En likvärdig skola är bra för alla

Hur kan någon vara mot det som är bra för alla? Ibland får jag för mig att ett av de viktigaste hindren för utveckling av den svenska skolan är att alldeles för många vill ha det som BARA är bra för dem. Är det bra för alla känns det kanske inte tillräckligt exklusivt och därmed ointressant. Fokus på individanpassning och strävan efter valfrihet ligger linje med den ideologin och kunskapssynen. Det är så man vinner val och blir en omtyckt politiker, men det är inte så man bygger en kunskapsnation. Läser på SVT om detta och inleder årets första arbetsdag med tankar om skolan och vad som leder till kunskapsutveckling. Utgångspunkten för tankarna är ett debattinlägg av Maria Arneng (Generalsekreterare Stiftelsen Läxhjälpen) och Johan Ödmark (VD Kista Science City).

Den senaste PISA-undersökningen visade på fortsatt sjunkande likvärdighet i den svenska skolan.

Bristen på likvärdighet är ett allvarligt problem, självklart i första hand för dem som drabbas, men framförallt är det ett problem för ALLA. En skola som missgynnar någon är en skola som drabbar alla. LIKVÄRDIGHETEN är garanten för att skolan faktiskt leder till nationell kunskapsutveckling. Jag vill hävda att likvärdigheten är viktigare än något annat vad gäller skolan och att ignoransen av detta är det kanske allra största problemet idag. Skolan är den mylla ur vilken hållbarheten och innovationerna samt demokratin, mångfalden och öppenheten växer. Skolan är hela samhällets angelägenhet, inte individens. En individanpassad skola är ingen SKOLA, den är något annat, som inte har något med kunskapsutveckling att göra. Vi behöver vända på perspektivet. Det är bara när skolan anpassats för alla (och här menar jag verkligen alla, barn med diagnoser, med svenska som andraspråk och barn med stöttande föräldrar och höga ambitioner), när likvärdigheten är hög och när alla har samma möjlighet att lyckas som skolan kan bidra till landets generella kunskapsutveckling. Elitsatsningar, individanpassning och valfrihet är på samma sätt dåligt för alla. Det kanske ser ut eller känns som det är bra och kostnadseffektivt att satsa på ett fåtal studiebegåvningar, men det stämmer inte. Om man toppar laget utarmas bredden och på sikt sjunker kunskaperna även för eliten, vilket går ut över företagen och samhället som helhet. Populism och faktaresistens är allvarliga hot som ett fåtals kunskapsnivåer, trots att de är höga, inte rår på. Det är ur bredden och djupet som kunskapen växer, och det är den enda hållbara grunden för ett samhälle.

På högskolan är studenter från studieovana hem och de som har kommit till Sverige efter skolstart underrepresenterade. Det bidrar till ökade klyftor, att segregationen befästs och att demokratin försvagas.

Alla drabbas av dessa problem. Det måste vi förstå. Reformerna är inte till för de missgynnade, de är till för oss alla. Framförallt gynnar ökad likvärdighet de studiemotiverade, för de får fler att samverka med och mäta sina kunskaper och kompetenser mot. Ökade klyftor och segregation leder till utarmad demokrati. Vi måste bryta den trenden och fokusera på helheten istället för individen. Inför kunskapen är alla lika och ingen vet på förhand vem som kommer att lyckas bli framgångsrika. I ett kunskapssamhälle är utbildning inget man avverkar under en begränsad period. Lärande är en livslång process och en akademisk karriär tar ett helt liv. Uthållighet och intresse är viktigare än talang och bra betyg. Topprestationer säger inget om utvecklingen över tid. Därför är likvärdigheten så viktig för samhället och indirekt för alla, även för de högpresterande talangerna som idag erbjuds valfrihet och individanpassning. Kunskapen måste placeras i centrum, inte individen.

Det krävs en bredd för att också kunna skapa en topp. Alla elever ska få utveckla hela sin potential. Vi vill därför höja kraven på skolorna och förväntningarna på alla elever.

Förväntningarna måste öka på ALLA, inte bara på ett fåtal. Och alla måste få samma förutsättningar. Vinner man inga val på det sättet visar det bara att skolan inte bör vara en politisk fråga. Kunskapen är allas angelägenhet och själva grunden även för politiken. Det är olyckligt att tänka sig att det finns politiska skillnader i synen på skolan. Det är en allvarlig, populistiskt och relativistisk missuppfattning som förgiftat skolan och kunskapsklimatet sedan 1990-talet. Likvärdighet kräver samförstånd och insikt om att kunskap inte är politisk. Ingen äger sanningen!  

En agenda för fler nobelpristagare från segregerade områden behöver därför bygga på en kombination av ”no kid left behind” och ”first one to the top”:

1. Låt skolan bli ett kunskapscentrum även efter skoldagen. Elever och föräldrar bör kunna nyttja skolans lokaler för läxläsning, stimulera läslust och andra aktiviteter – gärna tillsammans med idéburna organisationer.

Skolan borde ligga i centrum av samhället och vara en plats dit alla har tillgång. Det kan skolan vara om kunskapen tydligare är i centrum. Jag läste många av mina högskolekurser på kvällen. Universitetslokalerna var fulla med folk från tidig morgon till sen kväll. Idag anses det inte lönsamt att ge kvällskurser, vilket stänger möjligheter för fler att läsa av OLIKA anledningar och med skilda ambitionsnivåer. Idag är genomströmningen allt. Fokusering, specialisering och helårsprestationer är mantrat. Det kontrolleras, utvärderas och olika skolors prestationer jämförs med varandra. Den och det bästa är i fokus, istället för kunskapen och likvärdigheten. Mätbarhet och effektivitet anses viktigare än likvärdighet i det svenska utbildningssystemet. Öppenhet, gemenskap, mångfald och solidaritet går hand i hand med kunskapen i centrum, det är ömsesidigt gynnande processer.

2. Tidigare fokus på kunskap och kreativitet i skolan - oavsett om det innebär att grundskolan blir tioårig eller om förskoleklassen blir obligatorisk.

Det borde inte behöva påpekas att KUNSKAPEN ska vara i centrum, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Idag är betygen viktigare. Fokus ligger på proven och utvärderingen. Det mäts och vägs så till den milda grad att man glömmer av att föda lusten att lära, och det är inte ett skolproblem, det är ett allvarligt samhällsproblem. Kunskapens egenvärde i samhället har allvarligt urholkats och måste återupprättas, om skolan ska kunna räddas.

3. Läxhjälpsprogram. Idag får inte alla de elever som mest behöver effektiv läxhjälp tillgång till detta. Nu behövs därför tydliga resultatuppföljningar, studie- och läxhjälpskoordinatorer som kan kan samordna stöd från olika aktörer, och fler unga vuxna som kan hjälpa elever från studieovana hem med studierna – och bli förebilder.

I ett samhälle dör kunskapen har ett egenvärde blir läxor en självklar del i arbetet med likvärdighet. Idag har läxor kommit att ses som ett problem, eftersom alla föräldrar inte har samma chans att stötta och hjälpa. Men om skolan är en plats där lärande står i centrum, inte bara under skoldagen utan även på kvällar och helger, och om synen på läxor förändras, från att handla om självstudier till att handla om repetition och nyfikenhetsväckande övningar, kan mycket förändras på kort tid. Likvärdighet handlar inte om att sänka kraven, utan om att förbättra förutsättningarna för alla att överträffa sig själva. Alla ska inte ta sig över samma ribba. Det är inte vad likvärdighet handlar om. 

4. Fler lärare i områden med särskilda utmaningar. Nu behövs därför satsningar på såväl lönetillägg som arbetsvillkor och arbetsmiljö för alla lärare som söker sig till och redan arbetar på dessa skolor.

I ett samhälle där KUNSKAPEN står i centrum belönas inte framgångsrika skolor med högpresterande elever från socialt gynnade hem ekonomiskt. Där riktas resurserna mot de mest behövande. Där spelar det ingen roll var man bor eller vilka föräldrar man har. Där arbetar de bästa och mest hängivna lärarna i de mest utsatta områdena. Arbetsmiljön på landets skolor måste uppmärksammas mycket mer, både för lärarna och eleverna samt inte minst för kunskapens skull. Likvärdighet handlar lika mycket om form som om innehåll. Om det är någonstans som skolan behöver vara ett centrum och en mötesplats så är det i problemområden. Idag stänger man skolorna och låser dörrarna. Varför gör man det? Jag tror det handlar om resurser. Öppenhet och mångfald kostar pengar, men det är en viktig investering som betalar sig på sikt. 

5. Ökad studievägledning. Med fler studievägledare och studieinspiratörer kan fler från studieovana hem välja att studera vidare och bli forskare. Det kan också innebära en bättre länk till näringslivet, med ökade möjligheter till praktik för elever som inte har goda kontakter och nätverk bland arbetsgivare.

Över hela linjen behövs mer av stödverksamhet. Lärarna ska ägna sig åt LÄRANDE, inte administration. Avskaffa betygen och låt eleverna ta ett större ansvar för dokumentationen av sin egen kunskapsutveckling. Om kunskapen är i centrum i samhället som helhet blir det en självklarhet och det gör det omöjligt att fuska. Vilseledning och fusk förekommer bara i ett samhälle där det är betygen som öppnar dörrar, istället för KUNSKAPEN.

6. Nytt mål för fler från studieovana hem på högskolan – för att låta fler elever från studieovana hem i allmänhet, och från segregerade områden i synnerhet få möjlighet att göra akademiska klassresor.

Högskolan måste öppnas. Fler kvällskurser. Slopa genomströmning som mål. Det viktiga måste vara vad man lär sig och att kunskapens kvalitet är hög, inte hur fort man tar sig igenom utbildningen. Se över studiemedelssystemet och låt fler låna med med generösa återbetalningsregler. Minska administrationen och låt lärarna forska mer i tjänsten. Fokusera på innehållet, och låt formen anpassa sig efter kunskapen istället för som idag tvärtom.

7. Socialt entreprenörskap i högskolan. Svensk högskola behöver förbättra samarbetet med olika sociala entreprenörer för att bättre koppla ihop näringsliv och studenter.

Mer samverkan är bra, om kunskapen står i centrum. Och i ett samhälle där kunskapen verkligen är i centrum drar alla åt samma håll. Idag motverkar Svenskt Näringsliv likvärdigheten i skolan, öppenheten i samhället och den akademiska friheten. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle!

8. Inför flexibla kurser. Anpassa kurser inom till exempel programmering till utvecklingen inom området, för att de inte ska hinna bli inaktuella innan de som går dem kommer ut på arbetsmarknaden eller ska forska vidare.

Flexibilitet och frihet, öppenhet och kunskapsfokus. Ja, det behövs mycket mer av det. Släpp lärande fritt och lita på lärarna. Låt kunskapen vara ledstjärnan mer direkt än som idag indirekt. Skolan och universitetet måste bli en integrerad del av HELA samhället, inte som idag betraktas som särintressen eller tärande sektorer.

9. Inbjudande akademiska miljöer. Studenter från studieovana hem bör erbjudas ”paket” med studentbostad, mentor och plats på ett öppen studieyta.

Så blir det i ett samhälle där kunskapen är i centrum och där likvärdigheten anses viktig. Genom att låta det vara målet med skolan; kunskapen och likvärdigheten, kommer det andra på köpet. Demokratin utvecklas, öppenheten och mångfalden blir lättare att hantera. Ett sådant perspektivskifte skulle leda till en rad andra positiva effekter eftersom fler skulle lära sig mer och kunskapen skulle spridas och kunna komma till nytta på fler områden.

Med dessa – och andra – förslag kan Sverige själva spela i forskningens elitserie, inte ”bara” dela ut priserna. Men framför allt skulle det ge en stärkt framtidstro till dem som hittills inte har fått möjlighet att utveckla sina talanger.

Det skriver jag under på! Det är vad skolan behöver, men det är är också bra för resten av samhället. Låt 2017 bli året då vi ändrar vår syn på kunskap och gör skolan mer likvärdig, för allas skull.