Kompetens att leda en styrelse

När man ska förklara varför det är så få kvinnor i styrelserna på det stora börsnoterade företagen brukar ansvariga säga att man ser problemet och att man verkligen vill rätta till det, men att man inte hittar kompetenta kvinnor. Jag har alltid undrat vad man menar med kompetens när lägger fram den förklaringen. Vad är det för kompetens som krävs för arbetet och vad är det för kompetens som kvinnorna saknar? Och vad är det för unik kompetens som vita, medelklassmän har som alla andra saknar? Det är ju bevisligen bara inom den gruppen man hittar kompetensen man söker. Läser en intressant artikel av Carolina Neurath som kastar ljus över ämnet och som ställer just den typen av pregnanta frågor till systemets försvarare som jag saknar och menar behövs för att komma någon vart.

”Varför blev du av med ditt förra jobb?”

En bekant som blivit sparkad går på arbetsintervju efter arbetsintervju och frågan kommer upp varje gång. Sanningen, om att inte ha klarat av uppgifterna, får de potentiella arbetsgivarna att välja någon annan.

I finansvärlden funkar det tvärtom. En sparkad vd som misslyckats kan ha en lång kö med jobberbjudanden. Ericssons tidigare vd Hans Vestberg är det senaste exemplet.

Bolagets dåliga utveckling kan inte enbart skyllas på Hans Vestberg, men kritiken är knappast obefogad. Lönsamheten och börskursen har fallit kraftigt. Storägare och styrelsen fick till slut nog. Situationen blev så akut att man sparkade vd:n på dagen. Som plåster på såren fick han förra året 66 miljoner kronor, inklusive fallskärm.

I ett meritokratiskt system som fungerar kommer den som fått sparken från ett jobb för att hen inte lever upp till förväntningarna hos arbetsgivaren eller ägarna att få problem att hitta ett nytt jobb, i alla fall ett arbete med samma arbetsuppgifter. Om det var kompetensen som stod i centrum vore allt annat otänkbart. I ett meritokratiskt system handlar det man vad man kan, inte om vem man är. Inom näringslivets absoluta toppskikt ser man på saken på ett lite annat sätt. Där belönas den som misslyckas furstligt för att hen tar sitt ansvar och avgår eller utsätter sig för nesan att bli avskedad. Det verkar som man resonerar som så att Vestberg tog en för laget och att han därigenom visat sig lojal. Hur ska man annars förstå det faktum att han inte bara får ett avgångsvederlag som vida överstiger de flesta löntagares livsinkomst.  

Vestberg slipper gå på arbetsintervjuer och erkänna att han inte klarade av sitt tidigare jobb. Det är redan känt och glömt. I fredags meddelades att han har säkrat ett nytt chefsjobb på den amerikanska telekomjätten Verizon. Han har dessutom fått en plats i Hexagons styrelse. En helgonförklarad vd tappar inte sin gloria i första taget.

Det ser vi också på Hexagons vd Ola Rollén, en av börsens mest hyllade vd:ar, vars framgångssaga tog en tvär vändning förra året när han blev anklagad för insiderhandel. För några veckor sedan meddelades att han är åtalad av den norska ekobrottsmyndigheten Økokrim. En process som rimligen borde påverka de dagliga uppgifterna.

Styrelsen och storägarna tycker ändå att han är bäst. Timeout är inte aktuellt. Om han så ska sköta sitt jobb från rättegången i Oslo, som han själv sagt, är han den absolut bäst lämpade för vd-uppdraget. Man kan undra hur tålmodig Rollén själv hade varit med en anställd som blivit åtalad.

Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk. Är det den kompetensen som kvinnorna man säger sig söka efter med ljus och lykta saknar? Handlar det om en speciell typ av lojalitet, är det den kompetensen man ska ha i första hand om man vill lyckas som chef för storbolagen? Varför talas det så lite om detta? Det tycker jag vi borde diskutera istället för om man ska införa kvotsystem som ledningarna motarbetar med alla till buds stående medel. Vad är det för typ av kompetens man eftersöker? Vet vi det är det ju fler som kan hjälpa till i sökandet efter lämpliga kandidater.

En annan som klarat sig utmärkt tack vare sin orubbliga gloria är Volvos tidigare vd Leif Johansson. Att han har varit ytterst ansvarig för ett bolag som fått en bot på 6,4 miljarder kronor verkar ha runnit av honom. Och resten av näringslivet.

Under 14 års tid samarbetade flera av de största lastbilstillverkarna i Europa, bland andra Volvo, i en kartell för att rigga priser och skjuta fram krav på ny teknik för avgasrening. EU-kommissionen gav Volvo böter på 6,4 miljarder. Antingen kände Leif Johansson till kartellen och gjorde inget åt det, eller så hade han inte koll på vad bolaget sysslade med. Ingen av alternativen är särskilt smickrande.

Hur det gick för honom sedan? Han blev ordförande för Ericsson och verkar sitta säkert. Dessutom leder han ligan som börsens bäst betalda ordförande.

Johansson har uppenbarligen den kompetens som krävs för jobbet, annars skulle han inte sitta kvar. Förutsatt givetvis att det faktiskt är bristen på kompetens som hindrar kvinnor från att blir erbjudna åtminstone hälften av platserna som tillsätts. Hur kommer det sig att detta är en fråga som inte diskuteras mer? Det handlar ju om ansvarsfulla positioner där besluten som tas påverkar inte bara de anställda utan även samhället och ekonomin som helhet.

Näringslivshöjdarna har uppenbarligen en alldeles egen arbetsmarknad med lättsamma spelregler. Långt ifrån den som så kallade vanliga människor lever i. Till exempel de över 3 000 personer som sparkats från Ericsson.

Den här typen av klyftor är inte hållbara. När de rikaste blir allt rikare slits samhället isär och det uppstår klyftor som är svåra att överbrygga. Kanske är det därför det är så svårt att hitta kvinnor, för på den sida av den osynliga klyftan som öppnat sig i samhället finns bara vita, medelålders, män.