Postsanningens ursprung 2

Fortsätter reflektera över olika förklaringar till att vi idag kommit att tala om att vi lever i ett slags postsanningens tid, med utgångspunkt i en artikel skriven av Jonas Elvander, publicerad i tidningen Arbetaren. Vill vara tydlig med att jag inte försvarar postmodernismen, den ska självklart granskas lika minutiöst som allt annat som sägs i namn av vetenskap och med anspråk på att vara kunskap. Jag vill försöka visa på relevansen och användbarheten med postmodernismen och dess olika varianter, vilket inte är samma sak som att säga att allt som sagts i namn av postmodernism är klokt och bra. Så är det inte, inte på långa vägar, men att dra alla forskare inom ett vetenskapligt fält över en och samma kam och jämföra det sämsta hos det man kritiserar med det bästa hos det man själv företräder (om man nu ens bryr sig om att sätta sig in i vad det är man kritiserar, vilket många kritiker av just postmodernism inte anser sig behöva göra) är både orättvist och ovetenskapligt.

Postmodernism har sedan det populariserades av Jean-François Lyotard 1979 i Det postmoderna tillståndet varit ett så hett omstritt begrepp att någon konsensus om vad det faktiskt betyder aldrig riktigt har etablerats. Lyotard använde ordet för att beskriva vad han såg som ett skifte i vetenskapernas förhållande till kunskap.

Det är just detta som det handlar om, ett skifte i förhållande till kunskap. Postmodernisterna började ställa nya frågor och undersöka andra perspektiv på världen och vetandet än man gjort tidigare. Man tog inte för givet att allt var ordnat till det bästa inom vetenskapen och utsatte akademin och arbetet med att skapa kunskap för samma kritiska granskning som vetenskapen använder för att skapa kunskap om världen. Det handlar om ett perspektiv och en strävan efter förståelse för kunskapen som sådan. Hur skapas vetande, och vad får rådande syn på sanning för konsekvenser? Postmodernism handlar inte om att sanningen är relativ eller att din "sanning" är lika god som min. Det är vad postsanning handlar om. Postmodernisterna undersökte relationen mellan makt och kunskap för att skapa bättre kunskap. Postsanningens företrädare använder sin makt för att ge sken av att världen ser ut som de vill att den ska den ska vara.

Postsanningens fanbärare FÖRNEKAR sanningen, medan postmodernisterna UNDERSÖKER (vetenskapen och vägarna som leder mot) sanningen. Att koppla samman dessa båda saker är att blanda bort korten. Postmodernismen visade att sanningen inte var ett så självklart begrepp som man tidigare trodde och den självklara lärdomen av det borde vara att behandla kunskap varsamt och att anta ett mer ödmjukt förhållningssätt till vetenskapen och dess resultat. Att skjuta på budbäraren eller försöka koppla samman postmodernism med faktaresistens och kunskapsförnekelse är arrogant och ett uttryck för maktfullkomlighet. Jag får uppfattningen om att kritikerna mot postmodernismen trodde att frågan var löst och att man nu är irriterad över att behöva diskutera frågan och försvara sig och sin verksamhet igen. Att koppla samman postmodernism och postsanning är en debatteknik som tar fokus från huvudfrågan: Vad är sanningen? Hur når man kunskap, och hur ser relationen mellan makt och vetande ut? Att ställa den typen av frågor är INTE det samma som att hävda att det inte finns någon sanning alls.

Mot slutet av 1970-talet hade de ideologiska och epistemologiska ”berättelserna” som vetenskaperna hade vilat på under 1900-talet börjat upplösas. Såväl upplysningstraditionens löfte om frigörelse av det rationella subjektet som den hegelianska marxismens förkunnelse att historien obönhörligt rörde sig mot det klasslösa samhället hade förlorat sin dragningskraft. Gemensamt för de här tankeströmningarna var att de gjorde totala anspråk på att förklara världen, varför Lyotard kallade dem för ”stora berättelser” (grands récits).

Postmodernismen lade märke till att de stora berättelserna inte höll vad de lovade. Framsteget visade sig vara en myt, som Georg Henrik von Wright. Skillnaden mellan modernism och postmodernism i vetenskapen handlar om anspråken som resultaten presenteras med, inte om relevansen eller sanningshalten i påståendena. Postmodernistisk VETENSKAP är lika vetenskaplig som all annan vetenskap. Jag tycker det är talande att försvararna av den rådande ordningen valde att gå till attack mot postmodernismen, istället för att reflektera över det som sägs. Fortfarande agerar man på samma sätt och misstänkliggör forskare istället för att kritisera resultaten eller anspråken med vilka de förs fram. Det är som man inte litar på giltigheten och soliditeten i de egna resultaten. Framförallt skjuter man in sig på att en del uttalanden av postmodernister innehåller felaktigheter rörande matematik, och med utgångspunkt i det menar man att man skjutit hela teoribygget i sank, trots att det aldrig förts fram som ett alternativ till de existerande stora berättelserna. Och man bortser dessutom från att de matematiska exemplen bara är ett sätt bland många att förklara teorin man lanserar. Matematiken är ett pedagogiskt grepp, bland många andra, för att förklara och nå ut med tankarna. Matematiken används för att förklara teorierna, inte tvärtom. Det är som man inte vill förstå och istället för att engagera sig i ett samtal om problemen eller försöka hjälpa till att förbättra analysverktygen väljer man att avfärda och smutskasta filosoferna. Varför då, vad är man rädd för? Postmodernisterna kritiserar de stora berättelserna och ställer sig frågande till vetenskapens anspråk, medan försvararna av naturvetenskapen ifrågasätter kritikerna. Rimliga invändningar riktade mot verksamheten bemöts med personangrepp. Är det inte samma debatteknik som Donald Trump och andra företrädare för postsanningar använder sig av?

Under andra hälften av 1900-talet hade omfattningen av seklets katastrofer gjort att dessa berättelser börjat förlora sin auktoritet, hävdade han. I stället såg han hur de ersattes av en mångfald av lokalt förankrade ”små narrativ” som inte gjorde anspråk på att förklara världen utifrån en övergripande princip. Denna emfas på en pluralitet av teoretiska perspektiv är det som i regel brukar anses utgöra postmodernismens huvuddrag.

All vetenskap handlar om att undersöka världen så som den är och fungerar, inte om att tillfredsställa mänskliga behov av tydliga svar. Det är inte kartan som gäller, utan verkligheten. Livet är och blir inte alltid som man önskar, det följer sin egen inneboende logik. Postmodernismen söker förståelse och leder ingenting i bevis. Det är en vetenskaplig praktik med andra mål än fysiken. Att blanda samman verksamheterna eller hävda att vetenskapen är den samma över hela linjen, oberoende av vad man undersöker och vad som är syftet med undersökningen, är ovetenskapligt och ignorant. Blint försvar för den egna verksamheten och onyanserad kritik av andras, är ovärdigt och hör inte hemma i akademin. Kritiken mot postmodernismen är djupt beklaglig och bekräftar dessutom delar av kritiken. Ingen äger kunskapen, så vad är det man försvarar när man ursinnigt försöker förgöra kritikerna? Makten och inflytandet, så klart. Postmodernismen är inte ute efter pengarna eller prestigen, bara kunskap, förståelse och relevans. Om det uppfattas som hotfullt eller problematiskt är det detta vi måste samtala om, inte debattera om vem som har rätt. Är verkligheten komplex måste kunskapen om den också vara det.

Återkommer inom kort med fler tankar. Nu ska jag bedöma uppsatser och kommentera planer för examensarbeten.