Information om mig

onsdag 28 december 2016

Postmodernism, som tanke och tillstånd 4

Tar upp tråden igen och tänker vidare om relativismen, med utgångspunkt i Understreckaren skriven av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten som handlar om postmodernismen är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den fjärde. Här avslutas understreckaren med en lite mer allmän reflektion över konsekvenserna av Lyotards bok, men det finns mer att säga om detta ämne så jag återkommer med fler tankar.
Postmodernismen är inte ett så radikalt brott med historien som en del ibland tycks inbilla sig. Det finns flera skäl, sedan mycket gammalt, att vara skeptisk mot givna sanningar. Någon fast grund får vi aldrig igen, även om stabiliteten i matematiken kanske är lite större än i genusteorierna.
Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera. Hur skulle vi annars göra? Förneka fakta kan aldrig vara en väg till kunskap, och ett samhälle byggt på en sådan grund är ett sårbart samhälle. Postmodernismen har anklagats för att vara nihilistisk, men det är precis tvärtom. Postmodernismen, i alla fall den gren av den som jag intresserar mig för och i vars efterföljd jag verkar, hyser den djupaste respekt för kunskapen. Inte minst därför känns det oerhört orättvist att tvingas försvara sig från orättfärdig kritik. Jag skriver inte som jag gör för att ifrågasätta, jag ägnar mig åt vetenskap för att jag vill veta och förstå bättre.
Det är värdefullt att läsa Lyotard för att han gör iakttagelser och för resonemang som kan sägas leda vidare. Han ingår alltså själv i en kunskapstradition vars stora berättelse handlar om hur vi lär oss mer, självkritiskt granskar våra egna förmågor, kritiserar våra uppnådda resultat, och bit för bit stiger vidare – mot ljuset eller in i en återvändsgränd; mot koloniseringen av rymden under ledning av vår tids hjältar, som Elon Musk, eller mot utplåning i värmedöden.
Exakt! Det handlar om att utforska både världen, vetandet, kulturen och människorna. Vem är jag? Hur fungerar vi? Vad är kunskap, och hur ser relationen mellan kunskap och makt ut? Vad är skolans uppdrag, hur kan man samverka för att nå bättre resultat? För mig handlar det om hållbarhet, om att värna livet och om att förbättra förutsättningarna för att bygga ett samhälle som kan härbärgera mångfald. Livet och samhället är inget man väljer, det är själva förutsättningen för att överhuvudtaget kunna välja. Postmodernismen är inte en modenyck, en kul grej eller ett uppror. Det handlar om sökande efter bättre vetande.
Som avslutning föreskriver faktiskt Lyotard vad som bör göras: allmänheten bör få fri tillgång till ”minnes- och databanker”, för: ”Språkspelen kommer då att bli spel med fullständig information i varje givet ögonblick.” Givet våra erfarenheter idag av hur klickonomin föröder nyhetsförmedlingen, medan desinformationskampanjer vinner framgångar på nätet, verkar detta som en minst sagt naiv förhoppning.
Det må så vara, men om tanken på öppenhet framstår som naiv är vi alla illa ute. Gränser, murar och hinder leder inte framåt, utan tillbaka. Det öppna samhället kan liksom demokratin bara försvaras genom att värna öppenheten och demokratin. Det finns inga genvägar. Kunskapen måste vara fri, och om det visar sig vara svårt är lösningen inte att gå i motsatt riktning. Det är klickonomin och desinformationskampanjerna som är problemet, inte öppenheten och friheten. Liksom med mångfalden ser jag det som ett slags barometer eller indikator på samhällets hälsa. Vi har alla ett ansvar att lära oss hantera öppenheten, som bara kan försvaras med öppenhet och demokrati. Det blev inte som Lyotard förutspådde. Än sen? Ingen vet något om framtiden så varför skulle Lyotard veta och varför anklaga honom för något som han visserligen sa men aldrig visste? Om man inte får drömma kommer det snart att krylla av domedagsprofeter som vill få rätt, och som hoppas att hatet och hoten ska hjälpa dem att kunna säga: Vad var det jag sa? Ingen kan veta, vare sig det ena eller andra. Detta går dock att veta: Förbud, kontroll och hinder kommer aldrig att leda till öppenhet, demokrati och frihet. Det är inte samma sak som att säga att det är enkelt eller att det finns genvägar.
Postmodernismen är en avgörande erfarenhet, lika viktig som den upplysning som den i själva verket utvecklats ur. Det är nödvändigt att vi behåller dess misstänksamhet mot makten, mot de stora legitimerande berättelserna, liksom dess öppenhet för hur de olika språkspelen fungerar och hur perspektiven förändrar bilden av verkligheten. Men för den sakens skull får vi inte tappa bort själva verkligheten. Perspektiven måste tillåtas komplettera varandra, och även om det i sträng bemärkelse kanske inte går att vara objektiv, så går det att vara saklig. Saklighet kräver metod, tydliga gemensamma spelregler och transparens. Om vi håller fast vid dem kan det postmoderna tillståndet också hjälpa oss till kritisk förståelse och ökad kunskap som kan ta oss vidare. För stanna kan vi inte – och bakåt vill vi väl inte?
Kloka ord! Saklighet och kritisk medvetenhet är bättre sanning och objektivitet. Ökad kunskap betyder inte att man går tillbaka till en omedveten tro på det enda, det absoluta. Allt och alla förändras. Kultur och liv är rörelse. Vi är på väg mot framtiden tillsammans. Vi får inte det vi vill, vi får det vi förtjänar. Kan och får man inte undersöka sanningen, hur kan man då hävda att vi lever i ett kunskapssamhälle?

17 kommentarer:

  1. Du skriver att postmodernismens bidrag till vetenskapen alltså är insikten om eller verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. OK! Du skriver också att detta inte är något hittepå utan att det är sanningen. Är det inte motsägelsefullt?

    Nästan exakt samma sak sade en lärare i idéhistoria förra året och en student undrade, liksom jag, om det verkligen gick ihop att uttala sig på det sättet. Han erkände omgående, halvt mumlande så det knappt hördes, att han kanske inte personligen tyckte som han föreläste och att han uppskattade studenter som sett igenom resonemanget och så fortsatte han obemärkt sin föreläsning! Vi som undrade hade/har väl knappast sett igenom något djupare resonemang annat än att de första uttalandena han gjorde om postmodernismen inte hängde ihop med den enklaste innehållsmässiga logik...

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beskriver man verkligheten kan man så klart inte ha några förutfattade meningar om den, på något sätt. Detta menar jag inte är hittepå. Om sanningen är att sanning är sanning är ett högst relativistiskt begrepp, ja då är det ju så. Förstår inte vad som är motsägelsefullt med det?

      Jag säger ju inte att alla andras sanningar är fel och bara min är sann.

      Radera
  2. Hej igen Eddy
    Fortsatt intressanta inlägg de senaste i raden!

    Jag har ju just hittat till din blogg och läst några andra inlägg lite på måfå och jag skulle vilja följa upp Evas fråga med en följdfråga: När du talar om Sanningen och att sanningen måste ifrågasättas, vad menar du då mer exakt med Sanningen?
    Tänker du att Sanningen är det som officiellt hålls för sanning i samhället?

    Du verkar ställa Sanningen mot kunskap om verkligheten. Kan du förtydliga vad du menar är skillnaden mellan dessa.
    Tack på förhand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att vetenskapens uppgift är att undersöka verkligheten så som den är och fungerar, inte som människor vill att den ska vara. Och om man efter en vetenskaplig undersökning kommer till slutsatsen att begreppet sanning inte fungerar som beskrivning av verkligheten, då står man inför ett val: antingen ändra synen på sanningen eller också ändra uppfattning om verkligheten. Postmodernismen undersökte verkligheten och kom fram till ett svar som man följde trots att svaret gick på tvärs mot tidigare uppfattningar.

      Radera
  3. Men vad menar du med "att begreppet sanning inte fungerar som beskrivning av verkligheten"?

    "Smurfar är blå" är sant om man syftar på de tecknade figurerna men falskt på så sätt att Smurfar inte finns och därför inte kan anses ha någon färg över huvud taget. Så därför måste man innan man kan svara på frågan först avgöra om frågan gäller de påhittade smurfarna på film eller om det gäller några eventuella väsen som jag tror mig se när jag går i skogen.

    All användning av termer är så klart beroende av hur man definierar dem, vilket begrepp som termen ska beteckna.
    Jag skulle vilja definiera "sanning" som "med verkligheten överensstämmande".
    Om då Emil och Ida tittar på en fruktskål och Emil hävdar att det i skålen ligger 2 äpplen och 3 päron medan Ida menar att det är 3 äpplen och 2 päron, då har bara en av dem rätt (om det nu är 5 frukter i skålen). Alltså talar bara en av dem sanning. Sanningen om antalet frukter i skålen är antingen det ena eller det andra.
    Om en forskare iakttar och beskriver situationen kan denne säga att "Emil och Ida tittar på en fruktskål men de är inte överens om antalet äpplen respektive päron, men under förutsättningen att vi definierar äpplen och päron i enlighet med vedertagna kriterier så finner jag att Ida har rätt och att Emil antingen far med osanningen, har problem med synen eller inte känner till skillnaden mellan äpplen och päron"...

    Kan du hålla med om att termen sanning i denne bemärkelse är korrekt använd?

    Om så: vilken definition av sanning, vilket sanningsbegrepp är det som du vänder dig emot?

    Det känns som om min (och Evas?) förståelse av begreppet sanning är ett annat än det som du använder och jag vill gärna förstå vad det är du menar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra och viktiga resonemang Jesper! Det finns så många missförstånd ifråga om vetenskap, och särskilt sanning. Jag tror vi talar förbi varandra. På definitionsnivå är jag helt med. Fast i praktiken blir det ett cirkelresonemang: Det är sant som är sant, och det fungerar inte i en vetenskaplig praktik.

      Problemet är att definitionen är en sak och verkligheten en annan. Hur avgör man till exempel vad som är sant om man inte är överens? Om man dessutom inte är överens om kriteriernas giltighet? Ska koherenskriteriet gälla, (logik)? Eller korrespondens (överensstämmelse)? Eller ett pragmatiskt kriterium som tar fasta på funktion?

      I teorin är det enkelt att vara överens, men i praktiken är det svårare. Och det är detta som postmodernismen uppmärksammar och försöker förstå. Det handlar om att undersöka begreppets funktion, mer än om dess definition.

      Radera
  4. Fakta är sanna eller falska. Tre äpplen är tre äpplen. Därom kan inte Emil och Ida har olika åsikt. Eller de kan de förstås ha, men båda är inte sanna. Det är inte frågan om från vilken vinkel man ser äpplena. Tja, det kan det ju vara, om Emil ser alla äpplen i en rad, så att han inte urskiljer äpplena, så kommer han bara se ett, medan Ida som ser det ovanifrån ser tre äpplen. Men, sanningen är fortfarande att det finns tre äpplen, och Emil har inte bemödat sig om att göra mätningen på ett sätt så att han täcker in mätområdet, alltså drar han en felaktig slutsats.

    Detta resonemang bygger förstås på att vi accepterar vissa axiom som att ett är ett, och att vi är överens om vad ett äpple är.

    Om fakta, antalet äpplen finns en sanning, de är tre stycken, alla andra åsikter i frågan är fel, när det gäller antalet.

    Sen är det förstås sant att Emil ser ett äpple, men det är inte samma sak som att sanningen är att det bara finns ett äpple. Jag tror Jesper är inne på det ovan, verkligheten och den uppmätta verkligheten. Den som ingenjörer t ex brottas med dagligen. Det fysikaliska trycket i reaktorn är sanningen, men min mätning av trycket är behäftat med fel och kommer att säga något annat. Det är faktiskt inte alls svårt att hantera detta. Det verkar mest vara filosofer som är fascinerade av dessa olika "sanningar".

    Och att bruka begrepp som "sanning" eller "falskhet" på sådant som inte har med fakta att göra, är att missbruka begreppen.

    Så skulle man kunna se på saken för att få det att funka. En del av dessa diskussioner om att sanningar inte finns eller att folk letar efter olika sanningar tror jag är halmgubbar just eftersom man inte riktigt har tillämpbarheten klart för sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sanning är ett intressant ord/begrepp, som säger väldigt mycket om kultur och synen på kunskap. I sak är vi alla överens, men det ser olika ut i olika forskningsämnen och frågor. Ifråga om äpplen och reaktortryck finns ingenting relativt, men när det handlar om gott och ont, om makt eller kultur är det inte lika självklart.

      Radera
  5. Undrar om det är självklart att människosläktet är uppdelat i två kön, män och kvinnor. Detta accepterades dock inte på den tidigare nämnda kursen jag gick. Könen var bara hittepå. En äldre man blev riktigt upprörd över detta och påpekade det uppenbara att könen ser olika ut. Läraren slog tillbaka med kraft och menade envist att det var inlärt att se en skillnad, inte att skillnaden faktiskt existerade. Oj vilket bråk det blev och ingen, inte jag heller, vågade stötta mannen som läraren gick hårt åt med.

    Inte heller accepteras att man har en uppfattning om någons hudfärg, då vilken färg någon har tydligen ska definieras av personen själv. Det är ingen idé att längre ha några uppfattningar och bruka sina sinnen. Istället bör man ställa frågor om allt möjligt så att man inte råkar trampa på någons "sanning".


    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket dumt har sagts i namn av postmodernism, helt klart Eva! Olyckligt dock att jämföra det sämsta i ett område med det bästa i ett annat.

      Radera
  6. Det var det jag försökte uttrycka, Eddy, med att fakta är sanna eller falska. Med fakta menar jag sån't som kan vara sant eller falskt, där begreppet är tillämpbart. För gott och ont, makt och kultur skulle jag säga att sant och falskt inte är tillämpbara begrepp och man ska inte ens försöka tala om sanningar där. Trots det verkar man vilja göra det. Som om man inte ens funderar över begreppen innan man använder dem.

    Jag kan inte säga att reaktortrycket är mjukt eller hårt, t ex, det är inte begrepp som funkar på just fenomenet reaktortryck, det är meningslöst. Alltså pratar vi inte om det. Man borde vägra prata om begrepp som sant och falskt på områden där de helt enkelt inte är tillämpbara. Inte ens diskutera dem.

    Om man säger "det finns inte en sanning", stämmer det iofs på sätt och vis, just på de områden där begreppet inte är tillämpbart. Men det tolkas ju som "det finns flera sanningar", eller "sanningen är inte självklar", istället för "sanning är inte tillämpbart som begrepp".

    SvaraRadera
  7. Det verkar alltså som att vi alla är överens om att det finns en rimlig användning av termen sanning vad gäller då man hänvisar till faktautsagor, då i meningen att termen "sanning" får beteckna begreppet "med verkligheten överensstämmande" (eller något liknande). Detta givet vissa (förhoppningsvis) okontroversiella antaganden bland annat om att vi med våra sinnen kan iaktta och beskriva verkligheten på ett korrekt sätt, att det förvisso kan bli fel (som med Emils räknande av frukterna) men att det är möjligt att komma fram till ett korrekt svar = sanningen om antalet av respektive frukt i skålen eller trycket i reaktorn.
    Är vi överens i detta?


    Håller ni med mig om att termen "sanning" kanske är lite väl högtravande i vissa fall och att termen "korrekt utsaga" eller "riktig beskrivning" eller liknande i många fall är att föredra?
    Självklart vill vi veta "sanningen" om vem som mördare betjänten! Men "sanningen" om reaktortrycket? Kanske skulle vi inom vetenskapen ofta föredra att använda "korrekt" eller "riktig" eller kanske till och med "evidensen stöder främst..." istället för "sanning"? Speciellt i de fall där kunskapsläget är relativt osäkert?
    Håller ni med?


    För att spinna vidare på det som Eddy säger "[...] men när det handlar om gott och ont, om makt eller kultur är det inte lika självklart."
    Finns det något sätt att uttala sig om "sanningar" vad gäller dessa fält?
    Beror det inte på hur man frågar?
    "Vilken är sanningen om den svenska kulturen?" känns som en svår fråga...
    "Vem har makten i Stockholm?" likaså.
    Kanske måste man konkretisera dessa frågor och kan det då vara möjligt att faktiskt uttala sig om "sanningen" eller att ge "riktiga/korrekta" svar??
    Vad säger ni?

    SvaraRadera
  8. Hej igen

    Nu skriver jag här eftersom vi har en pågående diskussion i denna tråd men citatet från dig Eddy som kommer strax kommer från inlägget "Relativism. Del två."

    Jag har ju efterfrågat ett förtydligande från dig angående vilken definition av Sanning som du vänder dig emot. Jag tycker inte att jag riktigt har fått något förtydligande än, inte som jag har uppfattat de i alla fall.
    Du har sagt att vi är överens om att det är rimligt att använda termen "sanning" som liktydigt med begreppet "korrekt beskrivning av värden" i denna diskussionstråd - i alla fall vad gäller faktautsagor rörande äpplen och reaktortryck.
    Så så långt är vi alltså överens om att det finna sanningar där ute - dvs korrekta faktautsagor angående verkliga förhållanden.

    I inlägget "Relativism. Del två." säger du:
    "Kommer man fram till att det inte går att nå Sanningen, i betydelsen det enda, evigt giltiga Svaret, ja då har man lärt sig massor om verkligheten."

    Eddy:
    Är det korrekt av mig att tolka detta citat som ett svar på min efterfrågan om ett klargörande av vilket sanningsbegrepp du vänder dig emot?
    Och en följdfråga:
    Vem hävdar detta? Finns det någon (inom filosofin och vetenskapen) som hävdar ett sanningsbegrepp i denna tappning? Vem då i så fall??

    Tack på förhand för svar :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är svår och komplex, därför alla dessa ord och nya poster i ämnen som tangerar grundfrågan, men jag är benägen att svara ja på din fråga Jesper. Vem som hävdar detta vet jag inte, förhoppningsvis gör ingen det. Jag är inte polemisk och skriver inte mot någon. Det finns dock uppfattningar i samhället som ligger i linje med den synen på sanning, och det är problematiskt. Därför skriver jag om detta.

      Radera
  9. Som jag uppfattat det, är det "evigt giltiga Svaret" och "Sanningen" inte en fråga för vetenskapen överhuvudtaget, utan något för den enskilde att ha en subjektiv uppfattning om. Det tycker jag är en rimlig uppfattning om hur nära vi gemensamt kan komma fram till en allmänt vedertagen sanning. Detta eftersom den fullständiga verkligheten hittills inte kunnat bevisas vetenskapligt då metoderna för att undersöka verkligheten bara sträcker sig till vad vi begränsade människor kan tänka ut, förstå och mäta. Dessutom tolkar vi data olika vilket försvårar det hela.

    All sanning som går utöver detta, däribland Sanningen (om den finns), är ännu inte upptäckt sanning eller inte allmänt accepterad sådan. Enskilt kan man påstå sig känna Sanningen. Det är ok så länge denna någon inte tar makten över andras sinnen och försöker pådyvla sina medmänniskor denna uppfattning med fula trix som får tragiska följder.

    Ja, det var väl en bunt självklarheter i detta sällskap.

    /Eva


    SvaraRadera
    Svar
    1. Inland måste det självklara uttalas och upprepas. Vissa saker är så självklara att de försvinner i bruset av röster.

      Radera
  10. OK Eddy då förstår jag klarare hur du tänker när du argumenterar som du gör.
    Anledningen till att jag tjatat om dina definitioner är för att jag själv inte tänker på sanningen så som du tycks göra och därför inte förstått hur du menar.

    Personligen uppfattar jag inte att det finns "uppfattningar i samhället som ligger i linje med den synen på sanning". Men här kan jag självklart ha missat något.

    Du tar ju flera gånger upp Trump och hans "något flexibla" inställning till vetenskap och sanning. Men på det sättet som du argumenterat så har jag inte kunnat hänga med på hur ett förnekande av att det finns ett riktigt svar på olika frågor skulle kunna hjälpa oss att motvecka Trump (och hans gelikar på hemmaplan som gör det samma).
    Nu kanske jag tolkar dig fel här??
    Min tanke kring Trump och SD och andra liknande är att dessa ska mötes med just sanningen, i meningen att när de menar att den globala uppvärmningen inte existerar eller i alla fall inte kan vara människans verk så ska vi svara med det bästa svar som vetenskapen har men samtidigt självklar vara ödmjuka och säga att det så klart kan komma att visa sig att vi har fel men att evidensen i dagsläget kraftigt lutar åt att det finns en global uppvärmning och att människan har haft en stor del i denna. Och samma anser jag för alla frågor.

    Att inte sträva efter sanningen finner jag märkligt och svårt att förstå och hur kan man motverka fördomar och villfarelser om man inte strävar efter att hitta de sanna svaren??

    Med det inte sagt att det finns "en stor sanning där ute" som vi ska hitta. Jag vill nog hävda att sanningen, eller hellre "de mest korrekta svaren" i många fall är styrda av hur man frågar och av de värderingar som styr frågandet. Och därför är det kanske inte svaret i sig som ska kritiseras utan värderingen eller teorin bakom frågan.
    Om frågan som man vill besvara är "Hur mycket kostar invandringen?", så kan det nog finnas ett korrekt svar på den frågan.
    Men här måste man då ställa följdfrågan "Hur mycket bidrar invandringen med?" och "Vad skulle hänt de människor som flyttat hit om de inte fått komma hit?" och "Vilket sorts land vill vi vara? Ett välkomnande eller ett slutet?", och så vidare.
    Det finns alltså en massa sanna/korrekta svar på våra frågor att hitta "där ute" och många av dessa frågor är grundade i värderingar som måste uppmärksammas och som självklart kan (och ibland bör) ifrågasättas.

    SvaraRadera