Postmodernism, som tanke och tillstånd 4

Tar upp tråden igen och tänker vidare om relativismen, med utgångspunkt i Understreckaren skriven av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten som handlar om postmodernismen är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den fjärde. Här avslutas understreckaren med en lite mer allmän reflektion över konsekvenserna av Lyotards bok, men det finns mer att säga om detta ämne så jag återkommer med fler tankar.

Postmodernismen är inte ett så radikalt brott med historien som en del ibland tycks inbilla sig. Det finns flera skäl, sedan mycket gammalt, att vara skeptisk mot givna sanningar. Någon fast grund får vi aldrig igen, även om stabiliteten i matematiken kanske är lite större än i genusteorierna.

Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera. Hur skulle vi annars göra? Förneka fakta kan aldrig vara en väg till kunskap, och ett samhälle byggt på en sådan grund är ett sårbart samhälle. Postmodernismen har anklagats för att vara nihilistisk, men det är precis tvärtom. Postmodernismen, i alla fall den gren av den som jag intresserar mig för och i vars efterföljd jag verkar, hyser den djupaste respekt för kunskapen. Inte minst därför känns det oerhört orättvist att tvingas försvara sig från orättfärdig kritik. Jag skriver inte som jag gör för att ifrågasätta, jag ägnar mig åt vetenskap för att jag vill veta och förstå bättre.

Det är värdefullt att läsa Lyotard för att han gör iakttagelser och för resonemang som kan sägas leda vidare. Han ingår alltså själv i en kunskapstradition vars stora berättelse handlar om hur vi lär oss mer, självkritiskt granskar våra egna förmågor, kritiserar våra uppnådda resultat, och bit för bit stiger vidare – mot ljuset eller in i en återvändsgränd; mot koloniseringen av rymden under ledning av vår tids hjältar, som Elon Musk, eller mot utplåning i värmedöden.

Exakt! Det handlar om att utforska både världen, vetandet, kulturen och människorna. Vem är jag? Hur fungerar vi? Vad är kunskap, och hur ser relationen mellan kunskap och makt ut? Vad är skolans uppdrag, hur kan man samverka för att nå bättre resultat? För mig handlar det om hållbarhet, om att värna livet och om att förbättra förutsättningarna för att bygga ett samhälle som kan härbärgera mångfald. Livet och samhället är inget man väljer, det är själva förutsättningen för att överhuvudtaget kunna välja. Postmodernismen är inte en modenyck, en kul grej eller ett uppror. Det handlar om sökande efter bättre vetande.

Som avslutning föreskriver faktiskt Lyotard vad som bör göras: allmänheten bör få fri tillgång till ”minnes- och databanker”, för: ”Språkspelen kommer då att bli spel med fullständig information i varje givet ögonblick.” Givet våra erfarenheter idag av hur klickonomin föröder nyhetsförmedlingen, medan desinformationskampanjer vinner framgångar på nätet, verkar detta som en minst sagt naiv förhoppning.

Det må så vara, men om tanken på öppenhet framstår som naiv är vi alla illa ute. Gränser, murar och hinder leder inte framåt, utan tillbaka. Det öppna samhället kan liksom demokratin bara försvaras genom att värna öppenheten och demokratin. Det finns inga genvägar. Kunskapen måste vara fri, och om det visar sig vara svårt är lösningen inte att gå i motsatt riktning. Det är klickonomin och desinformationskampanjerna som är problemet, inte öppenheten och friheten. Liksom med mångfalden ser jag det som ett slags barometer eller indikator på samhällets hälsa. Vi har alla ett ansvar att lära oss hantera öppenheten, som bara kan försvaras med öppenhet och demokrati. Det blev inte som Lyotard förutspådde. Än sen? Ingen vet något om framtiden så varför skulle Lyotard veta och varför anklaga honom för något som han visserligen sa men aldrig visste? Om man inte får drömma kommer det snart att krylla av domedagsprofeter som vill få rätt, och som hoppas att hatet och hoten ska hjälpa dem att kunna säga: Vad var det jag sa? Ingen kan veta, vare sig det ena eller andra. Detta går dock att veta: Förbud, kontroll och hinder kommer aldrig att leda till öppenhet, demokrati och frihet. Det är inte samma sak som att säga att det är enkelt eller att det finns genvägar.

Postmodernismen är en avgörande erfarenhet, lika viktig som den upplysning som den i själva verket utvecklats ur. Det är nödvändigt att vi behåller dess misstänksamhet mot makten, mot de stora legitimerande berättelserna, liksom dess öppenhet för hur de olika språkspelen fungerar och hur perspektiven förändrar bilden av verkligheten. Men för den sakens skull får vi inte tappa bort själva verkligheten. Perspektiven måste tillåtas komplettera varandra, och även om det i sträng bemärkelse kanske inte går att vara objektiv, så går det att vara saklig. Saklighet kräver metod, tydliga gemensamma spelregler och transparens. Om vi håller fast vid dem kan det postmoderna tillståndet också hjälpa oss till kritisk förståelse och ökad kunskap som kan ta oss vidare. För stanna kan vi inte – och bakåt vill vi väl inte?

Kloka ord! Saklighet och kritisk medvetenhet är bättre sanning och objektivitet. Ökad kunskap betyder inte att man går tillbaka till en omedveten tro på det enda, det absoluta. Allt och alla förändras. Kultur och liv är rörelse. Vi är på väg mot framtiden tillsammans. Vi får inte det vi vill, vi får det vi förtjänar. Kan och får man inte undersöka sanningen, hur kan man då hävda att vi lever i ett kunskapssamhälle?