Min nya bok: Studier av förändring, i rörelse

Vill på detta sätt uppmärksamma min senaste bok, som nu finns nedladdningsbar, Open acess, på nätet. Titeln på boken är Studier av förändring, i rörelse och den ingår i en serie om tre böcker med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Nedan saxar jag lite, både från inledningen till serien och från inledningen till den nya boken, för att ge en bild av innehållet och vad det är för typ av tankar jag vill förmedla.

Vad kommer du fram till? Den frågan får forskare ofta. För kulturforskaren är det inte alltid en välkommen fråga. Frågan är felställd. Kulturforskare kommer nämligen sällan fram till något bestämt och forskningen leder ingenting i bevis. Kultur lämpar sig inte för att angripas på det sättet. Kunskapsmålet för den typ av kulturforskning som här reflekteras över är ett annat än det som vanligtvis antas vara målet med all forskning. Vi lever i en kultur där en massa saker tas förgivet. Föreställningen att alla frågor har ett enda, bestämt och bästa svar, är ett sådant förgivettagande. Ett annat är att forskningens uppgift är att leverera (det enda) rätta svaret. Dessa och andra liknande kulturella föreställningar rörande kunskap påverkar vetenskapen och möjligheten att bedriva forskning. Accepterar man att alla frågor (oavsett hur de formuleras) har ett svar tvingas man godta att frågeställarens önskan om att få ett svar är viktigare än forskarens kunskaper och erfarenhet av att söka svar. Det drabbar kulturvetare hela tiden, för det finns inga givna svar på frågor som rör kultur. Och forskningen resulterar inte i att forskaren kommer fram till något bestämt. Min forskning gör det i alla fall inte, och denna bok innehåller också ytterst få svar. Det är åtminstone inte bokens syfte att leverera några svar. Boken ska snarare ses som ett försök att förklara varför önskan om att få svar på frågor rörande kultur leder tanken fel och varför man bör undvika att närma sig kulturen på det sättet. Fokus i framställningen ligger på resonemang om principer och förutsättningar för studier av förändring och tillblivelseprocesser där hänsyn tas till att även forskaren befinner sig i rörelse, tillsammans med sitt studieobjekt. Kulturforskaren, liksom alla andra forskare måste anpassa sig och forskningen efter det som studeras. Frågorna och reflektionerna kring det som skulle kunna bli är viktigare än svaren, om det är kultur man vill veta något om. Paradoxalt nog håller det på att växa fram en kultur som, genom att avfärda kulturforskarens försäkran om att det inte går att finna ett bestämt svar på frågan om vad kultur är, förnekar sin egen existens. Risken är att kulturforskaren härigenom offras för en orimlig vilja att veta något bestämt om det som måste hållas öppet. Utgångspunkten för fortsättningen är att kunskap är som den är, inte som människor vill eller bestämmer sig för att den ska vara.

Jag har egentligen inte något annat att erbjuda här än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi skapar tillsammans. Känns det otäckt? Om det känns skrämmande kan det kanske bero på att det är ovanligt, att vi har blivit så pass vana vid att matas med tydliga svar från auktoriteter att det sättet att se på kunskap blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas tillsammans, genom att människor lever sina liv i vardagen, upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen är skapad och kan omskapas. För att underlätta det arbetet krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser böckerna ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från den vetenskapsteori som Johan Asplund (2003:23) presenterar på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer. Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt. 

Liksom Asplund har jag medvetet valt att skriva oförsiktigt, för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Böckerna är därför vetenskapliga, menar jag, men det är en annan typ av vetenskap. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Det handlar om att lära sig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Det handlar om att se sambanden mellan människor, samhället och miljön och om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar det om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte.

Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har emellertid lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta?

Lösningen på klimatfrågan har hittills handlat om att försöka förhandla fram mellanstatliga avtal, vilket försvårats eftersom alla inte är överens om att det finns ett problem. Dessutom är problemet inte entydigt, och det är svårt att reglera idag vad som måste göras i framtiden, av vem, när och hur. Arbetet har med andra ord utgått från en konventionell kunskapsteori och vetenskapssyn. Konsekvenserna av detta sätt att se på problemet och dess möjliga lösningar vi är följande: Under tiden som världens ledare är fullt upptagna med att diskutera frågan som sådan och förhandla fram ett slutgiltigt avtal som anses kunna lösa problemen, försöker mäktiga lobbyorganisationer sprida misstro genom att relativisera och peka på inkonsekvenser mellan olika rapporter och forskare, för att på det sättet påverka opinionen och politikerna att göra så lite som möjligt. Detta oroar mig, för även om världens ledare lyckades enas om ett avtal i Paris 2015 kan nya forskningsresultat i framtiden ändra förutsättningarna för avtalet, vilket kan skapa behov av omförhandling trots att alla är överens om att klimatet förändras av människans beteende och att utmaningen måste hanteras på något sätt. Det är på detaljnivå forskarna är oense, vilket alla forskare alltid varit. Forskning har aldrig handlat om att bevisa något, utan om att komma upp med den bästa förklaringen.

Beslut av det slag som förs fram idag för att möta klimatkrisen är inte sällan beslut som kan förhalas av dem som så vill, till exempel av företag eller stater som är beroende av olja. Avtal är inte universallösningen, därtill är problemet allt för komplext, och frågan allt för allvarlig. Det behövs ett annat sätt att se på kunskap, en kunskapsteori anpassad till förutsättningarna för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Mycket talar nämligen för att klimatkrisen delvis går att hänföra till rådande kunskapssyn, som utgår från att all vetenskap har som mål att nå Sanningen och svaret, i bestämt form singular. Inget avtal i världen kan råda bot på människans nedärvda, kollektiva (kulturellt betingade) oförmåga att hantera något annat än tvärsäkra, tydliga svar. Verkligheten, kulturen eller klimatet är till sin natur vaga fenomen och saknar därför givna svar. Både tvärsäkerhet och uppgivenhet är problematiska utgångspunkter för byggandet av ett hållbart samhälle. Demokrati är ett slags gyllene medelväg. Det är dock en lösning fylld av problem. Demokrati, brukar man säga, är den minst dåliga styrelseformen, men ingen har än så länge hittat någon bättre lösning på problemen som samhällsbyggande och förvaltning ställer oss inför. När unga människor idag tänker att en (god och klok) diktator kanske är vad vi behö- ver för att öka effektiviteten i samhället och för att slippa tjafsandet, är det därför en allvarlig signal om att något är fel. Demokrati och öppenhet, liksom hållbarhet, kräver många människors engagemang och måste ständigt försvaras mot olika typer av hot som kan uppstå i en föränderlig värld. Liksom jämställdhet och mångfald är hållbarhet relationella tillstånd som aldrig bara kan införas eller utformas, en gång för alla och sen är allt bra. För att kunna hantera dessa och andra liknande utmaningar är det viktigt att vara följsam och veta när det är dags att agera eller bara följa med. En stor del av problemen med hållbarhet handlar om kulturen och människans sätt att tänka.