Vad kommer du fram till?

Har svårt att komma igång. Tankarna är någon annanstans. Idag är sista dagen på ett tag som jag kan ägna helt åt min nästa bok, nummer två i serien om tre. Planen är att publicera den på nätet i början av nästa år. Jag ser att den första boken når ut och i alla fall laddas ner. Om den blir läst vet jag inte, men även nästa bok har ett samtalande anslag. Ska man studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse tillsammans med det som studeras krävs ett annat sätt att skriva än det vanliga. Kunskap om kultur skiljer sig från annan kunskap eftersom studieobjektet kan ta del av resultaten och med hjälp av egen vilja förändra sitt sätt att tänka och agera. Kulturvetaren studerar förändring, i rörelse. Det är titeln på boken, och för att kunna ägna hela dagen åt det arbetet delar jag med mig av bokens inledning där jag reflekterar över synen på kunskap som hela projektet bygger på. Återkommer imorgon med nya tankar.

Vad kommer du fram till? Den frågan får forskare ofta. För kulturforskaren är det inte alltid en välkommen fråga. Frågan är felställd. Kulturforskare kommer nämligen sällan fram till något bestämt och forskningen leder ingenting i bevis. Kultur lämpar sig inte för att angripas på det sättet. Kunskapsmålet för kulturforskningen som här reflekteras över är ett annat än det som vanligtvis antas vara målet med all forskning. Vi lever i en kultur där en massa saker tas förgivet. Föreställningen att alla frågor har ett enda, bestämt och bästa svar, är ett sådant förgivettagande. Ett annat är att det är forskningens uppgift att leverera det enda rätta svaret. Dessa och andra liknande kulturella föreställningar rörande kunskap påverkar vetenskapen och möjligheten att bedriva forskning. Accepterar vi att alla frågor (oavsett hur de formuleras) har ett svar tvingas vi godta att frågeställarens önskan om att få ett svar är viktigare än forskarens kunskaper och erfarenhet av att söka svar. Det drabbar kulturvetare hela tiden, för det finns inga givna svar på frågor som rör kultur. Och forskningen resulterar inte i att forskaren kommer fram till något bestämt. Min forskning gör det i alla fall inte, och denna bok innehåller inga direkta svar. Det är åtminstone inte bokens syfte att leverera några svar. Boken ska snarare ses som ett försök att förklara varför önskan om att få svar på frågor rörande kultur leder tanken fel och varför man bör undvika att närma sig kulturen på det sättet. Denna bok innehåller resonemang som handlar om principer och förutsättningar för studier av förändring och tillblivelseprocesser där hänsyn tas till att även forskaren befinner sig i rörelse. Frågorna och reflektionerna är här viktigare än svaren. Paradoxalt nog håller det på att växa fram en kultur som, genom att avfärda kulturforskarens försäkran om att det inte går att lämna ett bestämt svar på frågan om vad kultur är, förnekar sin egen existens. Risken är att kulturforskaren härigenom offras för en orimlig vilja att veta något om det som inte går att veta något om. Utgångspunkten för fortsättningen är att kunskap är som den är, inte som människor vill eller bestämmer sig för att den ska vara.

En annan aspekt av kunskap och kultur är hur resultatet av arbetet förmedlas. Valet av boken som medium är både ett uppror mot och ett försök att förändra en akademisk kultur som gått i ett slags intellektuellt baklås genom att formen anses viktigare än innehållet. Jag blir bedrövad när jag ser hur boken behandlas idag, hur den blivit ett slag produkt vars främsta värde är att dra in pengar. Boken som medium för kunskapsförmedling överges till förmån för artiklar, för sådana är reglerna. Utan reflektion över vilka värden som går förlorade i transformationen följer forskarvärlden efter i den kulturella förändringen. För många forskare spelar det kanske inte så stor roll vilket medium man använder, men för min kulturforskning passar refereegranskade tidskriftsartiklar synnerligen illa som form för kunskapsförmedling. Boken som medium är mitt sätt att bjuda motstånd mot försöken att tvinga in kunskapen i en rigid form som bygger mer på föreställningar om kunskap (önsketänkande) än om verkligt vetande (användbar kunskap). Jag väljer boken dels för att protestera mot villkoren för forskning och kunskapsproduktion, dels för att visa på alternativa vägar fram. Innehållet och kunskapsmålet samverkar med formen. Kunskap och kultur handlar om samspel och dynamik. Det finns inte ett enda, bästa sätt, bara olika mer eller mindre funktionella sätt att sprida kunskap och därför är mångfalden och jämlikheten mellan olika former viktig att värna, för kunskapskvalitetens skull. Tyvärr avfärdas invändningen bryskt: Publicera artiklar eller försvinn, håller idag snabbt på att bli både budskapet, argumentet och den enda accepterade hållningen i akademin, oavsett kunskapsmål. Forskning är med andra ord lika mycket kultur som all annan mänsklig verksamhet. Tyvärr går förändringen snabbt och risken är stor att barnet kastas ut med badvattnet. En friare form för kunskapsproduktion och resultatkommunikation håller på att överges för ett strikt kontrollerat, rigoröst kvalitetssäkrat och standardiserat medium som är skapat mer för att kunna jämföra och mäta resultat, än för att underlätta spridningen av kunskap. Boken har över hela linjen ersatts med refereegranskade artiklar publicerade i internationella, högt rankade tidskrifter. Publiceringen av vetenskapliga resultat har genom omställningen kommit att handla mer om enskilda forskares personliga mertiering än om förmedling av kunskap till breda lager av befolkningen, för det viktiga är inte längre vad man skriver, utan var man publicerar sig, hur många artiklar man står som författare till och hur ofta man citeras (samt hur mycket pengar man drar in). Jag gör vad jag kan för att undvika att vara del i det spelet. Jag sökte mig inte till akademin för att göra karriär eller för att tjäna pengar. Vetenskapen valde jag för att jag ville lära och veta mer, och det vill jag fortfarande. Böcker skriver jag både för att utmana mig själv och för att det är ett oslagbart medium för förmedling av just sådana kulturvetenskapliga insikter som min forskning resulterar i. 

Risken är att det växer fram en akademisk kultur som allt mer sluter sig kring sig själv och blir en självrefererande bubbla utan kontakt med det omgivande samhället, vilket vore förödande för ett ämne som kulturvetenskap. Utan kontakt med den verklighet forskaren skriver om finns ingen vetenskap om kultur. Utan interaktion med omgivningen ingen kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur rör alla, för alla berörs av både kulturen och av kunskapen om kulturen. Beslutet att bara räkna en enda standardiserad publiceringsform som vetenskapligt meriterande är ett beslut som bygger på kulturellt skapade argument och föränderliga preferenser som uppstår mellan människor. Det är möjligt, men på inget sätt nödvändigt att välja just den vägen. Beslutet är politiskt och har liksom kulturen vuxit fram mellan aktörer med olika intressen och grader av makt och inflytande. En annan akademi och ett annat samhälle är alltid möjligt, om tillräckligt många vill och ser värdet av det. Och jag vill se en akademisk kultur som förstår värdet av och som förmår härbärgera mångfald, i ordets vidaste betydelse. För att nå dit räcker det inte att bara reformera akademin, även det omgivande samhället måste förändras och kunskapen måste placeras mer och tydligare i centrum. Att tänka rätt är inte bäst om det är användbar kunskap man söker, att tänka fritt är enda vägen mot ett hållbart samhälle. Om bara den som tänker rätt och följer regler accepteras och blir lyssnad på kommer kunskapen och akademin att bli en kontrollerad och målstyrd organisation, och det gynnar möjligen makten här och nu, men inte samhället som helhet, på sikt. En kultur som fokuserar mer på kartan än på terrängen den är tänkt att vara en hjälp att orientera sig i kommer förr eller senare att gå under, oavsett hur mäktig och (ekonomiskt) framgångsrik den är.