Zygmunt Bauman och jag, del två

Fortsätter här tänka med Evin Ismails (doktorand i sociologi vid Uppsala universitet) tänkvärda Understreckare om den nyligen bortgångne Zygmunt Bauman, som även om hans texter fortfarande lever och läses ändå lämnar ett stort och tomt hål efter sig. Bauman var en av samtidens mest bildningsfrämjande forskare och vi har massor att lära av honom. Han behövs idag mer än kanske någonsin.

Zygmunt Bauman var en okonventionell sociolog som inte uppehöll sig alltför länge vid kvantitativa metoder eller empiriska datainsamlingar. Han var en romantiker som skapade konst och hans metoder var en alldeles egen konstform; man kan få intrycket av att Bauman kunde öppna tidningen, se en notis och så var det början på en helt ny teori och bok. Det första kapitlet i ”Flytande rädsla” (2005, på svenska 2007) inleds på följande sätt:

”Idag när jag sätter mig ned för att skriva är det den 3 juni 2005. Det skulle ha varit en helt vanlig dag, knappast särskiljbar från alla andra dagar, om det inte var för en sak – det råkar också vara dag åtta i sjätte omgången av Big Brother, den allra första i den långa raden utröstningssåpor.”

För mig har Baumans sätt att skriva och forska varit en enorm inspirationskälla. Han har visat vägen och bevisat att kultur är ett ämne man kan närma sig på olika sätt. Alla försök att låsa fast kultur är därför förkastliga och hindrar förståelse för komplexiteten, som jag menar är grunden för all verklig förståelse för kultur. Nöjer man sig med att söka evidens för tesen man driver och tänker man sig att det går att leda något i bevis är det inte kultur man forskar om utan något annat. Tyvärr vinner den synen på forskning allt mer mark, vilket gör att allt fler litar allt mer på ett fåtal allt mer specialiserade experter. Bauman var ingen expert, han var en tänkare, en ögonöppnare och en kritisk granskare av vardagen. Hans böcker handlar om det som tas för givet och visar hur det skulle kunna vara annorlunda. Bauman skriver om möjligheter, om förutsättningar för förändring. Jag har inte skrivit så mycket om honom och hans texter här på Flyktlinjer, men utan inspiration från honom är jag inte säker att jag hade vågat börja blogga.

Kapitlet har titeln ”Fasan för döden”, och Bauman utvecklar där tanken att våra samhällen styrs av en utröstningslogik, det vi ser är människor som exkluderar andra människor för att undvika att bli exkluderade av dem. Detta är enligt Bauman en sanning som vi har svårt för att artikulera och det är just därför dokusåpor har nått en så stor popularitet: den gör det nämligen åt oss.

Det ligger enormt mycket i den iakttagelsen. Skolan handlar om att sortera ut och rangordna. Det byggs murar för att värna det man har och för att skydda sig från de hotfulla andra. Jag eller vi ska bli bäst, är slagordet för dagen, det enda som betyder något. Samhället vänder människor mot varandra och det handlar inte längre om att med hjälp av investeringar bygga något för framtiden, utan om att suga ut så mycket som det bara går ur samtiden. Varifrån kommer tanken om att konkurrens driver kvalitet? Den kommer från den där utröstningslogiken som Bauman skriver om.

”Big Brother” är en berättelse i vår tid som handlar om det orättvisa och överhängande hotet om utvisning och vår oförmåga att avvärja det ödet. Drar man teorin till sin spets kan dessa berättelser ses som offentliga dödsrepetitioner. Bauman menar att berättelserna försöker vaccinera oss mot rädslan för döden genom att banalisera åsynen av döendet. I grund och botten menar Bauman att alla våra rädslor härrör från vår största rädsla – vår rädsla för döden.

Som sagt, Bauman leder ingenting i bevis, han samtalar om samtiden med dem den berör. Han talar med sina läsare, inte till. Han skapar texter som väcker tankar snarare än överför information. Bauman har en unik förmåga att se igenom kulturen, han når fram till och definierar det som verkligen betyder något, och när man läser honom blir man bättre på att förstå fortsättningarna för förändring. Han lär oss ingenting om hur man når mål eller kontrollerar utvecklingen, han lär oss dock förstå varför det inte går. Tvärsäkerheten och den okritiska acceptansen av experternas ord är samtidens kanske allvarligaste hot, för den leder oss i helt fel riktning. Rädslan för döden är irrationell eftersom döden är oundviklig. Döden är därför ett paradexempel på den typen av problem som även Deleuze och Guattari arbetade med och som Wittgenstein analyserade, en typ av problem som inte går att lösa, som bara kan upplösas. Rädslan för döden kan man bara göra sig av med genom att acceptera döden som ett inslag i livet. Det är rädslan som är problemet, inte döden. Liksom med så mycket annat handlar kunskapsutveckling om perspektiv, och det var Bauman en mästare på att förmedla förståelse för.

I ”Flytande rädsla” beskrivs våra sociala relationer som sköra och präglade av en tillitskris. Sociala relationer erbjuder inte längre trygghet, lugn och andligt välbefinnande utan blir tvärtom en källa till ständig oro. I en snabbt föränderlig tid behöver vi dessutom i ännu högre grad fasta band. Bauman menar dock att vi är oförmögna att lägga våra misstankar åt sidan, i stället spanar vi hela tiden efter förräderi och besvikelse.

Eftersom alla måste lyckas i konkurrens för att bevisa för varandra att man har vad som krävs är det självklart att det blir så här. Ett system har vuxit fram där alla utgör ett hot för varandra. Det är ingen grund att bygga något stabilt på, tvärtom är det att be om problem av just den typen som Bauman talar om. Tillit är en hållbarhetsfrämjade, mellanmänsklig valuta, och om den inte finns kan ingen fungerande demokrati heller finnas. Här sitter vi fast i en rävsax, för hur kan man lita på någon annan om ingen litar på en själv? Jakten på kvalitet och effektivitet gör detta med oss. Målet är gott men medlen att nå dit leder till förödande konsekvenser. Misstanke är en känsla och känslor övertrumfar som bekant kunskapen. För att ta oss ur låsningen måste var och en börja med sig själv och sluta misstro andra. Vi måste sedan tillsammans börja lita på varandra. Bara så kan VERKLIG kvalitet och hållbarhet skapas, mellan människor, gemensamt.

Tvångsmässigt och lidelsefullt söker vi efter ett brett nätverk av vänner; med kvantitet hoppas vi kunna kompensera bristen på kvalitet i relationerna. Genom att sprida riskerna får vi en illusion av att vi garderar oss. De spår som vi lämnar efter oss i jakten på säkerhet, skriver Bauman, ”ser emellertid ut som en kyrkogård av krossade förhoppningar och gäckade förväntningar, och vägen framåt är beströdd med ytliga och bräckliga relationer”. Han fortsätter: ”Marken blir inte fastare med de fortsatta stegen; om något känns den ännu sumpigare och olämpligare att stanna upp på. Partnerskap växer sig inte starkare, farhågor skingras inte. Inte heller misstanken om någon olycka som tålmodigt väntar på sin chans. I hastigheten finns ingen tid att ta reda på precis hur långt misstänksamheten är befogad – än mindre att hindra olyckan från att krypa fram ur sitt gömställe. Invånarna i den flytande moderna världen, som är väl tränade i det moderna livets konst, har en benägenhet att anse det klokare att springa från problem än att ta itu med dem.”

Förändringshastigheten är högt uppdriven idag. Tid för eftertanke som tidigare fanns i överflöd när systemen inte trimmats till perfektion och när kraven på prestation var mer modesta måste idag aktivt värnas, men reflektion är en vag verksamhet. Hur kontrollerar man att den som säger sig tänka verkligen tänker? Skattemedlen måste användas klokt, det är alla med på. Därför underkastar vi oss kontrollen. Och lönsamheten är viktig, därför accepteras nedskärningarna. Och kraven liksom hastigheten ökar som en följd av dessa helt logiska krav. Konsekvensen blir att vi vantrivs ännu mer i det postmoderna, för att knyta an till en annan av Baumans många böcker. Medborgarna i samhället medverkar till skapandet av problemen som man sedan har att brottas med. Ska tiden att tänka kunna värnas måste förändringshastigheten saktas ner. Det går nog inte att lagstifta, men det går att införa regler som kastar grus i samhällsmaskineriet och gör att man tvingas acceptera sakernas tillstånd. Idag tar en resa med tåg mellan Stockholm och Göteborg tre timmar, till exempel. Kan det inte sägas vara helt okej. Kan vi inte slå oss till ro med det och acceptera förhållandet. Om vi gjorde det skulle både fokus och resurser kunna läggas på att underhålla spår, lok och vagnar vilket skulle öka driftsäkerheten. Istället väljer vi att tänka snabbare, och satsa en massa pengar på att utreda möjligheten att bygga en höghastighetsbana som kanske kan pressa restiden något, men till vilket pris och vad händer med den befintliga tågtrafiken och resandet under tiden? Exemplen på liknande saker kan mångfaldigas, och det är Bauman som inspirerar mig att tänka kritiskt om det som verkligen betyder något.

Bauman betonade att den linje som förr delade upp våra bekantskaper i vänner för livet och fiender för evigt, och som en gång var väl bevakad och tydligt dragen, numera är utplånad. Med väldigt lite ansträngning kan rollerna numera ändras, och det snabbt. Det är i denna amoraliska dimma som Bauman menar att dagens ondska gror.

Samhället har förändrats från att vara ett system nära jämvikt, där förändring går långsamt, till att bli ett system långt ifrån jämvikt, där förändringens vindar blåser snabbt och lätt kan utvecklas i en exponentiell riktning. Det finns inte mycket att göra åt saken, för utvecklingen kan inte kontrolleras, men det går att öka förståelsen för logiken bakom.

I boken ”Konsumtionsliv” (2007, på svenska 2008) påpekar Bauman att varje människas inre liv nu ska exponeras på den offentliga scenen. Vi lever enligt honom i ett bekännelsesamhälle, ett samhälle som är känt för att utplåna den gräns som en gång skilde det privata från det offentliga. I konsumtionssamhället är vi på samma gång marknadsförare av varor och de varor som marknadsförs. Den vara som vi uppmanas att bjuda ut, marknadsföra och sälja, är vi själva.

För att lyckas i konkurrensen måste alla idag putsa på sina varumärken och se till att ha snabb tillgång till ett uppdaterat CV. Allt mer av livets och samhällets delar digitaliseras, och det måste man bejaka om man inte vill dra på sig anklagelser för att vara bakåtsträvare. På nätet blir allt bättre, liksom. Hur då, tänker jag? Det handlar fortfarande om människor, och eftersom nätet gör oss beroende av trygg och säker tillförsel av elektricitet gör vi oss sårbara på ett onödigt sätt. Varför inte FÖRST utveckla säkerheten på nätet och garantera driften, även om vårt land utsätts för en attack eller katastrof, och SEDAN digitalisera? Jag är själv aktiv på nätet och vill inte tillbaka, men jag tycker rörelsen dit är mer än lovligt okritisk och naiv. Det enda jag förespråkar är en försiktighetsprincip, och att riskerna utreds mer noggrant, samt att transformationen går långsammare så att människorna hinner anpassa sig och utveckla kompetens att hantera den nya situationen. Bauman bidrar med många tankar om risker, som borde tas mer på allvar.   

I samma bok skrev Zygmunt Bauman träffande om nätdejting och föregrep problematiken kring kommande dejtingappar som Tinder. Bauman menade att det har skett en grundläggande förskjutning i hur människor uppmuntras till att tänka på sina personliga relationer och organisera sina liv, där intimiteten spelas upp i det offentliga och blir föremål för avtalsnormer som man kan förknippa med inköpet av en bil eller ett hus.

Teorin går ut på att potentiella användare av nätdejting drivs till att låta det hela stanna på nätet eftersom det är ett mer säkert och kontrollerat alternativ, som gör det möjligt för dem att undvika den risk och oförutsägbarhet som är förenad med möten ansikte mot ansikte. Rädslan för ensamhet skickar iväg människorna till mobilen, medan risken att träffa på en främling får dem att avhålla sig från verkliga möten.

Nätet bjuder på trygghet genom att eliminera risken för oavsiktliga, avslöjande uttryck: personen på den andra sidan får bara veta det man är beredd att exponera. Som Bauman påpekar ”slipper” vi bli avslöjade av våra blickar, den blick som vi ger andra är uttrycksfull och de inre känslor som därmed visas är inte så lätta att tygla eller dölja i verkliga möten.

Nätet öppnar både upp möjligheter och skapar risker. Valfrihet säljer. Alla vill kunna välja och få det precis som de önskar. Därför blir det så här, det är en konsekvens av att man kan. Blir det bra? Det förrädiska är att alla tycker att det är bra och att ingen vill att någon annan ska välja åt en, men bara för att man får det man vill betyder inte självklart att det är bra för en. Samhället delas upp i fraktioner och det skapas virtuella murar. Det bedrägliga är att utvecklingen inte drivs av de stora mediebolagen utan av oss som konsumenter. Det är vi som genom våra val på egen hand tillsammans förändrar medielandskapet. Bolagen skapar bara plattformen och följer med, men det är vi själva som styr. Därför fungerar det inte att granska bolagen eller skylla på dem. Vill man förstå utvecklingen är det studier av kultur som krävs. Kulturstudier som allt färre förstår och därför väljer bort och som näringslivet och politiker, som är fixerade vid ett snävt och strikt ekonomiskt nyttoperspektiv, motarbetar. Dessa tankar, som jag ofta återkommer till, ligger i linje med Baumans tankar och det är han som banade väg för dem. Hans texter stärker mig i övertygelsen om att insikten är viktig.

Bauman beskriver det vidare som en sorts missbruk när singlar går från den ena webbsidan till den andra, ungefär som man tidigare brukade bläddra i varukataloger, i sökandet efter sin idealpartner. Kärleken, menar Bauman, står i skarp kontrast till sökandet efter njutning i konsumtionsobjekt. Han såg kärleken som en enorm ansträngning som avhåller sig från att lova en enkel färd mot lycka och meningsfullhet. De relationer som inspirerats av konsumistiska bruk lovar däremot, enligt Bauman, att färden blir enkel och problemfri, samtidigt som den låter lyckan och meningen bli ödets gisslan, mer som en lotterivinst än en skapelseakt och hängiven ansträngning.

Vi får inte det samhälle vi vill ha, vi får det samhälle vi förtjänar. När kärleken offras för kickar och snabb behovstillfredsställelse, bara för att det går, för att nätet gör det möjligt, har kunskapen offrats för känslorna och affekten än en gång övertrumfat intellektet. Ska en förändring bli möjlig krävs en annan syn på kunskap och ett annat sätt att förstå kultur. Det är vad samhället behöver, men istället för att stanna upp och reflektera utgår man okritiskt från ett strikt ekonomiskt nyttobegrepp och skär ner på humaniora och delar av samhällsvetenskapen. Bauman har verkligen betytt massor. Inser det nu, även om jag så klart vetat det hela tiden. När jag återknyter kontakten med hans tankar på det här sättet blir det bara så tydligt. Hans arbete har påverkat samhället och skapandet av framtiden genom att texterna lästs och hans tankar bearbetats och spridits. Bauman visar på nyttan med hum/sam-forskning. Det är en annan slags nytta än den företrädare för näringslivet kräver att högskolan ska bidra med. Bauman visar på komplexitet där ekonomiansvariga väljer att se enkelhet, och han undersöker konsekvenserna av politikens fokus på strikt ekonomisk nytta. Det Bauman har att säga oss är viktigt och värt att lyssna på. Konsumtion är en sådan fråga, som får konsekvenser långt utanför individens räckhåll. Konsumtion är idag grunden för ekonomin. Därför kommer förändrade konsumtionsmönster att få konsekvenser för välfärden. Paradoxalt nog har vi med andra ord byggt ett samhälle där kloka beslut som att avstå från onödiga inköp, att handla ekologiskt eller undvika varor och tjänster som producerats på oetiskt sätt, kan få negativa konsekvenser för ekonomin som är grunden till allt. Det finns inga enkla lösningar, men första steget på vägen mot en lösning är insikt om paradoxen och svårigheten. Däri ligger nyttan med Baumans forskning.

Zygmunt Bauman nådde en större publik först på ålderns höst, då han också utstrålade en vishet och erfarenheter som kunde ge perspektiv åt den många gånger rätt unga publiken.
Enligt Bauman utmärker sig vår tid genom sig sin unika förmåga att omförhandla betydelsen av tiden. Vi har numera en pointillistisk tid, vilket kan beskrivas som en punkterad tid. Den utmärks lika mycket av rikedomen av avbrott och diskontinuiteter som av punkternas specifika innehåll. Pointillistisk tid utmärker sig mer för sin brist på sammanhang och konsekvens än av kontinuitet och konsistens. Bauman kallar denna snabbt föränderliga tid som vi lever i för ”den flytande moderniteten” – den är ett tillstånd mellan den gamla fasta moderniteten och något nytt.

Världen kommer mig till mötes hela tiden, den pockar på uppmärksamhet, men bara i fragment. Informationsflödet är snabbt och tungt och upptar allt mer av min vakna tid. Ändå vet jag allt mindre. Även på jobbet hackas tillvaron upp i mindre bitar, allt mindre fragment. Överblicken går förlorad i detaljerna. Förr var det en högtid när någon disputerade i mitt ämne Etnologi. Idag är det inte så längre. Idag har ingen riktigt koll, eller få har det, allt färre. För alla tvingas se om sitt hus, sin strategi för att hålla sig kvar i systemet. Ansökningar ska skrivas och artiklar publiceras. Utvärderingar, förberedelser inför utvärderingar och möten, möten, möten. Ämnesgränser som bevakas och studenter som måste lockas. Det räknas och mäts, värderas och kontrolleras. För kvalitetens skull. Formen överordnas allt mer innehållet. Drömmen om att samhället är en ekvation som går ihop och som kan kontrolleras är en farlig dröm. För den påverkar oss på det viset att vi går med öppna ögon in i något som riskerar att bli ohållbart. Vi offrar allt mer av det som är värdefullt för att det finns annat som fångar vår uppmärksamhet. Och ju snabbare allt förändras och desto mer som lockar och pockar desto lättare är det att släppa taget.

Bauman lämnade oss i en tid där vi är i desperat behov av hans analyser av det nya som komma skall.

Jag väljer att tänka som Bauman. Jag väljer att hoppas och tro på att framtiden blir bättre, att ett annat samhälle är möjligt. Och jag väljer att agera som om det var sanningen, som om ett annat, mer öppet och solidariskt samhälle redan var här. Bara så kan drömmen bli verklighet, i framtiden. Jag tror inte på Gud, men jag väljer att tro på människan, kärleken och på hoppet om en bättre värld. Inte för att det finns evidens för det. Jag vet inte att det blir så, men jag söker kunskap och testar olika vägar fram. För det vet jag, att om jag väljer att inte tro, att inte agera eller slutar hoppas, händer inget. Vi behöver Bauman idag mer än någonsin, mer av hans tankar och fler som tänker som han gjorde. Texterna finns fortfarande kvar. Låt oss hedra hans minne genom att inte glömma, genom att hålla visheten och hoppet vid liv!