aning om, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi som lever och verkar i utbildningssystemet och samhället samtalar, möts och utbyter tankar.

Sådär, nu kan jag ta semester. Bloggandet fortsätter dock; att skriva är vilsamt, i alla fall för mig.

ADHD-dagboken: Varför gör du så?

Jag skriver för av olika skäl, aldrig ett enda. För att jag finner ro i skrivandet, för att skrivande är synonymt med lärande och kunskapsutveckling, för att dela med mig. Bloggen är en plats där jag placerar tankar att komma tillbaka till och dela med mig av. Jag bloggar och skriver inte av ett enda skäl utan av många olika, och det som fungerar utvecklar och bygger jag vidare på. Det som inte fungerar lämnar jag därhän och tänker: Nästa text bli bättre. Och detta är även en beskrivning av vem jag är och hur jag fungerar; som ett slags evolution. En kollektiv tillblivelseprocess som utspelar sig mellan ett utkastat flöde och en begränsad miljö. Så ser jag även på samtalet, som ett slags arena för lyftande av olika tankar och hugskott som granskas gemensamt för att alla ska kunna ta del av använda det förädlade resultatet. Varifrån denna min egenhet och kunskapssyn kommer vet jag inte. Arv eller miljö, det är omöjligt att veta.

ADHD är något jag förhåller mig fritt till, och neurodiversitet är en vision om ett bättre och mer samtalande samhälle och kulturellt klimat. Jag är inte förtjust i den typen av diagnoser, för jag ser det som ett hinder för utveckling. En neuropsykiatrisk diagnos är i bästa fall en förlösande och hjälpsam förklaring, men den säger inget om vad hen kan eller inte kan göra. Självkännedom, acceptans för olikhet och ett samhälle byggt på samverkan mellan olika kompetenser mår alla bra av. Effektivisering, målstyrning och debatter gynnar bara de få som lyckas i konkurrensen, varken samhället som helhet eller det stora flertalet. Problemet är att så många ser sig som kapabla och utvalda, fast vet man att det stora flertalet ser på sig själva på samma sätt borde en naturliga, intelligenta slutsatsen vara att verka för ett mer inkluderande samhälle och en mer holistisk kunskapssyn. Samtalet, igen. 

Denna serie bloggposter utgår från egna erfarenheter, men handlar inte om mig. Det är i alla fall min ambition att vara privat och allmängiltig, men jag vet att det är en fin gräns jag balanserar på. Jag är dock inte unik och många delar mina erfarenheter. Därför vågar jag försöka sätta ord på erfarenheterna, för hjälpa den som liksom jag känner sig ensam och utanför. Så var det, långt fram i åren. Idag vet jag bättre, men alla kanske inte gör det. Länge anpassade jag mig till hur man borde göra, till hur andra gjorde. Det skedde omedvetet och utan att jag förstod vad det sättet att agera gjorde med mig. Hur mycket det kostade rent personligt och intellektuellt att aldrig bara kunna vara sig själv, utan några hänsyn. Jag visste inte att jag anpassade mig, men anade ändå att något inte var som det skulle eller borde vara. Jag gick runt med en känsla av tomhet, av att vara ett skal som kunde fyllas med vad som helst. Jag lyssnade på alla och tyckte det var svårt att ta ställning, jag såg fördelar med snart sagt allt och tyckte mycket som sades var klokt, på samma sätt som jag även såg problem. Någon egen åsikt hade jag inte. Woddy Allens film Zelig berörde mig djupt, för det kändes som den handlade om mig.

Redan tidigt i livet märkte jag att när jag gjorde på mitt sätt vad det många som reagerade. Frågan: Varför gör du så där? har förföljt mig. Svaret är alltid: Jag vet inte, jag bara gör på det sätt jag för tillfället och i den aktuella kontexten antar kommer att fungera. Kanske lärde jag mig något av att inte ha eller våga uttrycka en egen åsikt, för det lärde mig att se möjligheter och alternativ. Balanserandet och vägandet gav mig en analytisk förmåga och lärde mig lyssna och lära. Varför gör du så, var en fråga som länge skrämde mig, för jag hade inga svar. Jag bara gjorde, och fungerade det var jag nöjd. Jag ville inte dra till mig uppmärksamhet. Ändå var det just det jag gjorde. Jag tillhörde alla grupper eller ingen, lite som Loke i den Nordiska mytologin. En trixter, en medlare och kollektiv ensamvarg. En som kände sig hemma överallt och ingenstans. Jag ville höra till men de andra såg bara hur olik jag var och det accepteras inte. Så jag fortsatte anpassa mig.

Först på högskolan hittade jag ett sammanhang där jag fick vara jag och det fungerade. Där läste jag för min egen skull och på mina egna premisser, precis vad jag vill och var intresserad av. Samma med bloggandet, det följer ingen plan, bara minsta motståndets lag. Framåt, där det går, när det går och så länge det går. Så ser jag på lärande också och därför har jag enormt svårt för målSTYRNING. Målen och förutsättningarna har jag inga problem med, men när jag inte får försöka nå målet på mitt sätt kan jag inte prestera på topp. Så kan man inte göra; så här ska man göra, dikterar New Public Management. Jag vet att jag kan och att målen nås, om jag bara får göra på mitt sätt och om jag känner mig litad på.

Tillvaron är en kamp. Ofta går det bra, men tidvis får jag kämpa. Jag fixar det, ingen tvekan om det. Jag är inte sjuk eller handikappad, bara annorlunda. Varför frågar man inte: Du gör så, vad intressant? Vad kan jag lära av det? Så tänker jag, hela tiden. Och jag lär mig något nytt varje dag. Tänk om det var så vi mötte varandra, med nyfikenhet och intresse. Lyssnandes och lärandes. Tänk om fler fick försöka mer och oftare, om det fanns en acceptans för olika sätt att vara och agera, givetvis inom det kollektivt överenskomna ramarna och med målet i sikte. Alla kan inte göra på sitt sätt alltid, men vi får ett mer inkluderande och mer konstruktivt samhällsklimat om fler får vara sig själva oftare, utan att mötas av misstänksamhet.

Hur ärliga och realistiska är realisterna egentligen?

Hittar ett guldkorn till artikel i den Finlandssvenska (tror jag) tidningen Yle, där filosofen Mari Lindman skriver klokt om relationen mellan ärlighet och realism. 

”Ärligt talat...” Hur tänker du dig att fortsättningen låter? När jag själv hör den här inledningen på en mening börjar jag genast stålsätta mig. Nu kommer det sanningsprat, nu kommer det obehagliga avslöjanden.

Ibland fungerar ”ärlighet” som ett till synes vattentätt sätt att kläcka ur sig vad som helst. Vem kan liksom ifrågasätta lite hederlig rakt-på-sak-ärlighet? ”Ärligt talat tycker jag unga människor borde skärpa sig – de har det alldeles för lätt i livet. De unga curlas och skyddas från livets realiteter. Men sådant får man väl inte säga längre.”

Ärlighetsretoriken (där hänsynslöshet nästan framstår som en dygd) gifter sig lätt med idén om att man inte längre får säga vissa saker, och att det finns vissa som trots detta agerar modiga sanningssägare och -vittnen i en annars mörk och slätstruken tid där pk-eliten vägrar se sanningen i vitögat. Samma pk-elit anses styra diskussionen så att ”man inte längre får säga” hur bedrövliga saker egentligen är. Diskussionen som ofta ger sken av att ”lyfta upp katten på bordet” halkar iväg åt ett konspiratoriskt håll där betoningen ligger på vad man får och inte får säga.

Det finns många sanningssägare och så kallade realister där ute, som väljer och vrakar bland tillgängliga fakta och som ser sig som försvarare av den rätta läran, som vet hur det är egentligen och som ser allmänheten som vilseförda av företrädare för kultureliten. En av dessa sanningssägare vill jag inte nämna vid namn, för han brukar dyka upp i kommentatorsfältet och påpeka att jag har fel. Han skriver om kostnaderna för invandringen och har författat en bok som många invandringskritiska människor tagit till sitt hjärta, just för att man anser att han säger som det är, till skillnad från mångfaldskramare som jag och andra som vill se en mer human flyktingpolitik.

När jag anklagas för att vara idealist eller drömmare, när min forskning betraktas som flum, blir jag beklämd. Jag är forskare och bemöter mer än gärna argument, men en sådan som XX vägrar samtala om motiven för att presentera de fakta han valt ut. Han vill bara peka på siffror för att ge människor möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Skattebetalarnas förening, Timbro och andra så kallade realister vill göra människor uppmärksamma på hur mycket de betalar i skatt, och de väljer också ut fakta som sprids för att människor ska bilda sig en egen uppfattning.

Realisterna vill dock endast tala om de fakta man valt ut, inte om andra fakta som ger perspektiv på frågan, och något helhetsperspektiv är man inte intresserad av. Skatten är för hög är budskapet man vill trumma in, eller invandringen kostar si och så mycket och det är du som får betala. Vad man får för pengarna och kostnaderna för att driva ett modernt samhälle vill man inte tala om, eller det oetiska och cyniska i att sätta ett pris på utsatta människors liv. Man kan peka på vilka siffror man vill, men livet och samhället, världen är en sammansatt helhet och alla befinner sig på insidan och har att förvalta det gemensamma tillsammans. Utan ansvar för helheten rasar allt samman, förr eller senare.

Jag börjar tänka på olika varianter av sådant självutnämnt sanningssägande.

Jag läser en spännande intervju som Barack Obama (!) gjort med författaren Marilynne Robinson. Jag långsamläste hennes bok Gilead för ett tag sedan och uppskattade, bland många saker, bokens eftertänksamma ton. Robinson har publicerat flera böcker där hon genom berättelser som utspelar sig i amerikansk småstadsmiljö vecklar ut stora teman som religiös tro och tillit.

En av de kloka saker Robinson säger i intervjun med presidenten är att vi tenderar att tänka att när vi sagt det värsta vi kan om något har vi också sagt det sannaste. Det här är destruktivt, menar hon. Hon talar om detta i en intervju som bland annat handlar om att reda ut varför en föreställning om att andra har ont i sinnet (”a sinister other”) urholkar demokratin. Hon säger så här:

Most of the things we do have no defenders because people tend to feel the worst thing you can say is the truest thing you can say.

Jag tycker det verkar ligga något i det hon säger. Men hur och varför?

Att det värsta som sägs tas som det mest sanna är cynismens logik. För cynikern handlar sanning om att avslöja. Under en gemytlig yta av trevlighet och artighet ruvar den gruvliga, obarmhärtiga sanningen. Jag tror det här är en slentrianmässig cynism som ofta visar sig i spontana kommentarer och reaktioner: ”det är ju så här det är”.

Tänker på Avpixlat, Nya Tider, Nordiska Motståndsrörelsen och andra som avslöjar saker och ser sig som realister och sanningssägare. Det handlar om människor som förväxlar information med kunskap och fakta med sanning, och som ser bildning som ett hinder och vishet, solidaritet och medmänsklighet som tecken på svaghet. Människor som gör det till en dygd att ta avstånd från vanliga medier i allmänhet och public service i synnerhet, som avskärmar sig från resten av samhället och alla sammanhang där de riskerar att hamna i samtal med representanter för PK-maffian. I väl avgränsade filterbubblor kan de frottera sig med varandra och elda upp sig över olika väl utvalda fakta som ligger i linje med det man reda vet. Cynismen ligger i att man inte ljuger, men man vägrar se helheten. Det må vara så där det är, men om det inte ger en nyanserad bild av helheten är det oärligt att presentera informationen. Nyanserade nyheter uppfattas bara som falska av den som vill välja och vraka bland informationen som finns tillgänglig, av den som vill kontrollera bilden av verkligheten. Det må vara en form av realism eller i alla fall ingen lögn, men det är ett cyniskt, obildat, brutalt och inhumant sätt att se på medmänniskorna, samhället och världen.

Det finns en sorts cynism som kan se ut som sund kritiskhet. Den kritiske framstår som den som inte är lättlurad, den som inte går på första bästa hoppfulla nyhet. Den kritiske avvaktar. Den kritiske är beredd på det värsta. Den kritiske stålsätter sig. Den kritiske är beredd på att det som framstår som gott visar sig vara ruttet. Att tro på det goda är att utsätta sig för vilket bondfångeri som helst.

Det kritiska ställs här mot det naiva, det barnsliga, det troskyldiga. Gräver man lite i cynismen tycks den handla om att undanröja besvikelser genom att verka ha kontroll. Att vara hoppfull framstår som en farlig väg där många besvikelser lurar runt hörnet; det gäller att vara utrustad för alla lägen, så att ingen besvikelse väntar.

Anklagelser riktade mot kulturvetenskap för att vara flum handlar inte sällan om just detta. Den som håller hoppet vid liv och som litar på andra, den som väljer att tro på ensamkommande pojkars berättelser, ses som naiv av kritiska realister som odlar misstänksamheten mot allt och alla och som inte ser eller förstår hur självförbrännande hatet är. Om jag väljer att lita på någon är det ett val jag gör som handlar lika mycket om mig själv som om den jag litar på, och om det sedan visar sig att hen var opålitlig har i alla fall inte jag gjort fel. Blind tillit är något annat, men ett samhälle där man inte litar på varandra är inget samhälle. Vi har ett ansvar att lita på varandra, för det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad. Hat och misstänksamhet är ingen grund att bygga någonting på, det är en självförbrännande kraft som tar hataren i besittning och använder hen som ett verktyg. Livet handlar om att hantera tillvarons oundvikliga besvikelser, inte om att undvika dem.

Den här inställningen är en livsyttring som kan sägas inte bara fjärma oss från den värld vi lever i utan den förändrar den också aktivt. Jag tänker mig att det allt oftare är den här attityden som präglar politiken. Det gäller att se realistiskt på de ”utmaningar” som möter vårt land (tänk på hur ekonomi och invandring beskrivs). Det är bäst att skildra läget i så allvarsamma tongångar som möjligt. Frammanandet av mörka moln uppfattas som sund och jordnära realism. Jag tänker på en del av det mottagande Juha Sipiläs tal till nationen och presidentens tal under riksdagens öppnande fick: här har vi rakryggade män som inte är rädda för att uttala svåra sanningar.

Better safe than sorry, är logiken bakom tankemodellen. Därför har realister ingen humor och därför gränsar deras livshållning hela tiden till paranoida vanföreställningar. Det är inte en framkomlig väg, det är en destruktiv inställning till livet och medmänniskorna.

[har utelämnat en del av artikeln här]

Så, vad kan Robinson då mena med att det blir svårare att försvara något om vi tänker att den värsta beskrivningen är sannast? Jag tror att ett svar kunde vara att en sådan tendens gör oss oförmögna att se goda möjligheter.

Realister är påfallande ofta humorbefriade pessimister, och alla uttryck för hoppfullhet betraktas med misstänksamhet. Det som med tolerans, om man är tolerant mot allt är man även tolerant mot intolerans, vilket gör att intoleransen för eller senare alltid vinner. Jag väljer att tro på framtiden och medmänniskorna, inte för att det finns evidens för det, utan för att jag ser det som enda hållbara valet. Jag väljer att hoppas för annars orkar jag inte försöka. Rädslan för att bli besviken kommer att resultera i besvikelse, för eller senare. Fast det betyder inte att realisten hade rätt, för det är bara så som livet och verkligheten fungerar. Väljer man tillit och hopp ökar chansen att det kommer att bli bra, men det finns aldrig några garantier. Därför är det en vantolkning att anklaga den som tror på människan för att vara drömmare.

Obama och Robinson samtalar om ett konstigt glapp mellan hur människor lever sina liv – bryr sig om varandra, gör bra saker – men att det växer fram ett sätt att tala om gemensamma angelägenheter som präglas av misstro. De nämner vård och utbildning som exempel. Trots att människor i sina konkreta liv ofta värnar om att ta hand om varandra och värnar om en bra utbildning är det något som händer i den politiska retoriken. Plötsligt börjar den värsta beskrivningen gälla som den sannaste. Sjukvård och utbildning blir gruvliga samhällsproblem att hantera, och skälen till varför vi bryr oss om de här sakerna faller bort.

De sista orden där är viktiga: Vad är skälet till att vi överhuvudtaget har en sjukvård, en skola, ett samhälle? Varför betalar vi skatt, värnar vi de mänskliga rättigheterna och går vi till jobbet varje dag? Vem är jag, och vad händer med mig är jag misstror och hatar, eller hoppas och väljer att tro på dem jag möter och på en bättre framtid? De allra flesta bryr sig om sin vardag, men så fort horisonten vidgas är det andra regler som gäller. Fast livet och samhället är en helhet och den börjar med jag och du och den fortsätter sedan med vi och allt och alla andra. Det finns bara ett enda vi, liksom det endast finns en enda jord.

Tänk dig ett par människor som diskuterar en politisk protest – säg, en demonstration mot nedskärningspolitik. Den ena är ivrig inför möjligheten att agera. Den andra utbrister: det där kommer ändå aldrig att tjäna något till! Det är lönlöst! Som vi sett i tusen andra fall ändrar sig inget ändå. Den enes vilja att förändra möter den andras förmaningar att inte förivra sig och inte lägga sin energi på något onödigt och fåfängligt. Vi måste försöka vänja oss vid situationen som den är och acceptera att resurserna är knappa.

Om ingen försöker blir det sant att det inte går, men det är inte realism, det är cynism.

I sådana diskussioner får de mörka molnen ofta en spekulativ prägel, man tror sig nog veta: så här ser läget ut, det finns inte rum för förändringar och initiativ. Situationen är sådan att vi måste skydda våra egna, närmaste intressen på ett försiktigt och rationellt sätt.

Bara för att det finns en evolutionär förklaring till att människor agerar så betyder inte att det är moraliskt riktigt att göra den egna magkänslan till norm. Till människans storhet hör att hen äger förmågan att trotsa biologin, och det gör de flesta varje dag. Vi väljer att bortse från kroppens begränsningar och överskrider det givna hela tiden, men bara ifråga om det vi tror går. Människan hade aldrig hamnat på Månen om ingen trodde på projektet och försökte, vilket man faktiskt gjorde trots att det var orealistiskt.

Just här tror jag faktiskt det kan vara viktigt att påminna sig om Robinsons poäng om att det är farligt att tänka att den värsta beskrivningen nästan per automatik är den sannaste. Då har man så att säga redan sagt att misstro är en reaktion som alltid är berättigad, att misstro i sig är en bättre och sundare reaktion än hopp.

Accepteras realisternas misstro och görs den till norm förändras samhället, och det kommer förr eller senare att påverka alla. Misstron äter sig in och vänder oss mot varandra, för faktum är att ingen någonsin kan lita fullt ut på någon annan. Det ligger i människans natur att inte vara en maskin som aldrig gör fel. Det kan aldrig förändras, men människors inställning till och kunskaper om det mänskliga kan förändras. Fast den förändringen kräver att man väljer att se på världen och andra på andra sätt än många gör idag.

Jag skulle till och med säga att tendensen att tänka att den värsta beskrivningen är den sannaste är en av de omständigheter som gör det så svårt att prata om vad som är sant. Katastrof- och krisnarrativet börjar leva sitt eget liv; oro och misstro ges en sådan status att det genast finns färdigt mothugg mot andra beskrivningar: ”ja, så där inbillar ni er att det är... Vänta bara...” Kan man till och med säga att den självutnämnda ”realismen” som vräker sig i framställningar av vårt trängda krisläge förvränger vad som är verkligt?

SD har talat om hotet från den så kallade massinvandringen sedan partiet bildades, men det betyder inte att de fick rätt när kriget i Syrien utlöste den värsta flyktingvågen i modernt tid. Och talet om systemkollaps fjärmar många från att se och ta till sig fakta som säger något annat. Så länge det finns fakta som stödjer testen om att Sverige håller på att kollapsa spelar det ingen roll att alla andra siffror pekar på något helt annat.

Pessimisten som tror att hen ska dö kommer förr eller senare att få rätt, men det betyder inte att det är en realistisk livshållning för det, för den inställningen förpestar tillvaron och gör alla dagarna som är livet till ett helvete.

Rekordårens baksida 5

Även om jag hela mitt liv vetat om, i alla fall i stora drag, vad min far tvingades gå igenom överaskas jag av min reaktion på det jag läser. Så var det även för min far när han fick ta del av dokumenten. Att sent i livet komma till insikt om hur många minnen som trängts bort och hur många år av ens liv som är höljda i dunkel är jobbigt, även om man vet om det. Plötsligt förstod även jag varför min fars berättelser om sin barndom varit så knapphändiga, och min syn på mitt eget liv och det jag gått igenom förändrades. Även jag har påverkats av det som hände. Fast det är en sak att förstå, och en annan att förlika sig med det som varit. Jag tycker det är intressant att läsa om hur myndigheterna behandlade min far och hur man såg på människor, samtidigt handlar det om sådant som idag skulle betecknas som övergrepp. Fast med myndigheternas goda minne.

1945. Under året flyttar familjen en kort period till Holländaregatan 3 och den 17 augusti blir Vera inlagd på Renströmska sjukhuset för lungsäcksinflammation. Olav ansöker om uppskov med införsel av lön på grund av utgifter under Veras sjukdom, översyn av barnen, bortsändning av tvätt, skulder m.m. Han har pratat om detta med barnavårdsmannen Marja Cronander.

Dessa ständiga flyttar och den knaggliga ekonomin, ständiga sjukhusvistelser och barnen som myndigheterna bara verkar komma och hämta och lämna efter behag och helt utan övergripande plan. Hoten om utvisning. Klart att farmor som redan var bräcklig påverkades av det, vilket även påverkade barnen. Lägg därtill en slarver och drömmare till man och far och frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Fast strax efter krigsslutet råder ett relativt lugn och familjen får en lägenhet, två rum och kök (eller var det ett rum och kök, det kan ha varit så), i ett så kallat barnrikehus som man kvalificerades för om man hade minst tre barn.

Familjens bostad är nu på Gamlestadsvägen 19 E med en hyra på 55:50 i månaden. Alla tre barnen är på lekstuga på dagarna på Måns Bryntessonsgatan 2 i samma kvarter som bostaden.

1946.  Gert vistas hos mormor och morfar medan tvillingarna är hos pappa på Gamlestadsvägen och lämnas på lekstugan om dagarna.

Farmor mår dock inte bra, och när hon behöver stöd som mest från barnens far uteblir den och myndigheterna ingriper. Varför var det metoden man valde, att slita barnen från sina föräldrar? Hur tänkte man, och hur såg man på människan egentligen, under de där åren då den svenska ekonomin blomstrade och grunden för det moderna samhället lades?

Vera har sjukkasseersättning. Hon skrivs ut från sjukhuset i oktober, men är klen efter lungsjukdomen och orkar inte vårda tvillingarna. Olav är en tid försvunnen från bostaden i början av oktober. Vera har erhållit 75 kronor från Olav under oktober och november. 

Tvillingarna kommer till Viktoriaföreningens barnhem i Lerum 7 november. Ett hem för barn till lungsjuka föräldrar. Barnhemmets föreståndarinna heter fröken Carlé. 

Den 19 november begär Barnavårdsnämnden åldersintyg från Gamlestadens församling för Ove och Ingvar för att på nytt kunna utvisa dem till Tyskland.

Vet de olika myndigheterna vad de andra myndigheterna gör och vad man utsätter barnen för? Bryr man sig, eller ser man bara till den egna verksamhetens behov? Vad har egentligen förändrats; vad har vi lärt oss? När jag läser detta och relaterar det till hur man behandlar flyktingar idag blir jag mörkrädd, för ingenting verkar ha hänt. Vi och våra behov ställs mot dem och deras. Fast alla vet att det nu som då handlar om människor som liknar varandra mer än skiljer sig åt. Då som nu behöver vi varandra, och pengarnas värde är relativt.

Församlingsexpeditionen skickar ärendet vidare till Christinae församling. Länsstyrelsen avslår utvisningen den 26 november. 

Gång på gång räddas barnen, min pappa och hans yngre tvillingbröder, från att sändas i döden av en nitisk handläggare. Det är i alla fall en plausibel gissning med hänsyn tagen till omständigheterna; jag menar, hur skulle tre små barn kunna klara sig ensamma i ett land inte bara förött av krig utan dessutom mitt uppe i en skamlig process av självrannsakan efter masspsykosen som Hitler framkallade. Samhället handlar om människor, det byggs av människor, för människor. Om allt reduceras till ekonomi, vilket är en ständig risk, tvingas man förr eller senare att sätta ett pris på ett liv. Och den dagen lever vi inte längre i ett samhälle, vi reduceras till produktionsenheter i ett system där humanism och medmänsklig värme ses som onödiga kostnader som i möjligaste mån bör undanröjas från den intressesfär som var och en ansvar för. Då är det inte människor man möter längre, utan närande och tärande enheter. 1984 är aldrig långt borta, vilket jag påminns om när jag läser och skriver dessa bloggposter.    

21 december kommer även Gert till Viktoriaföreningens barnhem till en kostnad av 1:50 per dag. Av Allmänna Medel har betalats ut 43:50 för Gert i samband med omhändertagandet.

Kostnaderna som listas är knastertorra, men bakom varje post i balansräkningen finns ett människoöde som i detta fall är min far. Fast samma gäller flyktingsfrågan idag, där populister och nyliberaler gör gemensam sak med rasisterna och ställer frågan: Hur mycket får flyktingarna kosta svenska skattebetalare? De vill att vi ska tänka och tala ekonomi, i inte om humanism, solidaritet och medmänsklighet. De vägrar se människorna och livsödena bakom, precis som handläggaren i Göteborg under mellankrigstiden som gång på gång drev frågan om att utvisa min far och hans bröder. Det är ett tankesätt jag aldrig kommer att kunna acceptera!

Vera blir undersökt på dispensären den 28 december.
Olav och Vera har kommit i bråk med varandra i bostaden på juldagen.

Det är ett trasigt hem som dokumenten beskriver, och ett samhälle som står handfallet inför problemen som likt dominobrickor påverkar varandra. Vad är det som orsakar vad? Min farfar är så klart inte oskyldig, men i ett annat samhälle hade han kanske kunnat hitta en plats, behålla sitt jobb och bidra till försörjningen. Om barnen inte utsattes för hotet om utvisning hade min farmor kanske orkat ta ett större ansvar. Och om hon inte var så bräcklig kanske barnen inte hade behövts omhändertas? Eller om synen på omhändertaganden och institutioner var en annan, hade allt kanske sett annorlunda ut. Grunden till problemen står inte att finna på en enda plats, det finns inte en springande punkt. Problemen är en konsekvens av helheten och jag kan bara iaktta, analysera och försöka förstå. Vet inte om jag blir klokare, men förståelsen ökar i alla fall, både för min far, min egen uppväxt och den jag är.

Historien är långt ifrån slut. Även om kriget är över och handläggaren ger upp försöken att utvisa barnen har problemen bara börjat, skulle det visa sig. Återkommer inom kort med fortsättningen.

Valfrihetssamhället tar oss tillbaka till stenåldern

Att få möjlighet att välja själv, efter eget huvud och utan att nån annan lägger sig i och har synpunkter; det finns något enormt lockande i det. Friheten, den totala friheten, vem vill inte ha del av och smaka på den? Fast bara för att det är lockande och för att många vill är det inte självklart att det går att bygga ett hållbart samhälle på den tanken. Verkligheten är och fungerar som den gör och det kan ingen mänsklig vilja i världen ändra på. Bara en vetenskap, en politik och en kultur som anpassar sig efter verklighetens betingelser kan överleva på sikt. Populism är som att kissa i byxorna när man fryser, det blir varmt först men sedan blir det kallare och kräver sanering. "Det är känslan som räknas", säger Åkesson, och så är det kanske, men om det är den politiska kompass man söker sig fram i samhället med hjälp av kommer man snart vilse och sedan kostar det att ta sig tillbaka till ett hållbart tillstånd.

Kanske skulle valfrihetstanken kunna fungera om verkligheten var konstant och om alla val man gjorde gällde tills man ändrade sig, men så är och fungerar det inte. När jag väl bestämt mig för vilket telefonabonnemang som är bäst för mig och har slagit mig till ro med känslan av att jag nu äntligen fått vad jag ville ha, det bästa, står det inte på förrän bolaget skapar nya abonnemang, köps upp och förändrar villkoren, eller också dyker det upp en konkurrent som förändrar marknaden. Ska jag få det jag vill ha måste jag därför hela tiden bevaka mina rättigheter, och det gäller så klart inte bara på telemarknaden, det gäller på elmarknaden, skolmarknaden, kreditmarknaden, utbildningsmarknaden och så vidare.

Överallt, på respektive marknad, ligger företagen hela tiden ett steg före eftersom företagen endast behöver hålla koll på sin egen verksamhet och på konkurrenternas. Eftersom företagen av valfrihetsparadigmet tvingas konkurrera blir telemarketing allt viktigare och det handlar om att försöka stressa kunderna att ta beslut, snabbt (nu, på telefon) med utgångspunkt i de fakta som försäljarna väljer att dela med sig av, vilket föga förvånade är just den fakta som får just deras företag och produkterna man erbjuder att framstå i bästa dager.

Det räcker alltså inte att ha koll på sina egna valmöjligheter, man måste även ha koll på hur väl erbjudandena som man bombarderas av står sig i relation till avtalen man redan ingått. Valfrihetens försvarare lovar individen full kontroll, men det är inte så det fungerar i praktiken. Telefonen ringer hela tiden och jag tvingas ta ställning till saker jag inte vill ta ställning till. Valfrihet att avstå från valfrihet finns inte, för så är det bestämt. Fast av vem, och med stöd i vilka argument? Hur hamnade vi här, och är det bättre idag än innan alla avregleringar? Känner sig fler friare och har människor generellt i sin vardag med tid över till att ägna sig år vad de vill? Jag tror inte jag är ensam om att känna mig stressad över alla påtvingade val, över att vara jagad av telefonförsäljare och den ständiga oron över att ha tagit fel beslut. Jag kände mig mer fri innan jag tvingades välja telefonabonnemang (där valet bara handlar om pris, som jag ständigt måste bevaka för att inte bli en förlorare), elavtal (vilket höjt priserna för alla), skola, vård och en massa annat som jag tycker borde vara något man kan enas om och sedan tillsammans kämpa för kvaliteten i sådant som kan sägas utgöra grunden för ett gott liv, sådant alla behöver.

När alla kämpar för att optimera sina egna chanser kommer företagen att få ett oproportionerligt maktövertag och alla riskerar att bli förlorare. Och när allt mer av den vakna tiden, för allt fler, måste ägnas åt att bevaka sina egna (ekonomiska) intressen kommer allt mer av livet och tillvaron att handla om jag och mig och mitt. Valfrihetssamhället fostrar egoister och djungelns lag kommer att gälla på allt fler områden. Ju mer valfrihet som påförs och ju fler beslut som var och en måste ta, desto mer närmar vi oss ett slags stenålderstillstånd där var och en är sin egen lyckas smed.

Mänsklighetens alla framsteg är kollektiva och bygger på samverkan. Världens högsta byggnad, längsta bro, vackraste palats, modernaste och mest osänkbara skepp; rymdresor, högkulturer, akademier och så vidare är inte en människas verk, utan kollektiva skapelser. Drömmen om valfrihet är en naiv och omogen dröm om att alla andra ska anpassa sig efter mig. Det är lätt att inse det, lätt att räkna ut att det finns en uppenbar risk att man blir ensam och utlämnad åt sig själv om man väljer valfrihet på livets alla områden framför gemenskap, trygghet och tid att tänka efter. Kunskap kräver eftertänksamhet och reflektion, analytisk förmåga och tid. Tid som inte finns idag, tid vars brist man försöker kompensera med effektivitet, styrning och olika kvalitetssäkringsmetoder. Fast allt det där är proteser och hjälphypoteser vars enda syfte är att hålla fast vid den fåfänga drömmen om valfrihet på livets alla områden.

Låt mig avsluta med att jag inte propagerar planekonomi, jag är inte mot valfrihet. Konkurrens är bra på väldigt många områden, men inte på alla. Blandning, balans och reflektion, anpassning till verkligheten och uppmärksamhet på vad som leder mot och vad som leder bort från hållbarhet. Bara så kan man skapa ett samhälle där det stora flertalet kan leva lyckliga och tillfreds, här och nu och utan stress, tillsammans. Jag kan aldrig bli en vinnare på egen hand, inte i livet eller samhället, för det är inte så livet och samhället fungerar. Inom idrotten fungerar den tanken, men inte i samhället. Allas kamp mot alla andra var det länge sedan människan gav upp, och däremellan ligger hela mänsklighetens historia. Låt oss ta vara på det arv vi har att förvalta. Låt oss gemensamt bygga ett samhälle som är bra för alla, för bara så kan vi bli vinnare. På egen hand är vi rön för vinden, vare sig vi tror det eller ej, för så fungerar verkligheten.

Kunskaper och värderingar 2

Fortsätter tänka om kunskap och värderingar med innehållet i Ylva Hasselberg artikel i DN, som handlar om strävan efter att hålla isär kunskap och värderingar, vilken bygger på längtan efter objektivitet och tron på att det finns kunskap som ligger bortom kulturen och människornas värld. Kunskap är skapad av människor, för människor. Det kan inte vara på något annat sätt, för i så fall vore det inte KUNSKAP. Kunskap är ett ord, ett begrepp som kan definieras på olika sätt. Förväxlar man orden och tingen med varandra kommer kunskapen att handla om något annat än det man vill veta något om. Tankarna och verkligheten är relaterade till varandra och kunskapen kan förstås som en komplex helhet som är större än summan av delarna. Alla försök att bryta isär helheten kommer att leda till problem. Kunskapen är aldrig värderingsfri och värderingar är meningslösa utan kunskap. Båda är aspekter av samma helhet.

Populism vilar på en ohelig allians mellan emotioner och den skenbart exakta mätningen av vad folket vill ha. Problemet är att denna kunskapssyn står i en accentuerad konflikt till både det moderna forskningsuniversitetet och till professionalism som historiskt fenomen. Båda dessa historiska företeelser handlar i grunden om att länka ihop kunskap och värdering. Vad är en välskriven dom och goda domskäl? Vilken är den bästa behandlingsmetoden för ett sjukdomstillstånd? Hur konstruerar man bäst en skolgård?

Det som länkar ihop kunskap och värdering är bedömning. När bedömningen urholkas får vi stora problem. Vi får journalister som inte kan skilja på journalistik och marknadsföring, läkare som inte vågar avvika från evidensbasering när de väljer hur de ska behandla, lärare som låter föräldrarna bestämma sina barns betyg och forskare som bryr sig mer om sina publiceringsstrategier än vad som är relevanta vetenskapliga problem.

Nyckeln till vetande värt namnet, det vill säga kunskap som fungerar och som främjar långsiktig hållbarhet, är individers och samhällens kollektiva förmåga att göra kloka bedömningar, vilket är en mänsklig verksamhet som inte går att standardisera eller överföra från en till en annan på något enkelt sätt. Utan förståelse för bedömningens betydelse och vad som krävs av den som ska göra bedömningen, liksom för övrigt av den som ska bedöma resultatet, växer problemen oss människor snart över huvudet och hotar att förgöra samhället som ytterst är en förutsättning för både individerna och kollektivet. Bedömning är svårt och det finns inga genvägar. Enda sättet att tillägna sig förmågan är att arbeta med problemet och stånga pannan blodig, är att aldrig ge upp utan fortsätta försöka. Det finns inga garantier för att man lyckas och risken för att misslyckas är överhängande. Verkligheten är sådan, det är bara att gilla läget. Låter man sig lockas av populisternas löften om enkla lösningar fjärmar man sig från både kunskapen och värderingarna och bidrar till bygget av ett luftslott som förr eller senare kommer att lösas upp i atomer. I ett samhälle där den kollektiva bedömningskompetensen är god kommer alternativa fakta alltid att behandlas som det och risken att de förväxlas med fungerande fakta är minimal. Därför bör inte skolans och framförallt inte den högre utbildningens mål vara at kunskap, utan bedömningskompetens.

Vi får tyvärr också läsare som inte ser skillnad, föräldrar som tycker att de är i sin fulla rätt och forskare som anpassar sina frågor till publiceringsformen i stället för att göra tvärtom. För man kan inte utveckla immunitet mot de här synsätten, det går inte att vaccinera sig.

Debattsamhället som växer fram är ett resultat av sjunkande bedömningskompetens, och New Public Management skyndar på utvecklingen med sina falska löften om kvalitet, effektivitet och målsäkring. jag vill se och verkar för ett mer samtalande samhälle, för samtalet är ett sätt att utveckla bedömningskompetensen. Om fler tänker tillsammans blir resultatet alltid bättre än om man utser experter som är bra på lösningar. Om fler tänker tillsammans kan grunden för problemen elimineras, och då behövs inga lösningar på problemen och heller inga experter på lösningar. Långsiktig hållbarhet handlar ju om att inte försätta sig i problem, utan om att leva på ett sätt som minimerar riskerna. För att nå dit behövs bedömningskompetens, inte bara hos några få utan i hela samhället. Därför är skolan så viktig, och det är också viktigt att skolan är en kollektiv angelägenhet, att alla får del av en lika bra skola och utbildning. Det är i skolan som grunden läggs för det som sedan kan utvecklas till en bra bedömningskompetens.

Det får allvarliga konsekvenser för det moderna samhället när vi accepterar ”folkets” och marknadens sätt att se på kunskap. Det urholkar de moderna institutionerna, de som i mycket förvaltar och reproducerar samhällets självsyn likväl som legitimiteten i det demokratiska systemet. Och enligt min erfarenhet samverkar dessutom olika delar av utvecklingen på ett ibland fruktansvärt försåtligt sätt.

Som lärare på högskolan ägnar jag mig år bedömning, men jag får inte använda kompetensen jag genom åren skaffat mig på området, jag liksom alla andra högutbildade lärare i akademin måste följa standardiserade anvisningar när vi bedömer inlämningar och arbeten. Forskningen utvecklas i samma riktning. Kvalitet på högskolan handlar om att följa planen och om att tänka i enlighet med en på förhand och kvalitetssäkrad box, trots att alla vet att det inte är där som ny kunskap finns och det inte är på det sättet som verklig bedömningskompetens utvecklas. New Public Management är populism förklädd till värderingsfri kunskap, vilket är en motsägelse och därför en omöjlig dröm.

Om medierapporteringen talar om nästa riksdagsval som en utvärdering av regeringens politik i stället för att se valhandlingen som en politisk viljeyttring, vad hindrar då våra politiker från att se saken på samma sätt, att agera och tänka som om de vore utsatta just för en utvärdering? Nedbrytningen av den kunskapsgrundade värderingen får dessutom allvarliga konsekvenser för den individ som utsätts för den: den som envisas med den kunskapsgrundade bedömningen kan i vissa sammanhang känna sig alienerad. Frågan inställer sig: är det jag eller alla andra som är från vettet?

Känslan av alienation brottas jag med hela tiden och det är egentligen bara på semestern jag kan känna mig hel, när jag kan tänka högt och fritt utan andra hänsyn än kunskapen; när jag kan söka mig fram på egen hand längs vägar som jag vet leder i rätt riktning, utan krav på prestation. På semestern kan jag bortse från den där tvingande boxen som jag och alla andra som verkligen bemödat oss om att utveckla en god bedömningskompetens vet är en social konstruktion, ett slags opium för folket. Jag har inte läst utvärderingarna av årets kurser, inte för att jag är rädd för kritik, utan för att jag vet att risken är överhängande att synpunkterna handlar om hur svårt det är, hur mycket det är att läsa och hur underhållande vi lärare är. Jag är på högskolan och undervisar och forskar för kunskapens skull, jag är ingen clown eller serviceperson vars uppgift det är att curla studenterna och kratta en väg för dem så att de så enkelt som möjligt kan få sina poäng och examina. Jag är lärare för att jag vill lära och leva med kunskap och utveckling, för att jag vill bli bättre på att bedöma och ta kloka beslut rörande en öppen och oviss framtid som ingen idag vet någonting om.

Vad kan vara värre än ned­rivandet av legitimiteten hos våra samhälleliga institutioner, eller upphörandet av deras funktion? Det skulle i så fall vara urholkningen av kunskap i sig. Och det är på den punkten jag tror att samhällets självförsvar nu måste inrikta sig. Vi kan inte längre acceptera en syn på kunskap som något som skapas av efterfrågan. Vi måste värna en syn på kunskap som något som skapas när fakta och värdering möts.

Dessa ord är enormt värdefulla och viktiga. Här finns nyckeln till ett hållbart samhälle. Är det kunskap vi vill ha måste vi göra upp med och skrota tanken på att kunskap är värderingsfri och att lärande är en process som går att styra mot mål. Vi måste sluta se kvalitet som något som går att mäta; kvalitet är en ömtålig egenskap som kräver ödmjukhet inför komplexiteten och det obestämbara. Kunskap uppstår mellan fakta och värdering och består av både och, inte av antingen eller. Bara med kunskap går det att bekämpa populism och alternativa fakta som går hand i hand och är två sidor av samma mynt. Vill man ha de ena får man det andra på köpet. Vi måste upphöra med nedmonteringen av mångfalden i och standardiseringen av den högre utbildningen. Avakademiseringen av högskolan måste upphöra, och det gör den om lektorernas bedömningskompetens placeras i centrum för verksamheten, genom att avsluta med det kunskapsvidriga experimentet med New Public Management.

Detta självförsvar är i dag närmast en fråga för universiteten. Vilken kunskap de genererar, vad den är värd, vilket vetande som förs vidare till studenter och sist men inte minst hur man reglerar fram en kunskapsorganisation som förmår att generera kunskap genom omdömesutövning. Hur dessa frågor avgörs är i förlängningen något som får konsekvenser för vårt kulturbegrepp och det svenska samhällets identitet som samhälle.

Vi kan önska oss vad vi vill, och ett samhälle byggt på önsketänkande är ett populistiskt samhälle. Den avgörande frågan alla måste ställa sig är om det samhälle vi önskar oss är det samhälle vi verkligen vill leva i, på sikt och i framtiden. Vi får nämligen alltid vad vi förtjänar, inte vad vi önskar oss. Det finns inga genvägar till verkligt vetande och användbar kunskap.

Kunskaper och värderingar 1

Läste en intressant artikel i DN i helgen, av Ylva Hasselberg, som varnar för vad som kan hända om man blandar samman kunskaper och värderingar. Och risken för det är hela tiden överhängande, just för att människor är människor, med allt vad det innebär. Att äga rationell förmåga är inte samma sak som att vara rationell överallt och i allt man gör. Det är en av mänsklighetens stora utmaningar, detta att förstå sammanhangets, känslornas och föränderlighetens betydelse. Att vara människa och att ägna sig åt intellektuell verksamhet är att söka sig fram i ett slags labyrint där det hela tiden är lätt att gå vilse. Kunskap och värderingar blandas förfärande lätt samman, vilket påverkar samhällsdebatten menligt. 

Vi lever, har det längre hävdats, i ett kunskapssamhälle. Det finns goda skäl till att göra ett sådant påstående men också goda skäl att ifrågasätta det. Kärnan i påståendet är knappast att det finns ”mer kunskap” i dag än tidigare i historien. Annan kunskap, en stor del abstrakt sådan, mer information, visst, men inte mer kunskap. Kärnan i påståendet om ett kunskapssamhälle har mindre med vetande än med kapitaliseringen av den, föreställningen om den som något värdeskapande, att göra. Denna kapitalisering har pågått i decennier och innefattar så olika saker som begreppet humankapital, föreställningen om det livslånga lärandet och uppfattningen att kunskap har sitt värde i att vara tillväxtskapande.

När jag talar om kunskap handlar det om ett sätt att närma sig världen, om en strävan efter ökad förståelse för tillvaron, livet, verkligheten, allt. Det är så jag vill se på kunskapssamhället också, liksom skolan och den högre utbildningen. Kunskap handlar inte om information och utbildning handlar följaktligen inte om överföring av fakta. Kunskap är något annat, något oändligt mycket mer komplext än den definition av kunskap som används i talet om kunskap som en tillväxtfaktor. Ett sådant sätt att se på kunskap reducerar vetande till en vara bland andra, vilket är förödande för utvecklingen av allt vad bildning och vishet heter. Talet om att utbildning skulle kunna effektiviseras bygger på tanken att kunskap är något bestämt och entydigt som går att parkettera och överföra snabbare, utan missförstånd och med minimal förlust av information, vilket är en helt felaktig föreställning och därför förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Det har fått en del praktiska konsekvenser i samhället; inte minst uppvärderingen av högre utbildning och forskning som grund för samhällsprojektet: som tillväxt­motor, arbetsmarknadsinstrument och metod för socialiseringen av individen till ansvarsfullt kunskapssubjekt. Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.

Den synen på kunskap är inte bara felaktig, den reducerar även forskare och lärare till ett slags tjänsteutövare som levererar standardiserade varor till olika typer av kunder, enligt på förhand fastställda kriterier, och vars arbete är kvalitetssäkrat och utvärderas enligt hur väl målen uppnås. Den synen på kunskap och kunskapsarbete handlar inte om KUNSKAP, utan om sådant man redan vet på förhand, det vill säga om information, inte om kunskap i en filosofisk betydelse. Ett kunskapssamhälle är som jag ser det ett samhälle i vardande och kunskap handlar om det som skulle kunna bli, inte om det som är eller finns. Skolan vill jag se som en förberedelse för sökandet efter ny kunskap, vilket är målet med högre utbildning.

Den nyliberala synen på kunskap bottnar i föreställningen att vetande kan och bör stå helt fri från värdering. Det låter ju sympatiskt och det är en idé som är lätt att koppla till tanken om universiteten som autonoma i förhållande till olika samhällsintressen. Problemet i resonemanget är den kvalitativa bedömningen, det självständiga omdömet. Omdömet är en högst väsentlig del i hur kunskap skapas och vidmakthålls. Det finns ingen vetenskap som klarar sig utan uppfattningar om vad som är bra vetenskap: hur en fråga ställs och motiveras, hur ett resultat styrks eller hur en bra studentuppsats ser ut.

Kunskap blir kunskap just genom att bedömas och värderas av kloka människor, annars är det fakta och information man talar om. Och denna sammanblandning är fatal och påverkar framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle (i den mening jag talar om ovan) menligt. Dagens utbildningssystem liknar allt mer en maskin, men vad är det den väloljade maskinen producerar egentligen? Det är den helt avgörande frågan, om det är kunskap vi verkligen vill ha. Är det tillväxt man söker kanske det finns bättre sätt att främja det än att satsa på högre utbildning? Jag ser det i alla fall som två helt olika saker och att försöka blanda samman dem är förenat med stora risker. Båda aspekterna kan i värsta fall gå förlorade. Vad samhället och människorna behöver är bättre omdöme och förmåga att hantera och värdera, såväl kunskap som ekonomi.

Omdöme samverkar i den bästa av alla världar med kreativitet och arbetsinsats. Det vilar alltid på normer och kvalitet kan därför betyda två saker: hur något är funtat och om det är bra. Och slutligen: omdömet vilar på intersubjektivitet, det vill säga att man argumenterar om saken med sina kollegor, exempelvis på ett seminarium.

New Public Management bygger på den felaktiga tanken att människor fungerar som maskiner och att kunskap och utveckling är processer som kan styras mot mål. Mycket lite talar för att det är så, just eftersom människor inte är och fungerar som nationalekonomiska teorier och modeller förutsätter och just eftersom kultur är något högst komplext och inte komplicerat som man vanligtvis tar för givet. Det finns en lång rad andra och liknande missförstånd som påverkar samhällsutvecklingen och ger upphov till onödiga problem och konflikter.

Det nyliberala synsättet underkänner däremot människans förmåga till kunskapsgrundad värdering; i stället introduceras idén om marknaden som en ”processor of information” för att citera den amerikanske nationalekonomen Philip Mirowski. Marknadsmekanismen är alltså inte längre uteslutande till för att fördela resurser utan också för att skapa kunskap. Det som är efterfrågat är per automatik av god kvalitet eller sant. Det som inte efter­frågas spelar ingen roll, är kanske till och med osant.

Den tanken skrämmer mig, för den bygger på den felaktiga utgångspunkten att människor alltid vet sitt eget bästa, även på lite längre sikt. Fast hur förklarar man då förekomsten av rökning, drogmissbruk, klimatförändringar och så vidare. Det råder ingen tvivel om att människor VILL vara rationella eller att människor ANSER sig veta vad som är bäst för dem i alla lägen, men den empiri som ger vid handen att det verkligen är så torde vara väldigt tunn eftersom empirin som visar på motsatsen är gedigen. Att bygga ett helt lands utbildningssystem på grundlösa antaganden är inte förenligt med en vetenskaplig syn på kunskap och kommer därför aldrig att kunna främja framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle, det vill säga ett samhälle där befolkningens generella förmåga att i vardagen värdera kunskap och kvalitet är hög.

Detta synsätt [det nyliberala] appliceras på allt­ifrån politiska beslut till vetenskapliga artiklar. Vill tillräckligt många människor slippa fastighetsskatten är införandet av en sådan en ”dålig” idé. Om en vetenskaplig artikel får många citeringar är det en ”bra” artikel, den är ”efterfrågad”. Man behöver inte, enligt detta synsätt, veta varför något citeras eller vilken nytta samhället skulle ha av en skatt; man behöver bara veta om det finns en uppmätt efterfrågan eller inte. För att veta vilket samhälle vi vill ha och vilken kunskap som är viktig behöver vi således bara ha rätt teknik och rätt mätmetoder.

"Hundra miljoner flugor kan inte ha fel: Ät skit", är ett citat från tonåren som dyker upp i mitt huvud. Det faller på sin egen orimlighet om man bara ser till helheten, istället för till olika enskildheter tagna för sig. Många vill betala mindre i skatt, det är sant. Många vill också ha bättre vägar, sjukvård, skolor och kollektivtrafik, det är också sant. Så länge frågorna behandlas som separata frågor och så länge samhället betraktas som ett komplicerat problem, möjligt att räkna på, kan den nyliberala tankemodellen fortsätta locka väljare att rösta på partier som lovar mer av allt för lägre kostnad. I ett verkligt kunskapssamhälle ser man dock samhället som en komplex helhet, och där är man ödmjuk inför allt man inte vet liksom inför det faktum att människor styrs av både rationalitet och känslor. Vad är det rationella i beslutet att köpa en sportbil, till exempel? Det går så klart att uppfinna rationella skäl i efterhand, men vore människor verkligen enbart rationella och helt igenom objektiva och om alla beslut faktiskt var värderingsfria, skulle samhället se helt annorlunda ut.

Populism som fenomen är starkt rotad i denna kunskapssyn och långt innan alternativa fakta blev en snackis skapade den amerikanske satirikern Stephen Colbert 2005 ”truthiness” för att ha ett ord som täckte just föreställningen om ”det som vi alla, i våra hjärtan, känner är sant” – fastän det inte kan fastslås som sant genom empirisk undersökning. Populismen och nyliberalismen delar föreställningen om den anonyma massan som rikslikare och kunskapsgenerator, vare sig uppfattningen gömmer sig bakom begrepp som ”köksbordets folk”, talesättet ”kunden har alltid rätt” eller föreställningen om sådant ”som alla vet men som inte får sägas”.

Talet om den tysta majoriteten som parter som SD gör sig till talespersoner existerar inte, just av det skälet att den är tyst. För att det ska vara intellektuellt hederligt att tala om en majoritet i ett verkligt kunskapssamhälle krävs att den syns och hörs, annars är det ingen majoritet. Ett kunskapssamhälle är ett samhälle där det råder resistens mot så kallade straw man argument, det är inte ett samhälle där det finns alternativa fakta och kunskapsresistens. Om skolan görs till en marknad och vi accepterar att kunden alltid har rätt kommer utbildning att handla om något annat än kunskap. Det finns inga genvägar till kunskap och hållbarhet av det enkla skälet att målet man söker ligger fördolt i framtiden, bortom det vetbaras horisont.

Inser att artikeln ger upphov till fler och viktigare tankar än jag i förstone tänkte, så jag tar en paus och ägnar mig åt annan en stund. Återkommer inom kort med fortsättningen.

Sekulära trosföreställningar om religiösa

Läste för ett tag sedan Niklas Ekdals debattartikel i DN, om sekulära föreställningar om kristna, vilket är ett ämne som kommit att intressera mig, alt mer på senare tid. Har tänkt blogga om det sedan dess, men tiden går så himla fort. Nu, så här mitt emellan arbete och semester, tar jag dock tag i det och i alla andra saker som blivit liggande. 

Hur uppfattar icke-troende religiösa egentligen? Det skiljer sig åt på en massa olika sätt och den tydligaste skillnaden handlar om vilket religion som den troende bekänner sig till. Och för den som uppvisar likheter med muslimer kickar fördomarna in så till den milda grad att hen inte ens behöver vara troende för att uppfattas som det. Muslimer ses dessutom inte sällan som extrema. När det gäller synen på kristna skiljer det sig väldigt mycket åt och det beror dels på vilket samfund den troende tillhör, dels på hur tydligt tron uttrycks. Eftersom sekularismen är så pass utbredd, kyrkan är skild från staten och samhället på få andra sätt är präglat av kyrklighet har att ateismen kommit att uppfattas som det normala, vilket många undersökningar visar är en grov felskattning av det faktiska läget. Hittar en artikel i tidningen Dagen som citerar en undersökning som gjorts. 

När det gäller antalet muslimer så trodde svenskarna att omkring 17 procent av befolkningen var muslimer. Helt fel. 5 procent av Sveriges befolkning säger sig tro på islam, enligt Ipsos Moris siffror. Skillnaden mellan fakta och uppskattning var alltså 12 procentenheter.

När det gällde antalet kristna så var differensen mellan verklighet och gissning ännu större, 19 procentenheter, fast då åt andra hållet. Där gissade svenskarna att 48 procent kallade sig kristna. I själva verkat är det 67 procent.

Sverige är på många sätt ett extremt land när det gäller tro, för i resten av världen (liksom för övrigt genom mänsklighetens historia) är religion mer eller mindre regel och uttalad ateism ett tydligt undantag. Läser om detta i en artikel i Forskning och Framsteg. Vad jag vill visa med dessa inledande reflektioner är att den som tror att troende är ett slags mystisk minoritet som det går att hysa uppfattningar om på gruppnivå har helt fel, och det är även Ekdals tanke.

Det överraskande med Donald Trump är inte hans beteende. Det chockerande är att 81 av procent av vita, evangeliskt kristna amerikaner röstade på honom.

En libertin som gift sig tre gånger, skryter om övergrepp, ljuger som en mustang travar, har gjort karriär på kasinon, konkurser och narcissism. Finns det något av Guds bud han inte hånat?

Bibelbältets amerikaner struntar i det. De söker inte ett föredöme utan något annat.

Gud sover på jobbet. Det är inte en kristen våg som fört The Donald till Vita huset, lika lite som en islamistisk väckelse ligger bakom IS.

Verkligheten är alltid mer komplex än föreställningarna om hur det är, och inget som rör människor och kultur är någonsin enkelt eller entydigt. Vill man förstå samhället är detta den första villfarelsen man måste göra upp med. Det syns aldrig på ytan vem man möter och en människas tro kan ta sig enormt många olika uttryck. Utan att samtala med och lyssna på den andre går det inte att göra sig några föreställningar om vad andra tror på. IS har mycket lite med Islam att göra, det verkar de flesta kännare vara överens om, och frågan är om det ens är en religiös rörelse. (Rekommenderar en mycket intressant Understreckare om det ämnet, som här faller lite utanför ramen). Och i USA finns det som sagt uttalat religiösa rörelser som agerar politiskt och i vardagen i enlighet med helt andra rättesnören än kyrkans.

Den kristna högern i USA brukade hylla ledare som stod för trohet, kyrksamhet och vänlighet. Vid den tid då dygderna tog kropp i Ronald Reagan var fixeringen vid aborter och homosexualitet inte lika framträdande som i dag.

Det som uppfyller högerkristna 2017 är knappast ledarens karaktär – Trump har ju ingen – utan bestraffning av andra. Enligt historikern och baptisten Wayne Flynt i Alabama mobiliserar USA:s troende mot synder som de antingen inte är sugna på (homosex) eller inte kan begå (abort, för män). Däremot blundar de för skilsmässor och hedonism som intresserade dem själva.

Troende verkar vara som alla andra, om man studerar deras tankar och handlingar. Att göra skillnad mellan sekulära och troende låter sig med andra ord inte göra; det är en lika problematisk uppdelning som alla andra försök att dela in människor i homogena grupper. Det är debattens logik som träder in och påverkar. Det som behövs för att förstå på allvar är mer av samtal. Det står en hel massa olika saker i bibeln och andra urkunder, och sekulära tror ofta att troende litar på och lever efter skriften. Det är en grov förenkling och en problematisk fördom.

Jesus säger på fyra ställen i Bibeln att man inte får skiljas. Enligt Matteus 7:3 undrar han också: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Den som är utan synd kastar första stenen. Att skylla ifrån sig och njuta av att straffa andra är mänskligt, men det är inte vad profeterna rekommenderar.

Den kristna högerns hyckleri är tacksamt att dissekera. Men låt oss granska bjälken i vårt eget öga, i den gamla världen.

Hur ser vi på oss själva och varandra? Det är en fråga som alltid är lika aktuell. Vilka fördomar bär vi på och sprider vidare, och finns det någon grund för uppfattningarna? Ju snabbare tankar och åsikter utbyts på nätet desto viktigare blir det att stanna upp och tänka efter, särskilt när diskussionen handlar om tro och troende.

De vilsna själar som begår terrordåd i Guds namn har nästan alltid samma profil: manligt kön, måttlig ålder, vaga begrepp om islam, upprivna rottrådar, kriminellt förflutet, radikalisering i fängelse. Jihad ger licens för hämnd på en obegriplig omgivning som inte bryr sig, och som till synes lyckats bättre.

Målet är inte frälsning. Kärnan är ansvarslöshet. Allt som gått snett är någon annans fel. Här finns stark korrelation mellan konspirationsteorierna i ett samhälle och dess våldsbenägna subkulturer.

Det som uppfattas som det största hotet dessa dagar, islam och islamistisk terror, är ett hot som inte självklart kan skrivas upp på religionens konto. Särskilt inte om man på det konto balanserar siffrorna mot allt gott som görs i religionens namn och av många troende. Inom mitt akademiska ämne etnologi och folkloristik finns en lång tradition av studier av sägner och fördomar och det man lägger märke till där är att grundberättelsen ofta är den samma, men med tiden handlar den om olika etniska grupper. Moderna sägner om bönder som flyttade till stan och där bröt upp parketten för att odla potatis byts snart ut till, först finnar, sedan jugoslaver och därefter somalier, utan att bry som om att historiens rimlighetsgrad är minst sagt låg. Jämför kvadratmeterhyran mellan en lägenhet och en kolonilott, eller fundera på i vilka kulturer man äter potatis. Påminner även om den religiösa filosofen William Ockham och hans berömda rakkniv som handlar om att den enklaste förklaringen oftast är den korrekta, vilket alla konspirationsteorier faller på. Som sagt, varför inte lyssna på vad den man är rädd för säger och samtala om skillnader och likheter?

Som världens minst religiösa nation är Sverige illa rustat att förstå dessa mekanismer i Mellanöstern och Mellanvästern. Kanske gör vår sekulära lutning, paradoxalt, att vi övertolkar trons betydelse.

Den som inte vill förstå hotets logik eller som förlamats av sin egen rädsla för det okända, den som bara vill att alla ska vara som det alltid varit, hemfaller lätt åt magiskt tänkande och fördomar. Och den som utgår från sig själv och gör den egna uppfattningen till norm, och som idag via nätet enkelt kan söka sig till likasinnade; den som stängt in sig i en bekväm filterbubbla, hen är inte intresserad av att förstå, bara att bli av med problemet. Det är en destruktiv och livsfarlig väg att gå, inte bara för de andra utan lika mycket för den som väljer att hålla sig med fördomar och vägrar lyssna, den som gör okunskapen till en dygd. 

Även svenskar odlar ju sin utvaldhet och idén om ett förlorat paradis, välfärdsstaten. Politiken har fått samma grundackord här som i övriga världen: ansvarslöshet. Går det utför? Någon annans fel.

Debattens logik igen. Den som bestämt sig för att hen har rätt och som valt debatten som livsfilosofi kommer att hända sin rätt ända till det bittra slutet. För debattören är det ALLTID någon annans fel och det spelar ingen roll hur det är och ser ut egentligen, finns det bara siffror som stödjer den egna världsbilden räcker det som grund för att diva ärendet vidare.

Allt fler sätter likhetstecken mellan invandring och välfärdskollaps. Vi förväntar oss att bli frälsta av den heliga välfärden, samtidigt som färre är beredda att hugga i där själva. Klyftan vidgas mellan vad vi kräver och vad vi vill bidra med. De sju dödssynderna som varnade för egoism har vänts till framgångsfaktorer på Facebook.

Avsikten med dessa paralleller är inte att relativisera terrorismen. Men låt oss inse att botten i oss själva också är botten i andra. Ansvarslöshet är allmänmänskligt.

Idag byggs system som ska garantera säkerhet och måluppfyllelse, och maskinerna som tar över allt mer av det som tidigare låg i människors händer, vilket tvingade människor att lära sig lita på varandra, tas emot som frälsare. Den mänskliga faktorn ses som ett problem och den enda relationen som man verkligen antas kunna lita på är den mellan jag och de maskiner och tekniska system jag interagerar med. Klart att det växer fram en misstro mellan människor då, inte bara mellan troende och ateister, utan även mellan allt fler olika och allt mer differentierade grupper av människor. Vem kan man lita på, är frågan för dagen. Och eftersom svaret är att man aldrig någonsin kan lita på någon eller något ökar misstron rädslan på kvadraten av insatserna som görs för att öka säkerheten. Det är en skenbar säkerhet som skapas, vilket invaggar allt fler i en allt osäkrare känsla av säkerhet som föder behov av mer säkerhet.

Det handlar inte om något plötsligt förfall. Den mänskliga hjärnan, och därmed moralen, är en historisk konstant. Variabeln är teknik som synliggör våra instinkter på nya sätt. Där finns både hotet och hoppet. Om vi förankrar normerna religiöst eller sekulärt är en bisak.

En olycklig aspekt av globaliseringen är dynamiken mellan akademiska abstraktioner och konservativ cynism. Till vänster pekas på strukturer – rasism, kolonialism, kapitalism, patriarkat – och till höger på syndare, svikare, fripassagerare. Alltid någon annans fel.

Så sant, så tragiskt och så oerhört frustrerande att debatten kommit att framstå som den enda vägen fram. Alla tror på något och det sekulära samhället bygger på tron på evig tillväxt, företagshemligheter och marknadens osynliga hand. Vill man samtala om dessa saker avkrävs man en färdig lösning som fungerar och är bättre, och har man ingen sådan är det ingen som lyssnar. Fast om lösningen bara kan skapas i ett samtal där många röster och olika sätt att se på saker och ting kan samsas, hur gör vi då? Att skylla på någon annan fungerar bevisligen och självklart endast om det är annanstans fel. Ligger felet hos en själv eller om det är inbyggt i den logik som tas för given blir beskyllningen ett tomt och meningslöst slag i luften.

Ofta är människor förvisso offer för krafter bortom deras kontroll, men det växande antalet med eget handlingsutrymme skulle må bra av att ta mer ansvar själva.

Det är svårt att ta ansvar, och det är ännu svårare att lära sig lita på andra. Det finns heller inga garantier för framgång, inte om problemet man vill lösa handlar om kultur. Ateister kan vara lika fundamentalistiska som troende, och det finns ingen möjlighet att på något objektivt sätt avgöra vem som har rätt. Att tro eller inte, det är frågan och vad som är det bästa svaret beror på en hel massa olika faktorer och är dessutom avhängigt kontext och tidsanda.

Den som är utan synd trär på första fotbojan.

Bara för att många Svenskar och fördömer Islam betyder inte att det finns något reellt hot, varken från den religionen eller från andra trossamfund. Det går inte att finna några enkla och entydiga svar på komplexa problem, vilket är just vad vi har att göra med här. Samtalet, vi behöver lära oss vad det är och hur det fungerar, för det är enda sättet att närma sig andra människor och överbrygga klyftor, enda sättet att göra upp med fördomarna och osäkerheten som uppstår när och där det byggs murar istället för broar. Vi människor, troende och sekulära, muslimer och kristna, är alltid mer lika än olika varandra.