Ord, ting och diskursiva ordningar 6

Vad är diskursen? Frågan är felställd, för diskursen är ingenting i sig själv. Diskursen är en hel rad effekter som samverkar på olika sätt. Den går bara att studera indirekt. Därför blir det så svårt att mötas över ämnesgränser, för den som verkar i ett vetenskapligt ämne som bara erkänner kunskap som går att bevisa, får svårt att acceptera diskurs som förklaring. Fast det är ingen förklaring, inget som ska bevisas. Diskurs är ett begrepp, ett förslag till förståelse, ett redskap att tänka med. Och begrepp får sitt värde när många använder det i sin vardag för att söka förklaringar på det som sker i vardagen. Diskurs är inte en hypotes som ska ledas i bevis. Tänker man så hamnar man fel.

Foucault går här igenom ett antal procedurer som på olika sätt ger struktur åt diskusen, som alltså är något annat än procedurerna.

I ett samhälle som vårt är utestängningsprocedurer naturligtvis välkända.

Procedurerna är olika saker. Inledningsvis handlar det om de mest uppenbara sätten att (handgripligen) stänga människor ute. Diskursen handlar mycket om gränsdragning, om vem och vad som är inne, och vem/vad som är ute. Kulturen är en helhet och alla finns och verkar på insidan, så gränsdragningen handlar inte om absolut uteslutning eller inkludering. Det handlar om relativa uteslutningar, om att peka på gränser och ange positioner. Man kan till exempel stänga eller stängas ute ur ett socialt sammanhang även om man befinner sig i samma rum. Alla som någon gång drabbats av makttekniker vet hur mycket sanning det ligger i tanken om att gränser kan dras på subtila sätt, på sätt som gör att den som utövar makten att stänga ute i efterhand kan hävda att så inte var fallet. Diskursen verkar även utan att den som agerar i enlighet med den vet om det.

Den tydligaste och mest bekanta är förbudet. Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.

Foucault börjar med det mest uppenbara, de mest tydliga procedurerna. Det är viktigt att missas att det handlar om ett maskineri som inte kan reduceras till sina delar, ett komplext maskineri med samverkande mekanismer, både tydligt explicita och mer subtila. Diskursen är en komplex maskin, eller en maskiniskt ordnande process. Viktigt för att förstå att diskursen inte handlar om en komplicerad mekanism som går att dela upp i mindre delar som studeras var för sig och sedan sätts samman till en helhetsförklaring. Diskursen är emergent, dess verkan uppstår på en nivå över delarna (både de explicit, materiella och de immateriella, mer subtila), och det är den komplexa helheten som omtalas som DISKURSEN. Vill man undersöka diskursen måste man ha i åminnelse att det handlar om en abstrakt helhet vars delar är viktiga, men inte viktigare än helheten. Alla delar måste alltså inte finnas med i en process för att diskursbegreppet ska vara tillämpligt. Diskursen har med andra ord inte falsifierats för att det inte finns ett förbjud kopplat till just det man studerar.

Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talande subjektets privilegierade eller exklusiva rätt: här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring.

Ting laddade med mening, ritualer och subjektets kulturellt, upphöjda status, visar på diskursens delar. Materialitet, mening, handling och människokroppen (som både objekt och subjekt). Delarna eller aspekterna samverkar på olika sätt och kan som sagt ta ut eller förstärka varandra. Därför är diskursen aldrig entydig. Alla uppfattar den inte heller, av samma skäl, på samma sätt. Tabu är kontextuella och gäller inte alla, alltid. Ritualer bygger på att deltagarna har olika roller. Och kroppar uppfattas på olika sätt beroende på vem som bebor dem och vilka uppfattningar som är knutna till just den konstitutionen. I sanning ett komplicerat (eller snarare komplext) galler i ständig förändring. Diskursen är en dynamisk process av ömsesidiga tillblivelser.

Jag vill bara nämna att de områden där gallret i dag är som tätast, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens områden; det är som om diskursen, långt ifrån att vara ett genomskinligt och neutralt element där sexualiteten avväpnas och politiken pacificeras, vore en av de platser där dessa företrädesvis gör bruk av några av sina mest skrämmande krafter.

Sexualitet och politik. Makt, kroppar och kunskap. Det är mellan dessa enheter och samspelet mellan dem som Foucault rör sig. Det är detta han försöker förstå, samspelet mellan och diskursens effekter. Det är inte en hypotes som leds i bevis, utan ett verktyg att tänka med för att få syn på och förstå komplexiteten, dess samband och effekter. Diskursen avslöjar inte sexualiteten och tar inte udden av politiken, den både accentuerar och förstärker snarare dess dubbelriktade verkan. Sexualitet och politik är det som händer mellan, kanske man skulle kunna säga? Det som ger diskursen riktning och förändringskraft.

Diskursen försöker förgäves framstå som om den inte är något att bry sig om, men de förbud den drabbas av avslöjar mycket tidigt och mycket snabbt dess koppling till begäret och makten.

Diskursen är en process, en rörelse som bara går att studera indirekt. Förbuden är inte diskursen, det är diskursen som visar sig genom förbuden. Begär och makt är delar av diskursen, snarare än det diskursen kontrollerar. Eller kanske man snarare ska se det som att begär och makt aktualiserar diskursen. Samproduktion, förändring och rörelse är vad det handlar om, och effekterna som helheten ger upphov till.

Det  är inget att förvånas över: diskursen är, som psykoanalysen visat, inte bara det som manifesterar (eller gömmer) begäret -- den är också begärets objekt. Inte heller är den, vilket historien ständigt lär oss, bara det som traderar striderna och maktsystemen utan också det för vilket, genom vilket man slåss -- den makt man försöker erövra.

Både det som begärs, begäret i sig och makten som ger begäret riktning samverkar och mellan delarna finns diskursen som alltså är ett slags mellanrum. Den som följer Flyktlinjer ser hur jag försöker förstå Foucault i ljuset av Deleuze, och det tror jag fungerar. Det hjälper i alla fall mig att förstå. Diskurs är dock inte synonymt med begreppen som Deleuze och Guattari skapade, men förståelsen för de olika begreppen kan korsbefrukta varandra och vidga och fördjupa förståelsen för kulturen som studeras med hjälp av begreppen. Det är i alla fall så jag tänker just nu. Vi får se vart detta tar vägen.