Universitetet, vart tog du vägen?

Det hör till att man stannar upp och tänker efter, sådär någon gång mitt livet, och funderar över det som är, hur det blev och på allt som skulle kunna vara så mycket bättre. Jag är med på det. Och det hör även till att man tvivlar på sitt val av arbete. Allt det där är i sin ordning, som det ska. Fast när man inte är ensam, när många tänker på samma sak och ger uttryck för samma känsla, hur gör man då? Dagens Under Strecket är skriven av Johan Östling (docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet, aktuell med boken ”Humboldts universitet”, utgiven på Atlantis), och där ges uttryck för samma oro som jag känner över utvecklingen i universitetsvärlden. Den bördan blir inte lättare för att man delar den, tvärtom förstärks känslan av oro över att synen på kunskap håller på att förändras i grunden och att dess status i samhället allt tydligare utmanas av andra krafter. Det oroar mig, för förändringarna handlar inte om mig, om att jag tyckte det var bättre förr.

Mina år i universitetsvärlden har gett mig enormt mycket. Och jag har massor kvar att ge och har mer än 15 år kvar till pension. Jag vill inget hellre än att få jobba med lärande och kunskapsutveckling. Fram till för några år sedan levde jag min dröm, och även om jag såg orosmolnen torna upp sig vid horisonten trodde jag i min enfald att allt det jag lärt och mina meriter skulle skydda mig från det som händer nu. Mig veterligen har människan inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren, och ingen har visat mig några forskningsresultat som övertygat mig om att kunskapen, det vill säga det jag forskat om, utbildats för att arbeta med, och som min docenttitel dessutom är en intyg på att jag behärskar, har blivit obsolet. I en organisation där kunskapen verkligen står i centrum borde mer erfarenhet och fördjupade och breddade kunskaper betyda att jag med åren blir en bättre yrkesutövare. Så kändes det under de första tio åren efter disputationen. Jag engagerade mig i arbetets alla olika delar och gick fler högskolepedagogiska kurser än vad man var tvungen. Jag gick på seminarier och förkovrade mig i mitt arbete även på fritiden. Jag gjorde allt det där av tacksamhet och med glädje, för jag levde min dröm. Sedan slog New Public Management igenom på allvar och på kort tid förändrades mitt arbete som lektor i grunden. Jag känner inte igen mig längre, och det sliter på mig. Det som gör att jag ändå orkar är att jag känner förtroende från studenterna och att jag trots allt fortfarande har en viss makt och ett visst inflytande över mitt arbete.

Universitetet är den av våra samhällsinstitutioner som åtnjuter högst ­förtroende hos allmänheten. Idag är högskolan en av de största statliga sektorerna med över 70 000 anställda och hundratusentals studenter. Förhoppningarna som knyts till forskningens och den högre utbildningens bastioner är skyhöga. De förväntas förmedla och frambringa avancerad kunskap, vara motorer i en regional och nationell ekonomi, tjäna som kritiska instanser och forum för nytänkande. Världen över, sedan länge i Europa och Nordamerika men i växande grad även i Asien och på andra kontinenter, satsas det följaktligen enorma belopp varje år på universitet och forskningsinstitut.

Ändå tornar orons moln upp sig. Det finns starka röster, rentav i styrelser för vårt lands största lärosäten, som vill snäva in universitetets uppdrag och förvandla dem till lokaler för lönsamma patent­makare. Ett än mer radikalt ifrågasättande hotar samtidigt att bryta igenom. En motrörelse, anförd av världens allra mäktigaste, underkänner rationell argumentation och själva den vetenskapliga me­toden. I ett postfaktiskt tillstånd har universitetet ­ingen uppgift.

PRESTERA och LEVERERA, mätbara resultat. Linjens krav på kollegiet är tydligt. Vi ska bli BÄST, på vad spelar inte så stor roll. Konkurrensen måste öka. Fler artiklar och citeringar, mer pengar och snabbare genomströmning. Universitetet liknar en bil som byggts om och som trimmats för att klara hastigheter som är omöjliga att komma upp på kunskapens slingriga och strapatsrika (om)vägar. Inom företagsekonom som jag undervisar i brukar man säga att man ska göra rätt saker, och att man ska göra saker rätt. Inom universitetsvärlden känns det allt oftare som vi gör fel saker på fel sätt, till ingen annan nytta än att förbättra det ekonomiska resultatet. Kanske som följd av detta sätt att tänka och agera har det uppstått ett vakuum som ger luft åt de som ser sanningen som ett hinder och kunskapen som en börda. Kanske, men eftersom kunskapen inte har förändrats. Det är inte så att allt arbete som utförts av forskare betraktas som felaktigt eller problematiskt. Och det har inte kommit några nya revolutionerande rön som visar att allt vi gjort hittills varit felaktigt att vi nu vet bättre. Det delas fortfarande ut Nobelpris. Det är SYNEN på kunskap som förändrats, hos vissa grupper av människor med makt och inflytande.

Eller också är det just i ett sådant tillstånd som universiteten behövs som mest. Om så är fallet handlar det inte bara om att slipa argumenten för förnuft och vetenskap, utan om att formulera övertygande argument för universitetets mål och mening. Kan det vara så att universitetet alltför länge har tagit sig själv – sin uppgift, sin status, sin finansiering – för given? Att det har varit alltför omhuldat och välförsett för att behöva rättfärdiga sin existens?

Jag vet att jag aldrig någonsin har tagit universitetet eller mitt arbete för givet, och inför kunskapen hyser jag den största respekt. Det är KUNSKAP jag vill arbeta med och det som tynger mig är att mitt arbete allt mindre för varje år som går handlar om kunskap och kunskapsutveckling. Jag jobbar med kursplaner, levererar underlag till ändlösa utvärderingar av arbetet, ser över kvalitetsplaner och diskuterar värdegrund. En allt större del av arbetstiden går åt till att lösa tekniska frågor rörande alla nya digitala system som byts ut med allt snabbare intervall och med löften om att nu ska det bli bättre, fast det var länge sedan jag slutade hoppas på det. Strategin nu är att hålla sig borta så länge det går i förhoppningen om att det snart kommer ett nytt och ännu "bättre" system. Tid att läsa och än mindre tänka finns inte, och jakten på effektivisering gör att timmarna för att utföra samma arbete blir färre och färre, samtidigt som uppgifterna blir fler. Problemet tror jag är att kunskapen betraktas som en formalitet, som ett trivialt inslag i universitetet. Ledningen och styrningen, kvaliteten och lönsamheten är vad som står i fokus idag.

Den som anfäktas av sådant tvivel kan söka stöd i den rikhaltiga akademiska reflexionslitteraturen. Här finns många insikter att hämta. Historiskt sett växte denna genre fram under det sena 1700-talet, en period när universitetet dömdes ut som en ­sömnig och antikverad inrättning av upplysnings­filosofer, naturforskare och andra progressiva krafter. Men i stället för att helt lägga ned den medeltida lärdomsanstalten – det var ett alternativ som ­faktiskt övervägdes – fanns det ett antal tänkare, huvudsakligen tyskar, som satte sig före att omdefiniera universitetets grunduppdrag. Enligt dem skulle det hädanefter inte bara vidareföra de gamla sanningarna; det skulle frambringa nya. Här föddes det moderna universitetet. Redan från början fanns det olika uppfattningar om hur det skulle utformas och vad det egentligen skulle innebära – kort sagt, vilken universitetets idé egentligen var. Diskussionen har fortsatt sedan dess.

Jag bloggar för att just den frågan väcker mitt intresse. Universitetens idé är en fråga jag brinner för. Något svar har jag inte, och det finns heller inget svar. Det är hela poängen. Vetenskap handlar om att söka kunskap, inte om att bevisa saker. Universitetet är en plats där man lär sig tänka nytt. Eller det borde vara så, för varifrån hämtar man annars vetandet man behöver för att bygga ett hållbart samhälle? Om universitetens idé inte är att producera ny kunskap länge är det kanske där skon klämmer för mig, men då skulle jag vilja veta det. Då skulle min börda lätta och jag skulle kunna söka mig någon annanstans, till ett sammanhang där mina kompetenser uppskattas och kunskaperna kommer till sin rätt.

Sätter punkt här snart, för nu är det helg och jag behöver vila, men jag tänker vidare och återkommer med fler tankar på temat universitetens idé, med utgångspunkt i fortsättningen av Östlings text. Vill dock sluta i en lite mer positiv ton. Idag på institutionsmötet presenterade sig vår rektor, och han sa två saker som fastnade och gjorde att jag fick ett mycket gott första intryck. Allt är inte nattsvart, det är viktigt att påminna sig om. Han sa att hans motto är att sätta studenternas LÄRANDE i centrum, vilket är ett tydligt steg bort från marknadstänket där studenterna betraktas som kunder. Och han sa att hans mål är att vår högskola ska bli den första som är helt fri från salstentor. Han sa en hel del annat som fyllde mig med hopp också, men dessa två saker handlade om kunskapen och lärandets status. Kanske finns det en ljusning trots allt? Jag väljer att tro det, och bortser från det negativa som jag ändå inte kan göra något åt. Men nu är det helg. Imorgon är en ny dag.