Liksom i måndags ligger hela dagen (i princip) öppen. Idag lägger jag sista handen vid bok nummer två i serien om tre på temat hållbarhet. Det återstår en sista korrläsning, och layout (vilket även denna gång görs av min dotter), sedan dyker boken upp på nätet och här på bloggen. Det känns högtidligt. Alla tre böckerna är del av samma tankekropp. Men var och en av dem har sin unika själ. Det märks tydligt här under slutredigeringen. Samtalsboken och boken om nomadologi, eller Studier av förändring, i rörelse, har skrivits mer eller mindre i ett flöde och parallellt. Först var tanken att få dem utgivna på förlag, som pappersbok, och det blev några vändor fram och tillbaka. Jag fick ett kontrakt, men det föll på allt för höga krav på tryckbidrag. Lite besviken blev jag allt, men idag är jag nöjd med hur det blev. Jag ser att samtalsboken får spridning och med utgångspunkt i antalet nedladdningar (vilket så klart är ett trubbigt mått) är den boken min mest lästa. Det gör slutredigeringen av denna bok och dagen som just inletts än mer ödesmättad. Jag har svårt att tänka på något annat. Därför delar jag även idag med mig av en passage från bokens inledning.
Arbetet med slutredigeringen av den sista boken får anstå till efter sommaren för nu går det akademiska året in i sin allra mest hektiska period. Om några veckor inleds examensarbetskursen och därefter brukar det bara smälla till så är det sommar. Blogga går bra även under hektiska arbetsperioder, för det är ett slags tankens fristad, men att jobba med böcker som är ett mycket mer långsamt medium är svårt. Jag har några artiklar att jobba med under de sällsynta skrivdagar som finns inbokade i almanackan. Vill inte pressa mig och har lärt mig den hårda vägen var min gräns går. Dessutom räcker det att ge ut en bok per år. Vad som händer sedan, vad jag ska göra efter att serien böcker på temat kulturvetenskap och hållbarhet avslutats vet jag inte. Vill inte lägga upp allt för detaljerade planer för det hämmar tänkandet. Jag är nomad i själ och hjärta och har svårt att hålla fast vid saker och ting. Mitt intellekt är lika rörligt som jag är flexibel. Först i efterhand vet jag vad jag vill och vad som fungerar. Kanske kommer det en bloggpost till i eftermiddag, jag vet aldrig när inspirationen rinner till, men nu ska jag fokusera på redigeringsarbete.
Nomadologi handlar om att lära sig hantera komplexiteten och förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Det handlar alltså mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur måste röra sig med och förändras, tillsammans med det man studerar: Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer vad som är den bästa metoden och materialet. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som är funktionellt är bra, det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Därför är detta en metodbok för studier av kultur, snarare än en bok om kulturvetenskaplig metod. Teorin och metoden är invävd i texten och presenteras tillsammans med resultatet, eller hellre: Teorin, metoden och resultatet är delar av samma helhet som läggs i läsarens händer för att främja förståelse för förändring. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill, och förstår man förutsättningarna för förändring ökar chansen att fler inser att kulturen redan idag är resultatet av kollektiv handling. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.
Kulturvetenskapliga texter kan och bör utmana. Här handlar det inte om att leda något i bevis, utan om att uppmuntra till reflektion, om att lära sig tänka nytt och förbi det givna. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram, den är ett resultat man bara kan hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför. Boken är ett slags arena för samtal. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar, i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs aktiva läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i en framställning som denna faller boken platt till marken. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar