Kraften i mötet mellan

Blev inbjuden till ett seminarium, symposium, möte eller vad man nu vill kalla det. Vad det heter är inte det viktiga utan vad som händer i mötet mellan människorna som är där och utbyter tankar och erfarenheter, som tänker tillsammans. Åker hem med huvudet fyllt av inspirerande tankar, obearbetade intryck och frågor. De tre dagarna i Järna kommer jag bära med mig länge. Vi som kom dit kom utifrån och det som förenar oss är intresset för teorier om posthumanism och frågan om hållbarhet. Vårt möte med varandra utspelade sig på en plats som väcker känslor. Järna är antroposofernas plats, och under dagarna vi var där mötte vi några av dem och utbytte tankar och erfarenheter med dem. Målet med dagarna var inte att komma fram till något, utan att just mötas och tänka tillsammans. Utgångspunkten var Jord eftersom seminariet ingår i en serie om fyra möten, där var och ett handlat om ett av de klassiska elementen. Jord var det första jag var med på. Tidigare har det arrangerats möten om vatten (på Gotland, och om luft ... som jag just nu inte riktigt har koll på var). Nästa tema är eld. Vet inte var eller om jag kommer kunna vara med, men jag är tacksam för dagarna, mötena och innehållet i dessa dagar, på temat jord.

Sommaren kom oss till mötes i Järna, och naturens skapande kraft i kombination med mötena mellan människor, tankar, kompetenser och utbytet av frågor, gav upphov till en explosion av intryck och känslor. Utan jorden klarar vi oss inte, och jorden under våra fötter visade sig vara långt viktigare för människans överlevnad än jag anat innan jag åkte till mötet. Människan är bokstavligen skapad av jord och vi kommer alla på ett eller annat sätt återföras till jorden. Människan liksom allt annat liv på Jorden är kolbaserat. Människan må vara fantastisk på många olika sätt, men det är trots allt och till syvende og sidst mer som förenar människor med djuren och växtligheten än sin skiljer dem åt. Jag har varit inne på det tidigare, men det blev än mer uppenbart under dagarna i Järna att människan är en relation. Vi lever inte bara i relation med livet på jorden; människan är en relation. Tankar uppstår och sprids mellan, och utan samverkan med bakterier, djur och växter är det meningslöst att tala om människa. Livet uppstår och förändras, lever vidare och utvecklas relationellt, av ömsesidigt beroende delar som samverkar för varandras överlevnads skull, inte för att vara snälla utan för att det inte finns något alternativ.

Tanken på att människan skulle kunna bryta sig loss från jorden och sprida sig till andra planeter framstår som befängd, ja helt verklighetsfrämmande. Vi är födda här och klarar oss ingen annanstans i Universum, om vi inte samtidigt flyttar med oss livets myllrande mångfald. Rent tekniskt må det gå att flytta en levande människokropp fram och tillbaka till en annan himlakropp, men det är också just bara rent tekniskt och i teorin. I verkligheten framstår det omöjligt, och man kan sannerligen undra varför man skulle försöka. Vad är poängen med att åka till en steril planet och tillbaka igen. Vad tar en resa tur och retur till Mars, som är vår närmaste planet? Hittar en gammal artikel i SvD, från 2013, som handlar om en sådan resa och där talar man om 500 dagar. Artikeln handlar om miljardären Dennis Tito som planerade att åka iväg i januari 2018, alltså om mindre än ett år.

Resan till Mars blir en tur och retur-färd utan landning, och att den planeras ske just i januari 2018 beror på att Jorden och Mars då ligger väldigt nära i banor. Att man skippar landning och reser när planeterna ligger nära varandra minskar kostnaderna och längden på färden avsevärt.

Men det finns både tekniska och ekonomiska problem att lösa innan Marsfärden blir av.

Dennis Tito – som själv betalade 20 miljoner dollar för att bli den första rymdturisten 2001 – bidrar med finansiering för att resan ska bli av, men det kommer sannolikt att behövas mycket mer pengar.

Jag ser detta som ett skrämmande exempel på mänsklig hybris, liksom på vad pengar kan göra med människors föreställnings- och tankevärld. Jag är ingen motståndare till äganderätt, men om det är detta som rika människor drömmer om säger det något om vilken utmaning som klimatfrågan är. Att fly jorden är inte en lösning, tvärtom bär den tanken på en enorm destruktiv kraft för när de som har pengar satsar på sig själva kommer arbetet med att ska hållbara lösningar som värnar livet på jorden att förhindras. Åt den som har skall vara givet, är inte en samhällsbyggande, livsbejakande tanke. Utan alla oss andra är människor som Dennis Tito ingenting. Frågar man den som är verkligt rik hur de blivit rik talar många om sin egen förträfflighet, entreprenörsanda och ihållighet. Oberoende är stark, heter P G Gyllenhammars memoarer. Fast det stämmer inte, för ingen blir rik på egen hand. Rikedom är också ett relationellt begrepp. Ingen klarar sig helt själv, alla är beroende av varandra och ju rikare man är, desto mer beroende är man, för man måste samverka med väldigt många för att kunna behålla sina rikedomar. Och rikedomarna är bara rikedomar om någon annan också eftertraktar det man äger.

På det avslutande, uppsamlande mötet den sista dagen, enades vi om att detta sätt att mötas, utan något annat mål än att just mötas, tänka tillsammans och gemensamt formulera möjligheter att gå vidare, är enormt stimulerande. Utan krav på prestation främjas kreativitet, och genom att gruppen bestod av forskare, konstnärer och teatermänniskor skapades oväntade möten, gavs nya perspektiv och öppnades rhizomatiska kopplingar. Det slog oss att vi lämnade mötet med i princip samma frågor som vi kom dit med, men att svarsmöjligheterna nu var fler. Än en gång fick jag bekräftat för mig vilken styrka det finns i att mötas, förutsättningslöst och utan krav på prestation, kring ett begrepp. Att tänka parallellt och med utgångspunkt i kunskaperna man förfogar över, att samtala utan annat mål än att lära sig något av andra, är något annat än att tänka tillsammans för att komma fram till något bestämt. I Järna var det som tiden gick långsammare. Tystnaden, ron och naturens ljud öppnade upp och skapade utrymme för nytänkande.

Det finns mycket att säga om antroposoferna, både positivt och negativt, men nu var vi där huvudsakligen för att deras plats passade så bra inpå temat för seminariet, inte för att undervisas. Och bara för att man lyssnar betyder inte att man måste hålla med om allt. Homeopatisk medicin och vaccinationsmotstånd är saker jag inte ställer upp på, men det är ju inte det enda man sysslar med. Järna är inte en sekteristisk plats, utan mer en anarkistisk, fritänkande, nyfiket sökande kontext. På 1960-talet startade man till exempel ett hem för utvecklingsstörda, där tanken var att man skulle lyssna på och lära av dem istället för att vårda och anpassa dem. Och ekologiska odlingsmetoder, kretsloppstänkande och mellanmänsklig solidaritet finns inget negativt med, tvärtom.

Det blev lite osorterade tankar, men huvudet är fortfarande fullt av just osorterade intryck och brottstycken av tankar. Jag som har svårt att sortera intryck i vanliga fall och som blir trött av att vara upp i andra människor så mycket som det blir när man åker iväg på ett sådant möte kände tidvis en bedövande trötthet under dagarna, men nu när jag är hemma igen är det som intrycken omvandlas till energi och jag vet att jag kommer att kunna leva långe på den vitamininjektion som mötet gav.