Pedagogik är ett bra exempel att börja reflektionen med. Synen på självförtroende och vad som främjar utveckling av den känslan har förändrats enormt över åren. När jag gick i skolan ansågs kunskap ge självförtroende och undervisningen bedrevs med utgångspunkt i tanken att ju hårdare motstånd man lyckas övervinna desto bättre självförtroende får man. Läraren var en auktoritet och eleverna förväntades lyssna och lära utan att ifrågasätta, om man hårdrar. Idag är läraren mer ett slags handledare vars uppgift är att uppmuntra och eleverna driver sin egen utveckling med utgångspunkt i lust och under glada hejarop. Det är en grov förenkling, jag vet, men det är beskrivningen av min skolgång också. Förenklat var det så när jag gick i skolan att man fick höra vad man inte kunde och fokus riktades mot felen. Idag pumpas eleverna med självförtroende och allt anses bra som det är. Tanken, tror jag, är att man utgår från att det är viktigare att ha ett självförtroende än att ha kunskaper, för tror man bara på sig själv är allt möjligt. Och visst ligger det något i den tanken. Samtidigt behandlas kunskap med en sådan pedagogik som vore det ett slags formalitet, något sekundärt i förhållande till pedagogiken. Den som vet hur man lär kan lära sig allt, tänker man sig. Det viktiga är att man känner lust och tror på sig själv. Ett slags betingning. Kunskap förknippas med lust och effekten förväntas sitta i resten av livet. Jag matades med förmaningar och fick höra hur lite jag kunde. Visst var det nedslående och för mig som närmast fötts med dåligt självförtroende växte inte känslan av att jag dög något till i skolan, tvärtom. Fast å andra sidan rådde ingen som helst tvekan om att kunskapen hade ett egenvärde. Kunskapen var viktigare än både lärarna och oss elever. Inför kunskapen förväntades alla vara ödmjuka. Att veta innebar fördelar och ingav respekt, då innan internet och Google. Kanske är det därför kunskap fortfarande är så viktigt för mig. Kunskapen har ett egenvärde för mig eftersom jag inser hur mycket jag inte vet och är ödmjuk inför det.
Dagens studenter talar ibland till mig som om jag är ett problem, som om de redan vet och som jag är ett hinder i vägen mot en examen som egentligen bara är ett slags formalitet. Det gör gör ledsen på många olika sätt. Det känns otacksamt att vara lärare under sådana omständigheter. I handledningstider får jag ibland höra: "Ingen har någonsin klagat på mitt språk", som om jag påpekade felaktigheter i språket för att vara taskig. Visst är det bra att dagens unga har självförtroende, men det är inte självklart att den uppväxande befolkningens goda självförtroende främjar utvecklingen av ett verkligt kunskapssamhälle. Bra självförtroende kan också leda till hybris, och till känslan av att man redan vet allt man behöver veta. Utan ödmjukhet blir det svårt att främja hållbarhet, och arbetet med att utveckla förståelse för tillvarons komplexitet försvåras. Därför är det så viktigt att även här peka på behovet av balans. Jag tror på en pedagogik som ligger någonstans mellan den jag själv undervisades med och den som mina barn undervisats med. Jag tror det skulle öka chansen att fler verkligen förstod vad som krävs för att verkligen lära och utveckla ny kunskap. Fast en förutsättning för att det verkligen ska bli så är att kunskapen har ett egenvärde i samhället. Det går inte att tvinga fram ett kunskapssamhälle, det kan bara växa fram mellan intresserade och ödmjuka medborgare som vill veta för kunskapens skull.
Den som går ut i livet med ett grundmurat självförtroende har en trygghet som jag saknar, men den som aldrig har tvingats konfrontera och lära sig hantera svåra problem som bara kan lösas genom att inte tappa sugen trots att man misslyckas gång på gång, saknar den uthållighet som jag var tvungen att utrusta mig med för att överleva och som jag tror jag kommer kunna leva på resten av livet. Det självförtroende jag har idag kommer inifrån, är resultatet av eget hårt arbete och bygger på omgivningens uppskattning för det jag faktiskt kan. Genom åren har jag stött på olika människor som på olika sätt fått mig att tro på min förmåga. Jag är dem evigt tacksam för att de inte bara såg utan även påtalade för mig att resultatet var bra. Jag har aldrig varit rädd för att misslyckats. Det var så jag hankade mig fram genom grundskolan. Betygen som bara undantagsvis var bra handlade inte om mig, utan om resultatet av arbetet. Jag var inte i skolan för betygen utan för kunskapen. Det viktiga för mig var att jag faktiskt lärde mig. Om jag inte pluggat till ett prov blev jag därför inte besviken när betyget blev dåligt. Jag visste ju var min ambitionsnivå låg. Det betygssystem som fanns då gav alla ett betyg, och man fick själv ta ansvar för vilka val man gjorde. När jag efter några år i bagerivärlden insåg att lusten att studera vaknat till liv sökte jag mig till KomVux och väl där läste jag med helt andra ambitioner. Och just för att jag aldrig varit rädd för att misslyckas, vågade jag försöka. Det var en helt ny miljö, men kunskapen var fortfarande i centrum. Nu blev gensvaret från lärarna ett helt annat, och jag fick högsta betyg i de flesta ämnen jag läste. Det gjorde att jag vågade söka mig till universitetet. Uppskattningen och uppmuntran jag fått genom åren har hela tiden byggt på det jag faktiskt gjort, inte på vem jag är eller det jag kanske kan göra i framtiden. Uppskattningen har jag fått som ett slags belöning, inte som en uppmuntran.
Länge hade jag svårt att hantera beröm, för jag var obekväm med uppmärksamheten och visste inte hur man hanterar andras uppskattning. Jag är idag tacksam för att jag faktiskt litar på mitt värde och vet både vad och att jag kan samt är bra på det jag gör. Mitt självförtroende kommer inifrån och jag bottnar i det, kanske för att jag fått kämpa för det under lång tid och eftersom det har aldrig varit enkelt. Fast när jag nu trots allt har byggt upp och kan vila i ett grundmurat självförtroende kan jag även ta kritik utan att slås ned och lära mig något av den. Min bildningsresa har inte bara gett mig kunskaper, den har även förberett mig för strapatserna längre fram. Att forska och inte bara lära sig nya saker utan även producera ny kunskap är mödosamt och det finns inga garantier för att man lyckas. För att lyckas tvingas man ständigt konfrontera sina egna tillkortakommanden och belöningen för väl utfört arbete kommer alltid långt senare. Det var saker jag lärde mig tidigt i livet, och det är jag tacksam för idag. Jag tror dock inte det är ett självändamål. Jag tror på balans mellan uppskattning som belöning och uppmuntran. Kunskap är en nåd, en ynnest, aldrig en självklar formalitet. Utan förmåga att övervinna motstånd går det inte att lära sig svåra saker eller utveckla ny kunskap. Både piska och morot behövs, inte antingen eller och för att lyckas krävs att vägen fram anses mödan värd.
Under perioder av mellanstadiet och framförallt på högstadiet var jag mobbad. Ständigt påpassad och hela tiden på min vakt tvingades jag iaktta omgivningen och hur andra reagerade på mina kläder, vad jag sa och hur jag agerade. Jag fick inte vara jag och även om jag bara ville vara ifred tvingades jag in i strålkastarljuset. Jag kände mig utsatt, ensam och sårbar. Lärarna såg inte, eller man kanske såg men valde att inte lägga sig i. Möjligen är det baksidan av den då rådande pedagogiken och kunskapssynen, jag vet inte och är kluven. Det var plågsamt, men samtidigt lärde jag mig massor om mig själv, om andra och den omgivande kulturen. Genom att bli satt på plats, kontrollerad och tvingad ut ur gemenskapen, vilket är innebörden av att inte vara en självklar del av normen, inte av en eller några få utan av många, och av olika anledningar; genom att ha fått känna på vad det innebär att inte få vara med, utan att veta varför, tvingades jag skaffa mig handgripliga insikter i hur diskursiva maktordningar fungerar. När jag långt senare började läsa etnologi, och längre fram började studerade makt och genus, kunde jag identifiera samma eller liknande mekanismer. Jag kände igen den underordnades och de utdefinierades vittnesmål om omgivningens oförmåga att se och förstå problemet. De underordnades berättelser liknade min och jag kunde spegla mig i deras upplevelser. Det gav mig också självförtroende och fyllde mig med motivation att lära mig mer. Forskningen fick ett slags dubbel mening, både som ett personligt kunskapsprojekt och som en hållbarhets- och mångfaldsfrämjande samhällsinsats.
Akademin är en märklig värld och jag står nog lika frågande inför den idag som jag gjorde inför skolan under 1970-talet. Förundrad rör jag mig genom utbildningssystemet och jag ser och upplever nya saker hela tiden, fast i grund och botten är det variationer på samma teman. Idag har jag ett grundmurar självförtroende. Det var därför jag vågade börja blogga, och jag fortsätter enträget eftersom jag dels lärt mig att se vägen fram som målet, dels eftersom jag lärt mig att en fördröjd belöning är mer värd än den som kommer omgående. Livet har lärt mig det jag kan, och det är inte bara kunskapen utan lika mycket hur man gör för att lära sig nytt och utveckla kunskap. Både form och innehåll, uppmuntran och belöning. Balans mellan är det viktigaste. Det räcker inte att kunna och vilja, man måste orka också, och det underlättas om man förstår hur lite man vet och vad som krävs av en för att lyckas.
Det har alltid funnits människor i min omgivning som trott på mig, och deras uppskattning har känts äkta. Inte heja, heja och pepp, utan: Jag ser dig, uppskattar vad du gör och tror på dig. För det är jag er alla evigt tacksam. Några finns inte i livet och många vet inte ens själva om hur mycket deras ord betytt för mig och min bildningsresa.
Intressant det där med självförtroende. Bör man ha förtroende för sig själv, sin förmåga att prestera i världen? Jo men inte om den är byggd på fel grund. Det självförtroende som föds ur en upplevelse av begränsning och ett GODTAGANDE av denna tror jag är sund och bärkraftig. Då är man öppen för hjälp och beroende av andras bidrag. Man konkurrerar inte med någon annan och blir inte uppblåst, självupptagen och därmed frånstötande.
SvaraRaderaI kristen tradition är det bara genom att lämna över sin kraft åt Anden som man kan tas i bruk på ett mer kraftfullt sätt, dvs genom att förtrösta inte på sin egen kraft utan på att en större tar vid när den mänskliga förmågan sviktar. I en sådan kontext kan högt (osunt och stolt) självförtroende bli till hinder för en person att fungera på ett ännu bättre sätt, ett sätt som kanske inte alltid ger personliga fördelar i första hand utan gynnar gemenskapen eller saken på ett högre eller större plan än det individualistiska/privata.
Märker på mig själv att de områden där jag har som högst självförtroende sällan är de områden där jag får uppleva andras gillande och kärlek. Tvärtom har jag en sida som är dominerande och inriktad på att slå ned andra verbalt och hamnar där automatiskt i lägen där jag vet att jag "vinner". Däremot är det som att något annat och vackrare öppnas i och för mig när jag går på i det som riskerar att bli misslyckat, där jag är sårbar och ja rent av svag. Vid en viss punkt, om jag inte fegar ur, stiger ny kraft fram och det är detta nya "självförtroende" som jag tror är något som vi människor verkligen skulle må bra av att utveckla mer/låta oss bäras fram av, än att puffa upp oss i konkurrens med varandra.
När vi har "förtroende för", upplever trygghet i våra oundvikliga brister och svagheter, kan de förvandlas till styrka och glädje för en själv och andra då den person, det själv, som kommer fram, plötsligt blir mer relationsförmögen.
Eva
Fina, kloka tankar Eva! Jag tror som du, att inser man inte sina begränsningar och förstår man inte att man alltid når längre tillsammans än på egen hand når man aldrig fram till ett verkligt självförtroende.
Radera