Känner inte igen mig

Funderar allt mer och allt oftare på om vetenskapen verkligen går i takt med verkligheten. Är akademin en integrerad del av samhället eller av marknaden? Idag handlar studier och forskning allt mer och tydligare om pengar. Inte om de pengar som finns. Inte om att använda befintliga resurser på bästa sätt, utan om att dra in pengar, förmera kapital och om nytta i en strikt ekonomisk mening. Visst förstår jag att ekonomi är viktigt, men en marknadsanpassad akademi är inte självklart en akademi som ger samhället den kunskap samhället behöver. Marknadsekonomins hjul rullar snabbare än samhället och hur viktiga pengar än är handlar det bara om en delaspekt av helheten som samhället och livet utgör. Ett kunskapssamhälle måste anpassas efter kunskapen. En akademin tvingas anpassa sig efter marknadens krav levererar resultat och fyller en massa behov, men den avgörande frågan är om akademin ger samhället den kunskap samhället behöver, om den bidrar till långsiktig hållbarhet.

Jag vill se en akademi som sätter kunskapen i centrum, och då menar jag kunskap i obestämd form plural. Akademin handlar om kunskap idag också, men "bara" om sådan kunskap som kan paketeras i artiklar och som är giltiga på en global marknad. Och det är form och antal som är i fokus, inte funktion och innehåll. Det är kunskap som får medialt genomslag som hyllas och når spridning, liksom forskare som ger politiker och makthavare det stöd man behöver för att göra det man redan bestämt sig för. Onyttig kunskap, utifrån strikt marknadsmässiga principer, skärs bort och verksamheten effektiviseras. Kontor där man kan stänga om sig och skriva och tänka ostört rationaliseras bort, av ekonomiska skäl och trots att forskare klagar på att möjligheterna att skapa kunskap förändras till det sämre.

Kämpar med motivationen idag. Det går upp och det går ner. Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Vill arbeta med kunskap, lära och bli bättre på att förstå. Tvingas sitta på möten där det talas strategi, nyttiggörande och var det finns pengar att söka. Varifrån kommer alla entreprenörer som snackar ekonomiska? Vem släppte i dem i akademin? Varför har vi inte längre tid att samtala eller sitta i seminarier och diskutera texter, för texternas innehålls skull, för att utvecklas intellektuellt? Hur hamnade vi här? Även om det blivit omodernt att tänka fritt vägrar jag tro att det blivit obsolet att skriva böcker om existentiella frågor och engagera sig i intellektuella samtal. En akademi som tappar kunskapen ur sikte är snart bara en akademi till ytan, men det är innehållet som räknas. Kunskapens användbarhet, idag, imorgon och på längre sikt. Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte och därför vet heller ingen vad som är nyttigt och nödvändigt imorgon, efter nästa mandatperiod eller kvartalsrapport. Hur ser samhället ut om 100 år och vad är det för kunskap människorna som lever då, våra barnbarn, behöver? Jag vill forska för deras skull, för att göra vad jag kan för att deras behov ska kunna tillgodoses minst lika bra som mina behov tillgodoses idag. Egoismen och fokus på det som är nu, som entreprenörstänkande och ekonomifokus bidrar till skrämmer mig.

Repar mod. Skakar av mig känslan att min uppgift som lektor är att tillhandahålla tjänsten utbildning, till krävande kunder som vill ha höga betyg och som ser det som min uppgift att ge dem det. Inte alla studenter, jag vet. Inte ens de flesta. En minoritet. En högljudd sådan, som dessutom har politikernas och Svenskt Näringsliv bakom sig. Strula inte till ditt liv, säger man. Satsa på dig själv. Så blir du smal, rik och framgångsrik. Renovera lägenheten, bygg ett högteknologiskt kök. Skaffa dig den senaste, snabbaste och mest högpresterande skrivplattan. Ladda ner all världens böcker. Ta på dig solglasögonen, sola dig i glansen och känn framgångens vind i ansiktet. Jämför dig med andra. Bli en vinnare. Då betyder det inget att du inte hinner laga mat och njuta i din ljusa och fräscha lägenhet, som ju ändå bara är ett investeringsobjekt. Och vem läser böcker och samtalar idag? Vem har tid att slösa dyrbar tid på det? Högskolorna ska prestera mesta möjliga på kortare tid för en krympande peng. Skatten ska sänkas och intäkterna öka. Det effektiviseras för effektiviseringens skull och den som lyckas locka till sig kapital är mer värd än den som sprider kunskap. Livet levs allt mer i kartans värld. Hastigheten ger oss tunnelseende och samhället, verkligheten och livet försvinner ur sikte. Plötsligt sitter den en innovationsrådgivare som ordförande på mötet och lägger upp planerna för nästa ansökan. Pengar att tjäna. Kom och köp. Kunskap har blivit en vara och nu gäller det att hänga med och inte förlora marknadsandelar i den stenhårda konkurrensen. Visa resultat. Nu!

Vill inte fortsätta. Orkar inte. Fast jag måste. Känner mig vilsen. Tvingas hantera motstridiga budskap. "Självklart är bildning viktigt", säger man. Men det är inte så det känns. Den som satsar på bildning, fokuserar på kunskap och som skriver böcker och sprider kunskap utanför de sanktionerade och av kommunikationsavdelningen godkända kanalerna riskerar räknas inte. Jag vill inte gå min egen väg. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och vill arbeta för samhället, för framtida generationer och den långsiktiga hållbarhetens skull. Jag strider inte för möjligheten att göra det jag vill, jag vill arbeta med det som är viktigt. Och jag tycker inte akademin ska fokusera på kortsiktig ekonomisk nytta. Jag tror att marknadsanpassningen är förödande för kunskapen, i alla fall på sikt. Förändringen av akademin har gått så fruktansvärt fort, inte först, men efter ett tag. Och på senare tid är det som det smällt till. Nu ska akademin tjäna pengar som alla andra företag. Kränga kunskap och ingå ekonomiskt lukrativa avtal med beställare av specifika tjänster. Förr tjänade studenterna pengar på kunskapen de skaffade sig genom dedikerade studier på högskolan. Idag tjänar högskolan pengar på att tillhandahålla tjänsten utbildning. Därför fylls lokalerna av entreprenörer som är bra på att förhandla och sälja. Akademikerna som är bra på att tänka och forska, granska och analysera, får finna sig i att deras kompetenser nedvärderas. Utan pengar går det ju inte. Därför är pengarna till syvende og sidst viktigast, det måste du ju förstå, säger man. Det är nya tider nu. Fast jag har varit med ett tag och känner mig förflyttad tillbaka till tiden runt millenieskiftet, till Farmfabs era när Jonas Birgersson talade om det nya och allt som skulle komma. Det gick ju sådär. Han var framgångsrik i det korta loppet, men livet och kunskapen får vi leva med länge.

Känner mig allt mer som en främmande fågel. Försöker förtvivlat hitta glädje i arbetet och lyckas oftast, men motståndet ökar och det krävs mer och mer av mig för att orka. Den redan andefattiga miljön utarmas allt mer för varje år som går. Ingen läser böcker längre, man räknar artiklar. Jag överdriver, jag vet. Raljerar och ironiserar. Jag är född på 1960-talet, det är mitt sätt att överleva. Skrattar åt eländet. Fast det är konstgjord andning. Inte långsiktigt hållbart. Håller på att kvävas. Behöver stimulans, vill utmanas och svara på frågor som tvingar mig tänka efter. Klamrar mig desperat fast vid bloggen som är mitt andningshål. Här kan jag tänka. Idag lyser solen. Det är fredag. Jobbar hemma. Ska skriva klart en recension. Sedan är det helg. Då kan jag läsa och låta tankarna ta mig dit tankarna och kunskapen för mig, liksom på den gamla goda tiden när akademin var akademisk och när intellektuella meriter och kompetenser vad vad som räknades.