ADHD-dagboken, om kunskap, utveckling och tystnad

Vissa dagar är det som förgjort att få tid och ro att tänka. Eller låt mig rätta, förtydliga. Huvudet är alltid fyllt av tankar, och har så alltid varit. Mitt problem har aldrig varit tänkandet. Tid att tänka, och struktur att hänga upp tankarna på, det är där det brister, för mig i alla fall. Just nu sitter jag på ett hotellrum i Vänersborg, och skrivandet ger struktur både i tillvaron och tänkandet. Jag får syn på tankarna när jag skriver. Bloggposterna som strömmar från Flyktlinjer är mitt sätt att dokumentera det som händer i min hjärna. Just idag är det dock svårt att hitta ron och tiden som behövs för att kunna sätta något meningsfullt på pränt. Om någon timme ska jag tala på en konferens om min syn på kunskap, lärande, samverkan, hållbarhet och utveckling. Presentationen är inte riktigt klar. Det blir den först just innan jag börjar tala. Jag vet ju sedan länge vad jag vill säga, men hur och i vilken ordning tankarna ska presenteras kan jag bara lägga fast först i skarpt läge. Förberett mig har jag gjort i hela livet, men planering är något jag gör just innan. Det är så jag lever och fungerar. Det är jag i ett nötskal. Det är där jag trivs och fungerar bäst, i frihet under ansvar fast med ett tydligt mål. Vad jag ska göra får andra gärna bestämma, men om jag inte får bestämma hur blir motivationen ett berg att bestiga. Den som följt bloggen förstår varför jag har så svårt med dagens skola och utbildningssystemet. Utvecklingen går på tvärs mot den jag är och det jag kan. Jag har alltid varit lojal mot uppdragen jag tagit på mig eller fått ansvar för, kommer alltid i tid och missar aldrig en deadline. Och jag har en enorm arbetskapacitet. Men, och det är ett ENORMT viktigt men: Jag kan bara prestera på topp och med kvalitet om jag själv får bestämma HUR jag ska ska nå de uppsatta målen. Det borde inte vara ett problem, men som samhällets utvecklas håller det på att bli ett stort problem. Om detta vill jag skriva, men jag finner som sagt inte ron. 

Letar bland texterna här på bloggen, och plötsligt hittar jag en text som skrevs 2012, en text jag glömt, men som blir ett kärt återseende. Jag minns kunskapen, men inte omständigheterna kring dess tillblivelse. Det är det som är bildning: kunskapen och färdigheterna som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Bildningen som det talas så varmt om, men som i praktiken försvinner lika snabbt som man säger New Public Management. "Du ska göra så HÄR! Du ska följa manualen", det är mantrat som upprepas. Inte uttalat, för när jag luftar min tolkning, min upplevelse av reglerna och linjens operationalisering av orderna uppifrån möts jag av den ständiga: "Jag delar inte din bild". Att vilja och kunna, men inte få (göra på det sätt som fungerar för mig) är enormt frustrerande. Texten jag hittade handlar om det, om frustrationen, men också om vägar fram. Detta ska inte bli en dyster och klagande text. Det ska inte min presentation, som jag redigerar parallellt med bloggandet, bli heller. Jag kämpar med svartsynen, men brukar kunna hitta ljuspunkter. Texten handlar om tystnad, eller om bristen på tystnad och om tystnadens möjligheter, och det som följer är en redigering av den texten. Jag har förändrats, samhället har förändrats och kunskapen är inte den samma idag som igår.

Tystnad är en bristvara idag. Ljud, ord och olika typer av buller tränger sig på. Ljud tvingar sig bokstavligen in i kropparna på oss, vare sig vi vill eller ej. Speciellt påtagligt blir det kanske för den liksom jag som har en hjärna som lätt snurrar igång på högvarv och som har svårt att sortera. ADHD, kanske har med saken att göra, men helt klart är att mina tanketrådar bryts hur lätt som helst, av minsta ljud. Pendeltåget och överflödet av meningslös information är oerhört irriterande. Ett pendeltåg åker man med av vana, så behovet av information är minimalt. Förstår att den minoritet som åker för första gången (även om det torde vara ytterst få klockan sex på morgonen) kan efterfråga information om stationerna. Den informationen upprepas, och på senare tid upprepas även orden "se upp för avståndet mellan plattform och perrong", vid varje station. Båda mekaniskt inlästa och uppspelade. Sedan ska personalen tacka för att man reser med Västtrafik, och önska alla en fin dag. Och resenärerna upplyses två gånger (en gång av personalen och en gång av datorrösten) att Göteborgs Central är tågets slutstation. Dessutom har Västra Götaland troligen världens sämsta betalningssystem, för instruktioner om hur man loggar in och påminnelser om att man måste logga ut, upprepas varje dag. En daglig resa i lugn och ro, på 20 minuter, som skulle kunna fyllas med tankar, läsning eller bara lite ro från vardagens larm, blir nu en lång väntan på ro, fylld av irriterande och fullkomligt meningslöst ljud som stör och sätter stop för reflektion. Och när tåget sedan stannar mitt på linjen och man verkligen vill veta varför, då är det tyst. Konsekvent. Paradoxalt, och talande för den tid vi lever i. Dagens samhälle i ett nötskal. För att få ro flyr jag in i min personligt utformade ljudbild. För med välbekant musik i lurarna kan jag bygga en mur och skapa det rum för tankar och reflektion som jag behöver för att bringa reda i kaoset av osorterade intryck och uppslag som surrar likt bin i huvudet.

Ord utan mening och störande ljud fyller varje vaken stund och plats, samtidigt som bristen på relevant information och viktig kunskap lyser med sin frånvaro, liksom tystnad och tid för nödvändig reflektion. Tänker osökt på Springsteens låt, 57 channels (And Nothin' On). Detta mer än någonting annat tror jag är upphovet till problemen i dagens skola. Ljuden, och avsaknaden av tystnad och tid för reflektion. Därför handlar dagens bloggpost om tystnad, och om tystnadens värde. Uppslaget kommer från boken Om Tystnad - i pedagogiska sammanhang. Vi ska läsa den, och ha seminarium om den till våren. Ser fram emot det, tillfällen att tänka tillsammans, med plats för tystnad och reflektion är värdefullt, och viktigt.

Vem värnar tystnaden i dessa dagar? Humaniora, skulle jag vilja svara, men är osäker på om det verkligen stämmer. Även humaniora tvingas underkasta sig rådande, bildningsfientliga akademiska klimat, påtvingat oss som finns och verkar där av politikerna som avkräver snabba resultat på satsningarna som kastas till oss likt allt för få köttslamsor till en allt för stor flock av lejon. Dels lockar detta fram det sämsta hos forskarna, dels tvingas alla till handling. Tid för reflektion och tystnaden minskar. Publicera, reagera, så lyder den allt mer pockande och allt oftare upprepade uppmaningen. Spelar mindre roll vad som sägs och skrivs, bara det talas och skrivs. Så länge det kommer en ständig ström av ord och tecken på liv är allt frid och fröjd. Kvalitet är komplicerat att mäta, och det tar tid och kostar pengar. Till förfång enbart för publicisterna som låter hugade forskare jobba gratis med layout och allt annat praktiskt, förutom skrivandet, om de nu inte dessutom tar betalt för publiceringen. Till vilken (samhälls)nytta? Varför? Är det ens någon som vet?

Tystnaden. Vad händer med den när det är som det är? Finns allt för lite tid att ens reflektera över vilka risker vi lever med, vilka konsekvenser som avsaknaden av tystnad och minskad tid för reflektion innebär. Så illa är det. Så fort man drar andan, eller väntar ett ögonblick för länge för att reflektera innan man svarar, fylls utrymmet i effektivitetens namn av ord, höga tankar och pockande på uppmärksamhet. Ljud och störande brus. Tystnaden anses idag vara ett slags Terra Nullius, jungfrulig mark möjlig att exploatera för den som först driver ner sin bopåle på platsen. Liksom i Australien är tystnaden dock bebodd, av eftertänksamheten som är granne med klokskap. Exploateringen föröder för mänskligheten lika ovärderliga egenskaper som aboriginernas kultur.

Tystnaden är ömtålig, och den är en gemensam resurs. För att tystnad ska kunna uppstå krävs ömsesidig avsaknad av ord. Alla parter måste sätta sig in i och förstå värdet av eftertänksamhet, reflektion och stillhet. Om en bryter mot överenskommelsen förlorar alla. Ju mer som står på spel och ju svårare problem man har att hantera och måste lösa, desto viktigare blir tystnaden, tid och utrymme för reflektion, och samtidigt, desto större blir lockelsen att göra sin röst hörs. I en värld av ökande jaglojalitet och fokus på mig och mitt blir detta till en hopplös ekvation. Tystnad saknar man först när tomrummet fyllts med ljud, först när det är för sent. Och enda sättet att skapa tystnad är att vara tyst, så den som vill ha utrymme och uppmärksamhet får det. Detta är ett allvarligt hot mot kunskapsutveckling och kulturell förfining. Klokskap kräver tid och utrymme för att utvecklas. Intelligens är en fragil egenskap, en rar blomma på en hårt besprutad äng av ogräs.

Tystnaden uppvisar en rad likheter med klimathotet. Det räcker inte att jag värnar tystnaden och avstår från att omgående klä mina tankar i ord, alla måste engagera sig och värna utrymmet. Och detta måste göras av samma skäl som värnandet av naturen och klimatet. För att det är en förutsättning för vår överlevnad, på sikt. Intellektuell förmåga, klokskap och kritiskt tänkande är egenskaper som inte kan stressas eller tvingas fram. Svårt att inser det när man är mitt uppe i processen, när världen och flödet av ljud och intryck tränger sig på. Svårt att då inse betydelsen av tystnad. Lite som kon i det berömda båset är det; hon saknas först när det är tyst och tomt. Fast tvärt om då, för det är tystnaden som efterfrågas och behövs. Det som komplicerar det hela är att först måste det bli tyst, sedan krävs det kollektivt tålamod för att det ska hända något, för att reflektionen skall bära frukt. Och det finns dessutom inga garantier för framgång, alls. Är vi kollektivt och med öppna ögon på väg ut för ett sluttande plan? Tvingar vi oss mot bättre vetande allt närmare stupet?

Tystnaden, hur talande den än är, för aldrig sin egen talan. Den måste värnas för att kunna begagnas. Lite sitter vi fast i ett slags omvänt död mans grepp, för här är det aktivitet och handling som är problemet, inte avsaknaden av det samma. Nutidsmänniskan sitter fast i sitt eget handlingsmönster. Det är skillnad på att höra och lyssna, läser jag i boken. Självklart är det så, fast det krävs reflektion och eftertanke, tystnad och tid, för att inse det. Bara för att öronen fungerar betyder inte hjärnan har förmågan att bearbeta informationen. Och meningslös information blir inte mer värd för att den upprepas. Tvärt om ökar det mängden av ljud och gör det ännu svårare att värna tystnaden.

Det behövs mer information sägs det ofta. I helvete heller, vill jag skrika. Mindre information, mer eftertanke och utrymmen i vardagen för att bearbeta information är vad som behövs. Mer forskning och kunskap är heller inte av nöden. Vad vi behöver är kompetens att använda och värdera kunskapen, och tystnad och utrymme i vardagen att faktiskt begagna kompetenserna. Insikt om detta, och kompetens att utveckla och värna sådana egenskaper finns inom humaniora. Det är bara ett i raden av argument för att inte dra ner på eller göra sig av med ämnesområdet inom den högre utbildningen. Paradoxalt nog är det ett budskap som lämpar sig illa för att ropa ut.

Tystnad kan vara talande, men för det krävs att någon hör och lägger märke till den. Klokskap främjas genom att de som inget har att säga håller tyst, vilket är ovanligt. Tyvärr är det dem som borde tala som håller tyst, för de vet att ingen har tid att lyssna. Kulturen är fylld av paradoxer. Less is more, till exempel. Eller:

Perfektion uppnås inte då det inte finns något mer att lägga till, utan då det inte finns något mer att ta bort. ~ Antoine de Saint-Exupéry