Minnet spelar en spratt ibland. Man ska akta sig för att lita på minnet, både det egna och det offentliga. Ändå är det till minnet man är hänvisad i vardagen. Människans minne är just mänskligt. Människan är ingen maskin. Det är viktigt att påminna sig om. Minns en bonad i ett kök som jag glömt vilket, men det är inte det viktiga: Lär sig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag ville peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om en sak, om att komma ihåg. Det handlar lika mycket om att rensa, glömma. Hur kan man annars hantera och gå vidare i livet? Att älska, glömma och förlåta är tre mänskliga egenskaper som pekar framåt, mot ökad hållbarhet.
Humaniora är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter. Humaniora handlar om vardagen och om att förstå livet så som det levs. Det är inte en vetenskap om det som är. Humaniora handlar om det som varit och om det som skulle kunna bli: Kärleken till livet, minnets mysterium, förlåtelse och förutsättningar för förändring. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta. Människan är som sagt ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det är att leva som människa tillsammans med andra människor krävs ödmjukhet inför och förståelse för komplexitet. Kunskap om det mänskliga finns överallt och handlar inte om en eller ett, utan om fler än en men färre än många.
Jag letar efter en ingång, ett sätt att börja skriva om det jag vill skriva om, men det handlar om det som berörts ovan. Att vara människa är att vara både stringent och rationell. Till det mänskliga hör kärleken till kunskap, strävan efter vishet och detta att glömma och förlåta. Att vara människa handlar om att söka perfektion, men mer om resan dit än om målet. Sagorna som i generation efter generation lästs för barnen som växer upp och in i samhället och kulturen rymmer enorm vishet och kunskap om det mänskligas alla olika sidor. Denna bloggpost handlar om sagornas eviga vishet som ständigt riskerar att gå förlorad. Nya medier erbjuder nya möjligheter, vilket så klart är bra. Fast om det ena utesluter det andra, om digitaliseringen innebär att det gamla ratas till förmån för det nya är det inte bra alls. Jag tror på sagornas kraft, men den är aldrig självklar. I en stressad och pressad tillvaro är det lättare än annars att glömma att och lägga sig platt för minsta motståndets lag.
När jag föreläser och bloggar brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld. Det är ett slags parallellt universum fyllt av vishet. En kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen hade en enastående blick för det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider, åtminstone så länga människan är människa och lever tillsammans med andra människor i samhällen. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser lever vidare och sprids. Sagorna handlar inte bara om underhållning, utan lika mycket om livet. Mytologier: grekisk, nordisk eller biblisk. Folksagorna som bröderna Grimm samlade in. Och så vidare. Sagan bär på oändlig vishet, om man bara tar sig tid och lär sig förstå.
Kejsarens nya kläder handlar om hur lätt det är att förföras, om människans osäkerhet och maktens betydelse för kunskapen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsaren är människa. H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns sagan, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det jag minns inte stämmer med sagans innehåll. Kanske minns jag en annan saga? Fast det spelar inte så stor roll för sagan använder jag inte som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Näktergalens sång symboliserar i min berättelse det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Livet, vishet, det vackra och förgängliga och så vidare. Just människans fåfänga längtan och begär efter det som inte går att få eller det som inte är bra för en är ett återkommande tema i många sagor. Kung Midas och Ikaros till exempel, fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om en annan djupt mänsklig önskan och dess konsekvenser: Viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden. Att människan vill veta är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte: Vill vi VERKLIGEN veta? Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.
Förmågan att förundras är viktig. Sagorna hjälper oss att hålla den förmågan vid liv. Humaniora handlar om bildning just av det skälet. Bildning handlar om att älska vishet och insikt, om att lära sig glömskans mekanismer och betydelse samt om förlåtelsens mysterium. Bildning är mer än en lista på saker att lära sig utantill. Bildning är lärande för livet. Man blir inte vis för att man är bildad, men det går inte att bli vis utan att vara bildad. Att vara människa handlar om att sträva efter insikt och förståelse, kunskap och makt. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå. Humaniora tar vid där naturvetenskapens verktyg inte längre erbjuder hjälp. Humaniora handlar inte om säker kunskap, men det är inte samma sak som att vad som helst fungerar. Alla sagor är inte lika bra och rymmer inte lika mycket vishet, men det går inte att avgöra på förhand vilken som är vis och vilken som bara rymmer förströelse för stunden. Det vet vi säkert och man kan tycka vad man vill, men det är så det är och det kan ingen människa ändra på.
Hur ser vi på sagor idag? I skolan, forskningen, samhället? Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Livet skulle bli rikare och våra respektive stunder på jorden skulle bli mer värdefull. Låt oss lära oss detta också; låt oss reflektera över livets gåtor och förundras över sagornas eviga vishet. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten.
Sagor är intressanta och tacksamma att använda i skolan. Brukar arbeta flera lektionspass med Berättelsen om det osynliga barnet av Tove Jansson. Den går att nyttja för "allt" som kursplanen i svenska påbjuder. I januari upptäckte jag dock något intressant. Snubblade på originalutgåvan från 1962 på skolbiblioteket. Dittills hade jag bara läst berättelsen i antologier och utdrag i läroböcker. Vad upptäcker jag? Den är censurerad! Källhänvisningarna är hela tiden till denna första upplaga och ingen eventuell nyare version! Sju rader är borttagna och inte vilka som helst förstås. Raderna handlar om att man inte får ett eget ansikte förrän man lär sig att slåss. Sådant är tydligen för våldsamt att ha med i en text för skolungdomar... Blev riktigt paff och irriterad. Det gäller att alltid kolla källan blev lärdomen. Så mycket kan gå en förbi om man nöjer sig med andras urval och tolkningar.
SvaraRaderaDet där med minnet var intressant också. Man minns mer fel än man vill tro. Väldigt mycket struntprat om mandelaeffekten är ett uttryck för det. Upptäckte själv ett megastort minnesfel efter 35 års ålder. Upptäckte att jag aldrig haft bindestreck i mitt dubbelnamn officiellt. Enligt Skatteverket har jag Eva som tilltalsnamn. Kollade gamla dokument och pass. Jo, överallt var mitt namn särskrivet som två namn utan bindestreck! Har aldrig någonsin sett detta och inte heller föräldrarna. Detta är otvetydigt bevis för att man ser det man tror sig se och när man ställs inför faktum att minnet var felaktigt så finns det människor som trots detta börjar skylla på mandelaeffekten...
Eva
Intressanta reflektioner Eva. Dina ord får mig att tänka på den inbillade eller skapade bristen på tid, som tvingar fram ett slags minsta motståndets lag. Genvägar är frestande, men kan bli dyrbara. Källkontroll och källkritik är viktigt, men lika viktigt är det att det finns tid att tänka efter och reflektera.
RaderaSaknar tiden när barnen var små och jag kunde läsa sagor och böcker. Det är ju inte kunskap man får, utan vishet. Sagorna innehåller så mycket klokskap, och de betyder olika saker i olika åldrar och sammanhang. Man kan se dem som tidsdokument, så censurerar man går känslan för historien och kulturens föränderlighet förlorad, vilket motverkar utvecklingen av förmågan att tänka kritiskt. Det är så tragiskt, och på sikt förenat med risker.
Censur av berättelser riskerar att fördumma i sitt uppsåt att tillrättalägga. Att tro att människor inte kan använda sin fantasi och intellekt att tolka berättelsen på ett vettigt sätt, åtminstone med hjälp av andra, är att totalt sakna tro på sin medmänniskas hjärnkapacitet, hjärta och moraliska omdöme. När man alltså inte litar på att dessa funktioner existerar så övas de inte heller. Rädsla och överbeskyddande
SvaraRaderaoch kontrollerande inställning skapar den olycka och det monster man fruktar.
Flera gånger har jag läst och arbetat med en del bibeltexer, bl a skapelseberättelsen och liknelsen om den förlorade sonen. Måste säga att just den sistnämnda är helt otroligt tacksam som arbetsmaterial. De aboslut bästa lektionerna jag någonsin haft har lustigt nog alltid inbegripit bibeltexter. Det blir en särskild magi över lektionerna, tid och rum försvinner, alla blir koncentrerade och alltid händer något som inte går att riktigt ta på. Vid ett tillfälle sprang en elev ut plötsligt, gråtande. Det gick så fort att jag frågade de kvarvarande vad som hände. Några som kände henne bättre menade att texten nog berört en aktuell situation i hennes liv. Jag talade med henne efter lektionen. Ja, hon hade uppfattat att texten handlade om hennes familjesituation och att hon nu insåg att hon ville försonas med sin pappa som hon trotsat i månader. Gissa om jag var förbluffad! Och varje gång jag år efter år använt denna text i klassrummet har det blivit effekter. Ja kära nån, vad kan inte gamla berättelser beröra och betyda för människor! Jag bara tackar och tar emot. Det är just för dessa stunder jag blivit lärare. Att få vara med när elever upptäcker en koppling mellan sig själva och det som det pysslar med i skolan är en ynnest och ger arbetet djupt tillfredställande mening.
Eva
Bibeln är verkligen en sagoskatt, sprängfylld med lärdomar och vishet. Om man bara kan förstå att det är så den ska läsas. Tro är inte en motsättning till kunskap, utan ett komplemåent. Båda sätten att se på vetande behövs. Världen och tillvaron är allt för komplex för att rymmas i en modell eller ett enda perspektiv. Det handlar inte så mycket om vad man läser, utan hur man läser och vad man gör med insikterna man får av att arbeta med texterna.
Radera