Fördummande regler och passiviserande styrning

Människor är sammansatta varelser. Även om de flesta har förmåga att tänka logiskt är det bara en förmåga bland många andra förmågor. Rationella föresatser och saker man borde göra övertrumfas förfärande lätt av affekter och känslostyrda impulser. Människor vill gärna uppfattas som kloka och rationella, men den förmågan används väldigt ofta för att förklara varför man gjorde som man gjorde på grund av att man gick på känsla, eller för att man föll för en frestelse. Kreativitet är en annan av människans många egenskaper. Det är en eftertraktad egenskap. Nytänkande är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Kreativitet är dock ingen egenskap som går att styra i någon bestämd riktning. Kreativitet handlar om skapande och är motsatsen till regelföljande. Vad jag försöker göra är att beskriva människan som människan är och fungerar. Om ett samhälle som faktiskt fungerar ska kunna byggas och förvaltas på ett hållbart sätt är den kunskapen ovärderlig. Tyvärr är människan fåfäng också, och det finns gott om drömmare. Vita lögner och skarvningar hör till vardagen. Detta måste man också ta med i beräkningen. Om man VERKLIGEN vill förstå och lära förstå kulturen som äter strukturer, regler och goda föresatser till frukost.

Igår handlade Uppdrag Granskning om Sociala resursförvaltningen i Göteborg. Ett bedrövligt reportage. Viktigt, men lika fullt tragiskt. Ändå handlade det om verkliga människor, inte föreställningar om människor. Problemen och missförhållandena som skildrades, liksom försöken till bortförklaringar och hänvisningar till diverse regler och dokument, är inte olyckliga undantag. Människor fungerar på det sättet. Det som visades upp i programmet är effekter av reglerna och försöken att styra individer och kultur. Reglerna hindrar ingen att göra fel, för reglerna i kombination med människans kreativa förmåga gör det enklare för den som vill agera oetiskt, egoistiskt och opportunistiskt. Reglerna är överflödiga och meningslösa, för det är bara de som vill agera etiskt och som skulle göra det även utan regler som anpassar sig efter reglerna och underkastar sig styrningen. De andra, slingerbultarna som visades upp i programmet, de som tar chansen att sko sig på andras bekostnad, bryr sig inte. Reglerna fungerar som möjliggörare för dem. Det är allmänt bekant att om alla följde alla regler till punkt och pricka skulle samhället kollapsa. Ändå införs fler och tydligare regler efter varje granskning som avslöjat hur människor fungerar i praktiken. Tänk om vi skulle göra precis tvärtom. Tänk om vi anskaffade alla regler, eller i alla fall reducerade reglerna till ett absolut minimum. Jag tror det är vad vi måste göra, om vi verkligen vill komma tillrätta med problemen.

Regler förhindrar kreativitet som skulle kunna användas, och lämnar fältet fritt för skrupellös uppfinningsrikedom vars enda syfte är att sko sig på det allmännas bekostnad. Regler fördummar och lockar fram människans sämsta egenskaper, bara för att man är rädd för vad som skulle kunna hända om det inte fanns några regler, eller för att man är fixerad vid att ett visst, på förhand bestämt mål, ska nås till varje pris. Vill vi verkligen ha det vi får: Passiva människor som bara följer den uppgjorda planen? Och är det värt att betala vad det kostar att kontrollera att reglerna följs? Är det väl investerade pengar att bygga upp en (växande) administrativ apparat som leder till att allt mer arbete som inte har med uppdraget att göra måste utföras?

Jag tror att vi behöver stanna upp, tänka efter och samtala om detta. Mer av samma löser inget, det ser bara ut som handlingskraft. Fler regler och styrning leder bara till att fler får arbeta mer med saker de inte är utbildade för eller eller känner mening med. Lärare vill lära, sjuksköterskor och lärare vill vårda och tjänstemän vill arbeta med att bygga ett hållbart samhälle. Varifrån kommer misstron mot människorna? Varför väljer vi inte att lita på varandra? Vad hände med ansvaret, med individens ansvar? Idag är det bara höga chefer som har ansvar, och det får de en GROTESKT hög lön för att ta. Trots det handlar chefers ansvarstagande i praktiken om att avgå, och därigenom utlösa en svindlande dyr fallskärm. Och så talas det om behovet av effektivitet? Så länge man håller sig till modellerna går allt bra, men eftersom modellerna bygger på glädjekalkyler och felaktiga föreställningar om hur människor fungerar leder dagens sätt att organisera samhället till minskad effektivitet, lägre produktivitet, ökade kostnader och växande korruption. Forskare, lärare och läkare arbetar allt mindre med det man är utbildad till, och allt mer av kunskapen har överförts till ett kontrollsystem som visserligen kontrollerar, men inte det som behöver kontrolleras.

Om människor fick ansvar att utan kontroll, utan regler och manualer, efter eget huvud och av intresse, fick sköta uppgifterna de anställts för att sköta, tror jag att samhället skulle bli en mycket trevligare plats att leva i. Om förtroende betraktades som ett kapital, och om ansvaret byggde på tillit, skulle alla tvingas visa sig mogna ansvaret. Inte bara vid anställningsintervjun utan hela tiden. Lärarna skulle få lägga upp undervisningen utifrån intresse, förmåga, sammanhang och inte minst dagsform. Arbetet skulle helt plötsligt innehålla moment av kreativitet. Vad har vi att förlora? Det kan knappast bli sämre … Kunskap är ingen absolut enhet, utan en komplex och föränderlig egenskap. Och det är ju kreativa människor som vi säger oss vilja fostra. Det vill säga människor som kan tänka utanför ramarna och som kan skapa regler, inte räddhågsna medborgare som slaviskt följer regler av rädsla för att göra fel. Dagens system gynnar egoister och människor som SAKNAR etisk kompass. Om människor istället tvingades agera i enlighet med sin egen, inre etiska kompass, utan möjlighet att hänvisa till regler när frågor och beslut som tagits väcks. Om ansvaret inte delegerades uppåt i hierarkin skulle alla tvingas tänka på vad man gör, hela tiden. Om systemet var transparent och öppet för granskande journalister skulle ingen kunna hänvisa till någon annan om det uppdagas att tveksamma beslut tagits.

Jag tror att samhället skulle bli mer hållbart om människor fick arbeta med sådant man tror på och utföra arbetet på det sätt man finner bäst, utan andra krav än att använda tiden klokt, tror jag engagemanget, glädjen och tillfredsställelsen skulle öka. Det skulle leda till färre sjukskrivningar och bättre kvalitet. Administrationen skulle minska dramatiskt och fokus skulle kunna riktas dit fokus bör riktas: Mot uppdraget och medmänniskorna. Alla meningslösa och själsdödande arbetsuppgifter som finns bara för att hålla dagens system igång skulle försvinna, och med dem känslan av uppgivenhet. Ingen kommer att sakna reglerna och kontrollerna, utom de som idag tjänar på dem, det vill säga fifflarna, egoisterna och de som bara vill tjäna pengar. Tomheten skulle ersättas med innehåll och mening, utan att kostnaderna skulle behöva öka. För inget säger att samhället skulle behöva höja anslagen. Ge skolorna och forskarna en summa pengar, och låt dem använda pengarna på bästa sätt. Kan de sedan inte förklara vad de gjort, eller varför resultatet uteblev, får de inga nya pengar. Höga chefers groteska ersättningar är ett resultat av övertron på styrning, och bygger på en felaktig uppfattning om hur människor faktiskt fungerar.

Skandalerna som avslöjats på senare tid har inte handlat om brist på regler och styrning, det är tvärt om reglerna och styrningen som skapat möjligheter. Nya Karolinska sjukhuset, Palo Macciarini och cheferna på VW, SCA och Sociala resursförvaltningen i Göteborg har alla utnyttjar gällande regler för att driva igenom beslut som gynnat dem själva. Utan regler och med en annan syn på ansvar skulle de kunna ställas till svars. Nu dras frågan om ansvar i långbänk. Advokaterna jublar, och fler frias än fälls, samtidigt som systemet lever vidare och kraven på fler och mer detaljerade regler, mer styrning och administration höjs. Kreativiteten som används för att skapa regler kommer aldrig att övertrumfa kreativiteten som används för att kringgå reglerna!

Som Strindberg sa: Det är synd om människorna!