Ord, ting och diskursiva ordningar 7

Klok eller vansinnig? Den frågan är viktigare än man kanske kan tro. För i ett samhälle, en kultur där det anses viktigt att veta VEM som talar för att bedöma VAD som sägs, blir det så klart avgörande att som individ kunna visa att man är klok. Det räcker nämligen inte att tala väl för att bli tagen på allvar. Orden räknas bara delvis. Om det krävs av en, för att bli accepterad som värd att lyssna på, att man kan uppvisa attribut och egenskaper som signalerar auktoritet och pålitlighet, kommer det att påverka både kulturen och kunskap. Denna iakttagelse är Foucaults kanske viktigaste bidrag till förståelsen för kultur och kunskapsutveckling, och den visar hur viktigt det är att tala om DISKURS.

Kultur handlar inte enbart om människor och kunskap inte uteslutande om rationalitet. Diskursbegreppet riktar den analytiska mot det komplexa samspelet mellan. Framförallt uppmärksammar begreppet att makt överallt är en faktor. Utveckling och förändring är aldrig linjär och går inte att räkna på, för det som driver förändringen är inte en faktor, utan samspelet mellan flera. Foucault har en sällsynt förmåga att skapa överblick och peka på betydelsebärande moment. Om det inte kommer an på mig som person. Finns det ingen ren rationalitet. Krävs det att saker och ting samspelar. Ja då behövs ett begrepp som diskurs för att förstå. Och väldigt mycket talar för det. Foucault är fortfarande aktuell och hans analysverktyg fungerar fortfarande, trots massiv och ibland högljudd kritik från det rena förnuftets försvarare.  

Man kommer att säga mig att nuförtiden är allt det där förbi eller går mot sitt slut, att den vansinniges tal inte längre befinner sig på andra sidan klyftan och att det inte längre är obefintligt; att det i stället får oss att vara på vår vakt och att i det söka en mening eller ett utkast till -- eller ruinerna av -- ett verk.

Är det så? Lyssnas alla på? Är allas röst lika mycket värd i samhällsdebatten? Vi vill att det ska vara så, men är det så? Tänker på en sån som Sture Begvall och hans morderkännanden. Han ansågs inte tillräknelig, men när han började tala på ett sätt som "svängde i takt med" rådande föreställningar mottogs hans ord plötsligt som sanning. Och sen när han faktiskt slutade med droger och tog sig samman och började erkänna sina lögner möttes han med skepsis. Göran Lambertz däremot, som sitter i högsta domstolen, framstår så här i efterhand som den verkliga galningen. Sanningen är lätt i teorin. Där är det enkelt att avgöra vad som är vad. I praktiken är det dock aldrig enkelt, just för att det aldrig kommer an på en eller ett. Det räcker sällan bara att tala sanning, för att orden ska uppfattas som sanning krävs att den som talar klassats som pålitlig. Det är vad diskursen handlar om, att lära sig se och förstå dynamiken i spelet. Sanningens försvarare som går till storms mot Foucault för att han vågade ifrågasätta sanningen har en del att förklara. Foucault sa aldrig att det inte finns någon sanning, han undersökte kunskapens premisser. Han gav oss verktyg som kan användas för att lära sig förstå hur det går till när det som uppfattas som sant blir sant. Och dristar man sig till att våga ifrågasätta den heliga sanningen öppnar sig en avgrund, för exemplen som visar att det krävs mer än förnuft och sanning för att bli trodd, är många. Ska ett verkligt kunskapssamhälle kunna byggas går det inte bara att fokusera på kunskapen. Utan förståelse för makt och människor, kultur och komplexitet, kommer kunskapen aldrig att segra. Det visar inte minst resultatet i valet i USA där lögnen visat sig vara ett minst lika viktig framgångsfaktor som sanningen.

Man kommer att säga att vi har kommit därhän att vi ertappar det, detta den vansinniges tal, i det vi själva säger, i den minimala reva genom vilken det vi säger undflyr oss. Men all denna uppmärksamhet bevisar inte att den gamla uppdelningen är satt ur spel.

Det finns inget rent förnuft. Det finns en tro på ett rent förnuft. Och det finns människor som hoppas och tror, som vill, att sanningen alltid ska segra. Fast vore det så hade vi ingen populism. Om sanningen var den viktigaste ledstjärnan och måttstocken i samhället skulle samhället se helt annorlunda ut. Att anklaga Foucault för att han ifrågasätter sanningens primat är att skjuta på budbäraren; är att sticka huvudet i sanden och leva i enlighet med den rena tron. Är det kunskap vi vill ha måste vi acceptera att den lever sitt eget liv. Sanningen är den att sanningen aldrig går att kontrollera. Makten vinner över sanningen. Den som har makt vinner ofta även om hen inte talar sanning, medan den som anses galen aldrig kan vinna, trots att hen talar sanning. Så ser det ut i världen och så fungerar kulturen.

Tänk bara på hela den kunskapsarmatur vi använder när vi dechiffrerar detta tal, på det nätverk av institutioner som gör det möjligt för någon -- läkare eller psykoanalytiker -- att lyssna till det och som samtidigt låter patienten komma med sina stackars ord eller förtvivlat hålla dem tillbaka. Det räcker med att tänka på detta för att ana att uppdelningen inte alls är utplånad utan arbetar annorlunda, enligt andra riktlinjer, genom nya institutioner och med effekter som inte är det samma som förr.

Kunskap är ett spel, en process och den är aldrig given. Det finns inga enkla lösningar, inga vattentäta skott mellan det som är sant och det som är falskt. Den vansinnige och den kloke är svår att skilja åt. Därför blir makten så viktig. Den som kan få andra att TRO att man är klok kommer att bli lyssnad på, trots att det som sägs inte är sant. Titta på debatterna i TV. Där är det aldrig det rena förnuftet som verkar, det är en kamp inför öppen ridå om makt och inflytande och i den kampen är sanningen närmast en belastning. Den som verkligen och konsekvent värnar sanningen förlorar debatten. Makten spelar roll, det är det enda Foucault har sagt. Och det är sant. Ingen har kunnat visa att det INTE är så, att sanningen alltid vinner över dumheten. Foucaults hypotes är inte falsifierad. Diskursen lever i högönsklig välmåga. Samtidigt som man inom vetenskapen är upptagen med att försvara eller förkasta Foucault, pågår livet och samhället förändras. Det finns inga linjära förändringsprocesser och alla framtidsprognoser bygger mer på förhoppningar än på fakta, av det enkla skälet att det inte existerar några fakta om framtiden. Framtiden skapas i det spel som diskursteorin beskriver premisserna för.   

Och även om läkarens roll bara skulle vara att låna sitt öra till ett tal som äntligen blivit fritt, så är det fortfarande i upprätthållandet av cesurerna som lyssnandet utövas. Ett lyssnande till en diskurs som är genomsyrad av begär och i hänförelse och i ångest tror sig besitta hemska krafter. Om förnuftets tystnad verkligen krävs för att bota missfostren, räcker det att tystnaden är vaksam -- och så består uppdelningen.

Det räcker aldrig att tala sanning. Dumheten kan till och med ta sig ända fram och och upp till presidentposten i USA. Det avgörande är hur andra uppfattar en, om man kan passera som klok eller om ens motståndare kan sprida misstankar om ens mentala status. Det spelar större roll hur man uppfattas än hur man är, och detta påverkar alla, överallt, alltid. Foucaults analyser av vansinnet handlar inte (enbart) om avvikande och galningar, det handlar om dig och mig, om hur vi ser på VARANDRA. Klok eller vansinnig? Det är en allt annat än trivial uppdelning, och det är aldrig självklart vem som hamnar på vilken sida.