Sprida information eller söka förståelse?

Varför bloggar jag? Och hur? Det är frågor som jag tvingas fundera över ibland. Det går i vågor och i perioder känns det som den självklaraste sak i världen och uppslagen bara poppar upp och det ena ger inspiration till det andra. Vissa perioder går det trögare. Då är det som bloggandet inte alls går i takt med resten av livet. Tidvis känns det som jag upprepar mig. Tron på bloggandet som sådant är dock fortsatt stark. Idag har jag dock en massa annat som pockar på uppmärksamhet och tiden är knapp, vilket alltid är ett stort hot mot all skapande verksamhet. Tidspress och krav på prestation gynnar inte kunskapsutveckling och kreativitet. Det ger tunnelseende, hindrar kontakten med minnet och hämmar tankeutvecklingen.

Man kan blogga på väldigt många olika sätt. Ibland, fast dock inte på min högskola, uppmuntras forskare att blogga. Min arbetsgivare vill inte att det ska finnas någon kontakt med Flyktlinjer och min anställning som lektor. Det gör mig ledsen, men jag ser det lite som ett tecken i tiden och det säger en hel del om dagens syn på forskning och kunskap. Ledningarna för landets lärosäten och ansvariga politiker vill ha kontroll över informationsflödet. Både aktiviteter på sociala nätverk och kommunikation av forskningsresultat är ett led i marknadsföringen och ett sätt att locka studenter. Kritiska granskningar av forskningspolitiken och vardagen i Högskolesverige stör bilden man vill ge av forskare och forskning.

Kultur går dock aldrig att kontrollera, hur mycket man än vill och försöker. New Public Management och tron på företagsledaren är tydliga samtidstendenser som visar hur stark önskan att kontrollera det okontrollerbara är. Donald Trump symboliserar både den där drömmen och dess orimlighet. Hans fåfänga försök att kontrollera kulturen, vilket fungerar så länge man kan agera bakom lyckta dörrar, bakom murar av företagshemligheter, visar sig svårt i ett demokratiskt och öppet system. Han agerar som en diktator, men verkar inte i en diktatur. Att vara företagsledare och agera i aktieägarnas intresse av att förmera sitt anonyma kapital är något HELT annat än att förvalta ett hållbart och demokratiskt samhälle. För att nå alla orimliga mål och leva upp till löftena som gav honom segern i valet tvingas han söndra, ljuga och skapa utspel. Han vill som president kontrollera både samhällsprocessen och bilden av honom som en stor ledare, vilket är samma önskan som vägleder alla ledningar för alla organisationer som anammat NPM. Det handlar inte om hur det är egentligen, utan om vad man kan ge sken av. Allt och alla blir brickor i marknadsföringsspelet.

Jag bloggar för kunskapens skull, för att lära mig mer och för att tänka tillsammans. Flyktlinjer är inte en kanal för informationsspridning. Min forskning resulterar inte i några konventionella resultat enligt modellen: Forskning visar. Kulturen finns och den både påverkar och påverkas, mellan. Flyktlinjer är därför mer ett mellanrum där det uppstår resonans, än en radio som sänder ut en strikt kontrollerad frekvens. Min forskning ger upphov till fler frågor än svar och jag delar med mig av mina reflektioner, snarare än sprider information. Kultur, hållbarhet, kunskap och även etik är komplexa frågor och fenomen som samskapas. Jag sprider med bloggen insikt om detta. Och jag gör det i motvind, för NPM och strävan efter kontroll som sprider sig snabbt i samhället har svårt att acceptera alla inslag av osäkerhet.

Bloggandet handlar för mig om att hålla drömmen vid liv, om att ett annat samhälle är möjligt. En annan syn på kunskap, etik mänsklighet och hållbarhet. Har du evidens för det; är en fråga som ofta kommer upp. Forskning visar är grundinställningen till snart sagt allt i samhället. Fast allt kan inte beläggas, och kravet på evidens lämnar också samhället vidöppet för alternativ kunskap. Viljan att veta och makten är en sak. Verkligheten en annan. Den kulturförnekande kultur som växer fram mellan oss alla är framgångsrik, men ohållbar. Kulturförnekelse är ett slags feed-back-loop som eldar under sin egen framväxt. Hybris straffar sig alltid, det vet man. Ändå är det få som säger stop. Stanna. Tänk efter, före.


Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen skapas av oss och den kan också omskapas. För att underlätta det arbetet menar jag att det krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser Flyktlinjer ut på det föränderliga sätt som bloggen gör. Jag tror på kraften i tillsammans eftersom kulturen uppstår och förändras mellan.