Dags att göra upp med girigheten 1

Inte något ont som inte har något gott med sig. När det nu blir uppenbart att det sätt att organisera samhället och se på kunskap som hittills, och under en lång rad av år, ansetts vara normalt och självklart nu krackelerar och faller ihop under sin egen tyngd, mobiliseras krafter som vill förändring. Donald Trump och  andra talar om förändring, men det är bara tal, liksom med allt annat som kommer från dessa grupper. De vill inte ha förändring, för hela deras existens är ett resultat av rådande ordning. De lever på samhällskroppens ruttnande kött och parasiterar på rådande ordning. De har inget konstruktivt att erbjuda, bara kaos och oordning. Det nytänkande jag ser vakna till liv är ett annat sätt att se på världen och kunskapen, ett mer ödmjukt och sant kritiskt sätt att förhålla sig till kultur, kunskap och makt. På nätet publiceras nu en strid ström av kloka texter som för försöker förstå vad som hänt, utan att peka ut syndabockar eller föreslå nya enkla lösningar. Dagens Under Strecket, till exempel, som är författad av Ervin Rosenberg och som handlar om girighet, kastar ljus och förståelse över samhället av idag. Utgångspunkten för resonemangen är följande.

Pleonexi – viljan att ha mer än andra – är en djupt mänsklig drivkraft men också roten till grundläggande samhälleliga konflikter. I en ny bok går den franske filosofen Dany-Robert Dufour till botten med konsumtionssamhällets destabiliserande logik.

Jag vet att mina texter tenderar att bli väl långa, och jag försöker hålla mig kort, men samtidigt ser jag det lite som ett uppror mot det allomfattande kravet på effektivitet att faktiskt låta tankarna ta den plats tankarna tar. Här delar jag dock upp texten i två poster, och detta är den första.

Grunden för det ekonomiska systemet är konkurrens, och det finns ett underliggande antagande i samhället och kulturen att konkurrens driver kvalitet. Konkurrensens primat ger oss debatter, valfrihet, individuell lönesättning, nedskärningar och effektivitet. Konkurrensen kommer först och det andra är konsekvenser av det underliggande antagandet. Människor vänds mot varandra och vänner blir till fiender. Klyftorna växer och de rikare blir rikare. Politikerna har en enda lösning och det är sänk skatten, avskaffa allt mer av statens ansvar. Politiken lanseras med ordet Valfrihet och säljs in genom att hänvisa till människans rationella egenskaper, och eftersom majoriteten alltid tror sig om att vara bättre än majoriteten går budskapet hem. Resultatet av det sättet att tänka och agera ser vi nu: Storbritannien eller i alla fall England lämnar EU och Donald Trump har utnämnts till innehavare av världens mäktigaste ämbete. Det är tomheten som segrat. Om det inte var uppenbart förr är det det nu. Men: Don't agonize, organize. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och börjar lyssna på och samverka med varandra. Ett hållbart samhälle kan aldrig byggas på konkurrens, för den vänder människor mot varandra och sliter samhället isär.

Under de gångna 2 500 åren av europeisk historia har filosofer skrivit teoretiska verk om hur en stat som fungerar på ett för flertalet tillfredsställande sätt ska utformas, om existerande statsbildningar, om de faror som hotar staternas existens, samt om deras förmåga att bestå.

En av de många som i våra dagar ger sig i kast med dessa frågor är fransmannen Dany-Robert Dufour, aktuell med boken ”Pléonexie [dict: ’Vouloir posséder toujours plus’]”. Där sällar han sig till de politiska tänkare som pekar ut tygellösheten som orsak till de mänskliga gemenskapernas onda. Den tygellöshet som Dufour tänker på är vinningslystnaden (pleonexi) eller viljan att ha mer än sin del, mer än andra.

Girighet uppfattas av de flesta som en negativ egenskap. Ingen vill uppfattas som ond eller egoistisk, men alla vill bli rika. Och om ingen annan ser, om jag kan ge sken av att jag inte är girig, kan jag få del av det bästa från två världar. Alla talar i egen sak. När vinsten i välfärden kommer på tal, idag, några få år efter att företagen släpptes in på "marknaden" saknas ofta helt vett och sans när kritiken mot vinsterna ska bemötas. "Hela samhället kommer att rasa ihop och Sverige förvandlas till en sovjetstat", jo, visst. Tjena! När den svenska skolan var statlig betraktades den som ett föredöme i världen. Varför ljuga? För att det alldeles uppenbart går hem. Idag handlar det om att kunna ge sken av, vad det nu är för åsikt man förfäktar. Girigheten bryr sig inte om hur det är, bara om vad som går att vinna gehör för. Sverige är ett av ytterst få länder i världen som tillåter privata företag att plocka ut vinst från skattefinansierad verksamhet. Vad är det för intressen som talar egentligen? Det är girigheten, omsorgen om sina egna intressen.

Dufour oroar sig för de destruktiva tendenser som han bevittnar i vår egen tid. Samtidigt visar hans läsning av Platon och andra politiska tänkare från förr att samma onda, vinningslystnaden, sågs som de grekiska stadsstaternas värsta gissel, som orsak till de ständiga kasten mellan tyranni och anarki. Platon menar att den måttlösa jakten på ägodelar, som han betraktar som en sorts vansinne, har en kaskad av fatala verkningar vilka hotar inte bara individen och familjen, utan också den stat som låtit pleonexi växa, anta orimliga proportioner, breda ut sig och repa upp samhällsväven.

Skillnaden mellan då och idag är liten. Hoten mot det öppna och hållbara samhället är eviga. Det som skiljer antiken från idag är tekniken och kulturens förändringshastighet, inget annat. Genetiskt och intellektuellt är vi som dem. Genom hela historien och överallt, alltid, är det mer som förenar än skiljer oss människor åt. Bara om man inte bryr sig mer än ytligt om sina medmänniskor går det att upprätthålla illusionen om olikhet. Vi-mot-dom-retoriken ger röst åt girigheten. Det är rädslan och det informerade ointresset som talar. I bemötandet av affektion är logik och sanning meningslöst. Det enda som betyder något jag och mig och mitt. Är du inte med mig är du mot. Må bäste man vinna. I USA vann bäste man, för det fanns bara en. Trump gav röst åt och vann stöd i girigheten och han spelade på rädslans strängar, piskade upp hat, pekade på hot, ljög och bytte åsikt. I en värld där solidaritet, ärlighet och kunskap är värden som VERKLIGEN betyder något hade han uppfattats som en provokation. Nu är han innehavare av världens mäktigaste ämbete, för att girighet har tillåtits bli det enda värdet som tas på allvar. Hur det kommer att gå står skrivet i stjärnorna, det kommer att vida sig. Men ...

Följderna – som kan ses som bestraffningar för hybris – är antingen söndring, slitningar, social oro, inbördeskrig inom en given stat eller krig med grannstater (dels som avledningsmanöver, dels som ekonomisk nödvändighet). Att stora sociala skillnader river sönder samhällsväven och upprätthåller ett kroniskt febertillstånd i staten har varit en djupt rotad uppfattning långt före kapitalismens tidsålder. Allt detta känns så väl igen från vår egen tids samhällsdebatt.

Dags att vakna upp. Allt som räknas upp i citatet är redan idag verklighet. Att populismen lyckas framställa sig själva och uppfattas av så många som lösningen, trots att de vill ha mer av samma och att deras enda idé är att det är invandrarnas fel, visar vilket grepp girigheten har om samtiden och kulturen som växer fram mellan människorna i dagens samhälle. Det är också girigheten som talar när företrädare för näringslivet talar om behovet av låga löner. Samhället och medborgarna har inget BEHOV av låga löner, det behovet känner bara den som vill tjäna snabba pengar. Det behovet känner bara den som har mer än hen behöver och som inte är rädd för att förlora allt, den som bara ser till sina egna behov och låter begäret efter mer pengar snabbare och effektivare styra. Hen har inte kontroll, hen är kontrollerad och det är girigheten som dikterar villkoren. Alla människor har behov av ett jobb och en lön som man kan leva på. Att det behovet inte tillerkänns mer betydelse i samhällsdebatten visar hur långt ifrån ett (socialt) hållbart samhälle vi är. Och först när vi gjort upp med girigheten kan vi börja hoppas på en vändning.

Ska då inte staten gripa in och påverka ”strukturerna”? Gäller det inte att med lagens hjälp stämma i bäcken, hindra uppkomsten av pleonexi? Dufour citerar Platon (”Lagarna”, bok 5):

”I en stat som ska undvika den värsta av sjukdomar – en sjukdom som det är riktigare att kalla splittring än uppror – får det, anser vi, varken finnas den djupaste fattigdom eller finnas rikedom bland vissa medborgare, eftersom både fattigdom och rikedom kan alstra både splittring och uppror. Alltså gäller det nu för lagstiftaren att ange en gräns för båda tillstånden. Fattigdomsgränsen ska vara jordlottens värde, och det värdet ska ligga fast: ingen ämbetsman och ingen annan medborgare som vill utmärka sig i duglighet får nånsin låta det värdet bli mindre för någon människa. Lagstiftaren ska ha det värdet som mått, och han ska tillåta förvärv av det dubbla, tredubbla och upp till det fyrdubbla värdet. Om någon förvärvar mer än så genom att han hittar något, får en gåva av någon, gör en bra affär eller genom någon annan sådan lyckträff får tag i mer än det föreskrivna måttet – då kommer han att få gott rykte och leva ostraffad om han överlämnar överskottet till staten och dess skyddsgudar.”

Redan de gamla grekerna … är det inte så man brukar säga? Redan Platon såg förstod och drog den självklara slutsatsen att det finns in en gräns för hur stor skillnaden mellan människor och grupper kan bli innan spänningarna i ett samhälle blir för stora. Skillnaden mellan den rikaste procenten av jordens befolkning och den fattigaste halvan är ENORM. Förklara för mig igen varför vi BEHÖVER låglönejobb, och vem som är del av det där viet? Inget gott kan komma ur en sådan utveckling. Platon talar om ett rimligt spann mellan de rikaste och de fattigaste. Det gäller fortfarande och som jag förstår det rådde ett slags fruktbar balans och rimlig dynamik i västvärldens samhällen och ekonomier under 1970-talet. Jag vet inte men tycker mig har hört att skillnaden låg runt faktor tio, mellan de fattigaste och  rikaste. Den som faller faller inte bråddjupt och alla har ett bättre liv inom räckhåll i ett sådant samhälle. Girigheten motarbetas när alla känner sig delaktiga och beroende av varandra. Där blir krav på låga löner ett hån mot samhällets hela idé, en osolidarisk samhällsomstörtande tanke. Sedan kom Milton Fredman och "bevisade" att girighet är bra för tillväxten och att välstånd sipprar ner i samhället. Genom att göra de rika rikare skulle alla bli vinnare. Den tanken fick ett enormt genomslag. Girighetens kraft släpptes lös och samhälle efter samhälle maldes sönder. Arbetslösheten ökade, liksom desperationen och hopplösheten som allt fler känner av och som kryper allt närmare och närmare alla utom den där enda rikaste procenten som får stå i TV och tala om behovet av fler låglönejobb. Klyftorna växer och populismen blir ett halmstrå som förenar de desperata och de cyniska. SD kokar en livsfarlig brygd på lögner, egoism och rädsla. Och grytan som brygden kokas på eldas under av girigheten. Behovet av bildning har aldrig varit större. Platon, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Aristoteles var av en annan uppfattning. Lagstiftning skulle med stor säkerhet inte räcka. Att påverka individen genom fostran är viktigare. Han skriver: ”En av de faktorer som motverkar tvister bland medborgarna är alltså en jämn fördelning av egendomen, men särskilt betydelsefull är den knappast.” I ”Politiken” läser vi också följande: ”Begärets natur saknar gräns och de flesta lever för att tillfredsställa sina begär. Konsten att regera över sådana människor består inte så mycket i att utjämna egendomen, som i att forma de av naturen dugliga till att inte ständigt kräva mer och sämre folk till att inte kunna det.”

Människorna ska alltså undervisas, upplysas och bli bättre.

Krisen i skoan är inte en skolkrus, det ett symptom på hur vida spridd krisen är i samhället som helhet. När vinster i välfärden förs fram som en lösning på kunskapskrisen känner cynismen inga gränser. När skolan inordnats i systemet som bygger på girighet finns inte längre några verktyg att ta till för att hindra raset. Att betygen inte sjunker är ett tecken på vad kunskapen anses vara värd. Där pengar är allt och där girigheten antas vara god råder krig, allas krig mot alla. Och som i andra kring är det sanningen, kunskapen, eftertänksamheten, den kritiska analysen och bildningen som är det första offret.

Återkommer i morgon med fler tankar. Nu ska jag lyssna på en föreläsning om Tusen platåer och Deleuze och Guattari.