Företagens ansvar och ansvarsfullt företagande

Hållbarhet är ett begrepp med (åtminstone) tre delaspekter: Miljön, mellanmänskliga relationer och ekonomi. Delaspekterna hänger ihop och måste behandlas som en interagerande helhet om verklig, långsiktig hållbarhet ska kunna utvecklas och samhället fungera. Andreas Cervenka skriver, som vanligt, klokt om ekonomin och räds inte att ställa kritiska frågor till företagen som annars ofta lite räddhågset bemöts med mössan i hand. Det är inte hållbart att anpassa övriga hållbarhetsaspekter efter den ekonomiska elitens egoistiska önskemål. We are all in this together! Samhället är beroende av entreprenörer och företag, men företagen måste också inse att beroendet är ömsesidigt och att den ekonomiska sektorn inte kan segla över allt och alla andra. Företagsledare kan inte diktera villkoren för helheten, inte om samhället ska kunna nå målet om hållbarhet.

Det trendigaste som finns bland maktens män och kvinnor i dessa dagar är att ”lyssna in oron hos vanligt folk”. Märkligt nog verkar det bara gälla när vrålen från folkdjupet passar den egna åsikten. Enligt en opinionsundersökning från Aftonbladet/Inizio vill hela 74 procent av svenskarna begränsa vinsterna i välfärdsföretag. Ändå bekämpas denna idé med kraft av många politiker och företagsledare.

Mer intressant är kanske hur det kommer sig att näringslivets vinstjakt fått så dåligt rykte att en majoritet av befolkningen vill hålla den långt borta från skolor och sjukhus. Att ens andas skepsis kring företagens vinstmaximering får blodtrycket att rusa hos många direktörer. ”Ett bolags enda syfte är att berika sina aktieägare bla bla bla.”

Om så bara för ett ögonblick: släpp det. Det händer lite saker i omvärlden. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, säger sig vara förfärad över Donald Trumps valseger. I en intervju i DI uppmanade hon politikerna att rycka upp sig och göra mer för att stävja populism. Det ligger förstås en del i det. Ett problem: det verkar inte fungera. Vill näringslivet se bättre stämning i samhället? Jättebra! Det är bara att sätta igång.

Det är lätt att peka på problem och tala om vad andra ska göra. Egoism är dock ingen samhällsbyggande eller hållbarhetsfrämjande egenskap. Jag kan bli framgångsrik genom att endast se till mig och mitt, men samhället blir sårbart om det blir en allmän och accepterad inställning. Som VD för Svenskt Näringsliv och Ordförande för Uppsala Universitet har hon en unik maktposition i Sverige. Hon representerar tunga instanser med stort symbolvärde. Populism är ett stort samhällsproblem och ett allvarligt hot mot hållbarheten, vilket valet av klimatskeptikern Donald Trump till president för USA visar. Utbildning är ingen garanti, det går inte att utbilda bort populism, men det går heller inte att tänka att någon annan ska ta tag i saken. När Carola Lemne väljer att lämpa över ett så pass stort och komplext problem på politikerna agerar hon egoistiskt och blottar den klyfta mellan den ekonomiska makten och resten av samhället som hotar att slita isär helheten. Vad gör Svenskt Näringsliv för att motverka populism och främja hållbarhet? Cervenka pekar på några saker man skulle kunna göra. Om näringslivet agerar hållbart och tar ansvar kanske motståndet bland befolkningen mot vinter i välfärden minska och vi skulle kunna fokusera på det som är viktigt: Långsiktig hållbarhet. Varför, undrar jag, gör inte fler företag följande?

1) Investera mer

”Va, har folk spridit lögner hos oss?” Facebookgrundaren Mark Zuckerberg reagerade misstänkt yrvaket på anklagelserna om falska nyheter. För att sedan pudla. Ungefär samtidigt meddelade Facebook att bolaget ska lägga motsvarande 55 miljarder kronor på att köpa tillbaka sina aktier på börsen. För en hundradel av beloppet hade Facebook kunnat anställa en veritabel armé av faktagranskare.

Denna dumsnålhet är inte unik. De globala storbolagens enorma kassor används allt mindre till investeringar och i allt större utsträckning till aktieåterköp eller utdelningar för att lyfta aktiekursen. Så skapas inte tillväxt.

Utan investeringar är visionen om hållbarhet en omöjlig dröm. Kapitalismens bärande grundidé, själva innovationen som var nyckeln till den exempellösa framgången för kapitalismen var att vinsten återinvesterades i verksamheten istället för att konsumeras. Idag är det en tanke som allt mer överges. Och när till och med skolor och vårdföretag betraktas som vinstmaskiner är det inte konstigt att folk reagerar. Det är inte populism att ifrågasätta vinstuttag, det handlar om hållbarhet. Spanien var en ekonomisk stormakt under medeltiden, men välståndet byggde på inflödet av guld från kolonierna. Pengarna konsumerades av adeln som blomstrade under en kort period för att sedan aldrig riktigt återhämta sig. Idag är Spanien ett låglöneland. Holland valde en annan väg, liksom England som hade turen att agera i en tid där den tekniska utvecklingen kommit långt. Nyckeln, inte bara till framgången utan till den långvariga lönsamheten och minskningen av klyftorna i samhället var ÅTERINVESTERADE vinster som gjorde att verksamheterna växte och fler fick del av välståndet. Ekonomisk var kapitalismen hållbar i början av sin historia. Hållbarheten var nycken till framgång. Problemet var att den gick hårt åt naturen. Balans mellan de olika delarna är som sagt nyckeln. Idag är ekonomin fixerad vid vinstuttag och det gör den ohållbar i alla tre hänseenden. Klyftorna ökar, miljön far illa och basen för framtida vinster utarmas. Kortsiktighet som sprider sig i finansvärlden är ett resultat av okunskap, som inte minst borde oroa Lemne som företräder en av landets viktigaste aktörer på forsknings- och utbildningsmarknaden.  

2) Betala skatt

Om politikerna ska ”rycka upp sig” är det förstås en fördel om de har pengar att spendera. Att många multinationella jättar gjort nolltaxering och skatteflykt till en konstart underlättar tyvärr inte. Och nej, företag ska inte börja ge allmosor till staten. Det räcker med att damma av det pensionerade uttrycket ”göra rätt för sig”. Hur gör man det? Ett tips är att fråga ”vanligt folk”. 99 procent sysslar med sådant hela dagarna.

Om inte framgångsrika företag vill bidra till samhället liksom alla andra gör via skattsedeln, varför ska då vanliga löntagare göra det? Och vad kan politikerna göra på populism och annat om de inte har resurser nog att sätta tyngd bakom orden. Näringslivets toppar brukar ta hiskeligt mycket betalt för att axla ansvar, det är till och med något man skryter med. Om samma logik ska gälla även politiker måste någon betala, och vad är argumentet att näringslivet som ställer krav och har synpunkter på vad politikerna gör INTE ska vara med och bidra? Skatt är inte stöld, det är återinvestering i samhället och en nödvändig insats för långsiktig hållbarhet.

3) Anställ

Flyktinginvandringen är en stor fråga i många länder. Men varför ska integrationen bara vara en uppgift för politiker? Ica-handlaren Jonas Berg i Södertälje skrev i en debattartikel för en tid sedan att praktikplatser och i förlängningen kanske jobb till nyanlända inte bara är en vinst för samhället utan också bra för affärerna. ”Alla, från småföretagare till stora börsnoterade bolag med många tusen anställda, kan bidra”, skriver han. Se där, en kastad handske.

Arbetslinjen talar politikerna om: Jobb, jobb, jobb. Men bara företagen kan anställa. För att samhället ska bli hållbart måste alla bidra, inte bara politiker eller folket: Alla! Företagare är också människor och borde kunna känna empati. Varför ska vi annars lyssna på och beundra dem? Vem som helst kan agera känslokallt och avskeda anställda så fort vinstmarginalen minskar. Det behövs bara att man stänger av känslorna, det vill säga slutar agera som en inkännande människa. Att göra vinst är enkelt, om man bara slipper ta ansvar.

4) Sluta fiffla

Få saker förgiftar ett samhälle så effektivt som korruption. Tyvärr har skandalerna avlöst varandra, även i Sverige. Ericsson anklagas för mutor och lastbilstillverkarna Volvo och Scania har ertappats med att systematiskt ha blåst sina kunder. Volvo har redan tvingats böta över 6 miljarder kronor. Antal chefer på lastbilsjätten som ställts till svars: noll (0). Listan över det globala näringslivets skumraskaffärer är smärtsamt lång, inte minst i finanssektorn. Ett slut på detta, inte bara i ord utan också i handling, skulle vara ett minst sagt välkommet bidrag till den så kallade sammanhållningen.

Fifflet som företagens ledningar ägnar sig åt är enormt allvarligt! Men ännu allvarligare är att detta inte uppmärksammas mer, av politiker och andra. Tystnaden från Svenskt Näringsliv är talande och utgör ett allvarligt hot mot hela samhällets hållbarhet. Och därför kan man fundera över hur lämpligt det är att en sådan som Lemne sitter som ordförande för Uppsala universitet. Att behandla skumraskaffärerna som avslöjas gång på gång som isolerade händelser eller individ- och företagsspecifika problem, är på inget sätt hållbart. Om företagen agerar som om de levde i en annan värld är det samhällets ansvar att återföra den ekonomiska eliten till verkligheten. Här finns en viktig grogrund till den växande populismen och att skylla på eller lägga ansvaret för att fixa saken på politikerna är cyniskt och bekräftar snarast problemets vidd. Detta är en fråga som borde lyftas till en helt annan nivå och diskuteras mycket mer.

5) Sänk vinstkraven

Vad beror ovanstående fenomen på? En observation är att samtidigt som många kurvor i samhället pekar nedåt, till exempel framtidens pensioner eller empatinivån på Twitter, tycks en kurva vara konstant: den som visar företagens avkastningskrav.

Näringslivet har hållit fast vid skyhöga vinstmål, ofta mellan 15 till 20 procents förräntning av kapitalet, trots svag tillväxt och rekordlåga räntor. Det är hög tid tänka om. Överdrivna vinstkrav är en förklaring till att investeringarna uteblivit. Det menar bland andra förre Riksgäldschefen Thomas Franzén som också argumenterar för att detta i sin tur är en orsak till att centralbankerna tvingats elda på ekonomin med allehanda problem som följd.

Att vd:ar enligt lag är skyldiga att prioritera aktiekursen över allt annat är en myt, enligt den amerikanske juridikprofessorn Lynn Stout. Hon pekar på att ledningen ska se till ”bolagets bästa” vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att maximera aktieägarvärdet. Det är inte ens säkert att aktieägarna gynnas av blind vinstmani, särskilt inte om det sker genom skatteflykt eller miljöförstöring. Även portföljförvaltare bruka föredra att andas ren luft.

Flummigt? Inte värre än att det redan är på väg. Enligt en undersökning som PwC gjort bland 1 400 globala företagsledare uppgav 76 procent att framgång numera handlar om mer än finansiella resultat.

Ekonomen Jim O’Neill sade i en intervju med nyhetsbyrån Bloomberg att om trenden med arga väljare och populism ska vändas måste direktörer ändra sitt beteende radikalt jämfört med de senaste 20 åren. Han pekade bland annat på trenden att en allt större andel av vinsterna går till kapitalägarna på bekostnad av arbetare. Jim O’Neill var under många år chefsekonom på banken Goldman Sachs, en institution traditionellt sett inte känd för sin bokstavstrogna marxism.

Växande klyftor är varken ekonomiskt eller socialt hållbart. Och det faktum att orimliga krav på ständigt ökad vinst(ökning) fortfarande upprepas och talas om som den naturligaste sak i världen visar på en oroande faktaresistens, som sipprar ner i samhället ovanifrån. Hur kan samhället tillåta att en samhällsbärande sektor lever i en drömvärld medan resten av samhället går på knäna och naturen offras för att hålla drömmen vid liv? Det är det allra största sveket mot våra barn och barnbarn. Om makt tillåts gå före rätt finns ingen möjlighet att nå hållbarhet. Var finns evidensen för att rådande syn på vinst fungerar? Det är en berättigad fråga, som borde ställas till en sådan som Lemne när hon kritiserar politikerna?

Företag är inte autonoma vinstmaskiner. Gemensamt för anställda, kunder och aktieägare är att de är människor. Rimligen kan alltså alla som vill bidra till ett bättre samhälle. En tanke som möjligen kan framstå som löjligt utopisk.

Men även i dessa ”post-truth”-tider går det kanske att kosta på sig en faktauppgift: Att inte försöka är en garanti för att misslyckas.

Vi är alla människor, och samhället är vårt GEMENSAMMA ansvar. Ska målet om hållbarhet kunna uppnås krävs att alla gör vad de kan, både som människor och som företrädare för organisationerna man arbetar i och är ledare för. Välstånd sipprar inte ner i samhället, den sugs uppåt i systemet. Moral däremot, sprider sig från huvudet till svansen. Och, viktigast av allt, hållbarhet är ALLAS angelägenhet!