Det slutna samhället och dess vänner 2

Vill ha en mjuk övergång mellan arbete och fritid, mellan skrivande och fredagsmys. Fortsätter därför läsa och tänka med Anders Ekström (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) som skriver klokt i i DN idag om det samhälle som hotar att växa fram om inte vi som tror på öppenhet, solidaritet, mångfald och demokrati gör vad vi kan för att hindra en sådan utveckling.

Ett nytt Europa träder fram, ett annat kommer tillbaka. Och plötsligt är det som om beskrivningen av samhället börjar om. Kategorier som länge legat gömda under lager av historisk skam sätts i cirkulation på nytt. Världen skrivs fram i det koloniala snittet mellan civilisation och barbari. Nationer antas återigen vara bärare av värderingar.

I Almedalen i somras talade snart sagt alla om svenska värderingar, om hur viktigt det är att värna det svenska. Fast det finns så klart ingenting som är SVENSKT, till finns saker som är vanliga och som anses viktiga här i Sverige, sådant som många människor värderar högt och värnar, men det finns inga svenska värderingar. Det är populismens språk, som talar till känslorna mer än till intellektet av det enkla skälet att talet om svenska värderingar inte håller för en vetenskaplig granskning. Det gör inte det påstådda hotet från Islam heller. Invandrare är inte mer brottsbenägna än svenskar, inte om man rensar statistiken från bakomliggande faktorer som känsla av uppgivenhet, fattigdom och annat som kan göra vem som helst kriminell. Därför talade Jimmie Åkesson i Almedalen med förakt om vetenskapen som säger att det går bra för Sverige. "Det känns inte så", sa han, och "det är känslan som räknas." Förra veckan följde Martin Kinnunnen upp det uttalandet genom att anklaga SMHI för propaganda, och SDs juridiska talesperson ser inga problem med att lägga fram förslag som strider mot den svenska grundlag som rimligtvis (med SDs egen logik) borde bygga på de där svenska värderingarna som SD säger sig värna. Fast det enda populisterna i politiken värnar är makten och sina egon, ansvar tar det inte. Det visade den ah SD hyllade Nigel Farage genom att avgå direkt efter att han(delvis med lögner och falska löften) drivit igenom Brexit. Och idag svär Donald Trump presidenteden och inträder i världens mäktigaste ämbete, vilket han vunnit tillträde till genom att lova att han ska göra "America Great" igen. Historien upprepar sig. Kulturens variationsbredd är nämligen inte särskilt stor och förmågan att tänka nytt är högst begränsad. Därför talade en sådan som Nietzsche om den eviga återkomsten av samma. Det nya ser unikt ut, men består till större eller mindre del av variationer av ett fåtal teman som upprepas.   

I den hypermediala terrorns spår finns det knappast några gränser för vilka grymheter människan kan föreställa sig. Men vi får inte glömma att våldet och förföljelsen, nu precis som i det förflutna, har sin förutsättning i ett språk som brutaliserar, i beskrivningar som först tett sig extrema men undan för undan blivit alltmer alldagliga och till sist normala.

I en radiointervju före valet hördes Donald Trump säga att han inte kunde ta avstånd från Ku Klux Klan förrän han visste vad de egentligen står för. Det är inte så mycket att de utsägs som i vilka kanaler de utsägs och vilka frågor det möter som gör dessa groteska utsagor anmärkningsvärda. Gränserna i det politiska språket attackeras förstås högst medvetet. Våra beskrivningar av världen begränsar och möjliggör olika sätt att handla i den.

Världen är som den är, och kunskapen om den är alltid medierad. Därför spelar det roll vem man lyssnar på, hur man ser på kunskap och hur man talar om samhället som växer fram mellan människorna som lever i det. Fokuserar man på hot och risker är det lätt att bara se dessa och glömma bort att det alltid finns en annan sida också. Väljer man att betrakta sina medmänniskor med misstänksamhet ger man dem ingen chans att bevisa motsatsen. Därför är det viktigt för populister att söndra och misstänkliggöra. Det är ingen slump att talet om ljugmedia cirkulerar just nu, det sättet att se på kunskap, att det skulle handla om ideologi, och betrakta medierna, går hand i hand med populismen. Det ena förutsätter det andra. Vi har alla ett ansvar att kolla källor och granska argument, och erkänner vi känsloargument som lika giltiga som argument som utgår från fakta och bygger på vetenskap, vinner populisterna. Sedan, när maktövertagandet är ett faktum, går det inte att säga att det var inte detta ni lovade. Farage visar vad populistiska löften är värda och att det aldrig går att lita på den som bygger sina argument på känslor. Jag säger som Obama: Lycka till Amerika, var du nu finns. Och till Trump säger jag: Visa i handling att farhågorna som väldigt många människor känner idag inte är berättigade. Jag är konsekvent i mitt försvar för öppenheten och tror på kunskapen och jag väljer därför att tro på förnuftet. Ingen vet ändå något om framtiden, och det är förfärande lätt att fastna i en destruktiv oro. Det spelar roll vilka ord man använder, hur man talar om samhället och medmänniskorna. Gränser förskjuts hela tiden, sakta eller snabbt. Det svenska har aldrig varit statiskt, och en lögn som upprepas tillräckligt länge och ihärdigt kan komma att uppfattas som en sanning. SD har talat om massinvandring sedan partiet bildades, och man talar fortfarande om samma sak. Fast begreppet massinvandring borde rimligen har förändrats över tid och i takt med att invandringen till Sverige fluktuerat. Idag uppfattas talet om massinvandring inte extremt, och därmed är manegen krattad för uppfattningen att SD är ett parti som alla andra. I sin desperata jakt på makt och inflytande har Moderaterna fallit i fällan och öppnat upp för samverkan, delvis som en eftergift för krav från partiets gräsrötter. Marken var förberedd.

Mainstream är redan extrem. Det är lätt att drabbas av den svindlande känslan att också Europas politiska radikalisering ägt rum på bara några år. När världen inte hinner andas mellan katastroferna förloras förmågan att se bortom dem. Rädslan snärjer oss i nuet. Men denna kortsynthet spelar populismen i händerna. Brexit må ha kommit som en skräll för opinionsinstitut och spelbolag, men bottnar i strukturer som behövt en politik för att växa fast.

Det var inte för inte som Roosevelt i sitt berömda tal till folket sa att det enda vi har att frukta är fruktan. Populismen har bara ett enda mål, att nå makten och därmed antas alla medel vara tillåtna. Därför talar Åkesson om att det är känslorna som räknas, och därför upprepas hotet utifrån, i form av massinvandring, ökande kriminalitet, systemkollaps och ljugmedier. Hotet kommer inifrån var och en av oss i form av oro och från dem som säger sig vara våra vänner eftersom deras livsluft och det enda de har att bygga något på är känslan av desperation. Det finns inga hållbara argument att rösta på SD, för det enda som är eget i deras politik är den illa dolda rasism som lyser igenom i deras partiprogram.

I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.

Det behövs kunskap, inte bara om sådant som gynnar näringslivet. Samhället är en helhet, en INTEGRERAD och (mer eller mindre) sammanhållen helhet. Klyftor sliter isär och mellanrum förenar, det skriver jag ofta om. Även om människor lever mer eller mindre nära varandra så finns alltid ett avstånd mellan oss. Vi lever inte inte i symbios, även om vi är beroende av varandra. Vi vill vara fria och autonoma men är det aldrig. Människan är helt enkelt ett kollektiv, vi är alla del av mänskligheten. Det som utmärker oss människor är att vi både har en kropp och ett intellekt. Även där finns avstånd, kroppen och tanken är inte en, utan ett resultat av samverkan. Detta är viktiga iakttagelser, om grundläggande aspekter av livet så som vi lärt oss känna igen det. Vill vi förstå oss själva och samhället vi bygger tillsammans är detta insikter som måste beaktas, för det spelar ingen roll hur vi tänker, eller hur stark vår önskan om att det vore annorlunda är. Livet och verkligheten förändras inte, även om en majoritet av jordens befolkning bestämmer sig för att det vore bra. Kultur, ekonomi och medier verkar i mellanrummen. Växer det fram klyftor av olika slag hämmar det kunskapsöverföringen vilket ger fritt utlopp för fantasin och känslorna. Därför jublar populister och det stängda samhällets vänner, för det ökar deras chans till makt och inflytande.

Den ekonomiska och geografiska polariseringen har i början av 2000-talet nått en sådan omfattning att helt nya konfliktytor och opinioner framträder i flera länder. Ett av många talande exempel var när kretsen kring David Cameron strax före de brittiska lokalvalen 2013 gjorde sig lustig över UK Independence Party som ett gäng oförargliga clowner bara för att någon vecka senare upptäcka att partiet hade stöd av en fjärdedel av landets väljare. Gång på gång visar det sig att mycket stora grupper inte upplever sig vara delaktiga i den europeiska välfärden. Ändå har många länders regeringar fortsatt att driva på en utveckling mot fler avregleringar, ökad ekonomisk koncentration och en kraftig reducering av samhällets offentliga domäner.

När de ekonomiska och regionala klyftorna blir tillräckligt stora, och känslan av delaktighet i samhällets gemensamma institutioner förloras, finns till sist varken individens sociala ansvar eller legitima möjligheter att styra längre kvar. Politiken drar sig undan, våldet och otryggheten ökar.

En värld utan klyftor. En värld där mellanrummen mellan människor varierar, men där relationen mellan dem aldrig förvandlas till en klyfta; är en mer hållbar värld. Det är en värld där alla kan bidra till byggandet av det fundament som allt viktigt i livet vilar på: Hälsa, Tak över huvudet, Utbildning, Vård och så vidare. En värld utan klyftor är inte en värld där alla är lika eller har lika mycket, men det är en värld där ingen fjärmat sig från resten. I en värld där alla tävlar med alla andra om att bli rika kommer alla att bli förlorare, för där kommer förr eller senare klyftor att växa fram, alienerande klyftor som vänder människor från varandra. Pengar förändrar vårt sätt att tänka och handla. Pengar plockar fram det sämsta hos människor. Betänk dessutom att det är svårt att bli rik utan tur, egoism och hänsynslöshet. Givmildhet leder sällan till rikedom. Därför är det paradoxalt att vi hyllar filantroper, för om det är givmildhet vi vill främja borde vi inte låta någon bli snuskigt rik, borde vi motarbeta uppkomsten av klyftor i samhället och världen. Fast å andra sidan finns det idag krafter som betraktar godhet som något suspekt, vilket ökar klyftorna och misstänksamheten och spär på oron.

Den andra formen av polarisering skär genom samhällets politiska, religiösa och kulturella dimensioner. Den är på samma gång nationell och global och manifesteras i olika former av grupptänkande. ”Det är vi mot dem”, skrev Dagens Nyheter efter attackerna i Paris i november förra året. Det är enkelt att sluta upp bakom motståndet mot det besinningslösa våldet, svårare att acceptera att ett brutaliserande språk nu överskrider världens alla fiendelinjer.

Lojaliteten med gruppen tar samhällets plats. Förståelsen av historiens gång som en global kamp mellan kulturer fick en renässans i början av 1990-talet. Sedan dess är den kulturella och politiska polariseringen varandras drivmedel. Framtiden är plötsligt inlåst i så många skillnader att alternativen till denna kamp blir allt svårare att urskilja.

En annan humanism och en annan syn på kunskap ser jag ett skriande behov av idag. En människo- och kunskapssyn som närmar, istället för fjärmar och som förstår värdet av det som är mellan, det som delas och som alla samtidigt är del av. Idag fokuseras på enskildheter, det som är mätbart och på individen, på jag. Delar av politiken försöker locka väljare genom att förpacka sitt budskap på ett sätt som appellerar till mig,det är första steget mot populism. Jag ska få vad jag vill ha, på mina villkor. Det är möjligt, det är ingen utopi, lovar politikerna. Du kan ha kvar kakan och äta den. Även om det är omöjligt är det vad som utlovas, och ansvaret för resultatet lastas över på medborgarna. Det är drömmar och känslorna som talar när man väljer det man vill ha istället för det man behöver. Kunskapen i centrum är enda sättet att mota populismen i grind och värna det öppna samhället.

Hur vi än vänder och vrider på det är det vi som har att hantera varandra. Jag kan inte få min vilja igenom utan att det går ut över dina önskningar. Därför vänder vi oss mot varandra när vi röstar på den som lovar det omöjliga. Därför behövs en annan humanism, en ny humanism som utgår från det mellanmänskliga. För det är där jag blir jag, i mötet med dig. Det är med dina ögon jag ser och uppfattar mig själv. Jag är ett meningslöst begrepp utan du, och därför är vi det enda som betyder något.

Kulturen är det som hålls samman, av dig och mig och alla andra. Samtidigt är kulturen det som förenar oss. Jag blir jag genom att förhålla mig till det som vi skapar tillsammans. Kulturen ger mig uppslag att blir den jag vill, lika mycket som den begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först, det är där jag blir till. Utan du, inget jag. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Bara med detta i åtanke kan ett öppet och hållbart samhälle byggas.

Bryter där. Återkommer med avslutningen på den här serien imorgon och önskar alla en trevlig helg.