Mikropolitik och segmenteringar 23

Alla vill tro att makt är något man har, och att maktens verkan är enkelriktad, rör sig uppifrån och ner, från centrum mot periferin och att den är linjär. Allting vore så enkelt om det var så som makt fungerade. Då gick det alltid att skylla ifrån sig. Alla kan i ett sådant system skylla på någon annan, utom härskaren (som befinner sig i början; centrum; toppen), som dock rikligen belönas för uppoffringen och omaket att vara den alla både skyller och hoppas på. Någonstans måste den omöjliga ekvationen lappas ihop, och härskaren är den punkt där maktens paradox döljs bakom ceremonier, insignier, pompa och ståt. Oftast fungerar det, och om eller när katastrofen är ett faktum kan kungen avsättas och ersättas med en ny. På det sättet upprätthålls illusionen om ordning och reda, överskådlighet och rättvisa. Hur lockande det än är kvarstår faktum, det är en illusion.

Verkligheten är mycket mer komplex än så, fast det orkar man inte riktigt ta in och acceptera. Särskilt inte som man är upptagen med att få vardagen och livspusslet att gå ihop. Därför fungerar systemet. Så länge ingen uttalar den magiska formeln: Kejsaren är naken, hålls illusionen vid liv. Så länge tillräckligt många förnekar sakernas tillstånd och väljer att inte gräva djupare i frågan går det rätt bra att låtsas som verkligheten är komplicerad, makten linjär och kulturen en neutral behållare, ett medium utan påverkan.

Jag är kulturvetare och vill förstå dessa saker, för jag ser en fara i att bygga samhället på en illusion. Jag tror chansen ökar att samhället blir mer hållbart om vi istället lär oss förstå hur kulturen (som är den "plats" där illusionen hålls vid liv). Både jag och Deleuze och Guattari (som är mina främsta inspiratörer, just nu) är i gott sällskap när vi brottas med dessa eviga frågor som sedan antiken utmanat filosofer. Det är också ett av kulturens tydligaste kännetecken, att tankarna om den inte leder till några genombrott eller framsteg. Kulturvetaren brottas med samma problem och tangerar samma paradoxer, om än i ständigt nya varianter, som tidigare generationers tänkare. Varje ny forskargeneration kan försöka bli bättre på att tänka än tidigare generationer, men det går inte att bygga vidare på resultaten av deras tankemöda. Jag brukar likna naturvetenskapen (som här får fungera som den andra ytterligheten i det kontinuum som akademin som helhet utgör) med en murare som bygger ett höga torn på en stabil grund av tidigare tänkares arbete. Naturvetare är ett slags kanal och deras röst ekar av generationers tankar. Kulturvetaren bygger ensam sandslott i strandkanten och tvingas acceptera att vågorna förr eller senare utplånar resultatet. Vill man förstå kultur måste man acceptera kunskapens och verklighetens natur. Olika kunskapsmål har att förhålla sig till olika förutsättningar. Båda dessa vetenskapliga/intellektuella egenskaper eller angreppssätt behövs för att skapa ett hållbart samhälle som svänger i takt med verkligheten. Därför handlar vetenskap lika lite som något annat om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och.

Skillnaden mellan ett komplext tillstånd och ett komplicerat är en variant på den klassiska (men lika fullt falska) motsättningen mellan form och innehåll. Verkligheten är som den är, liksom människans intellektuella förmåga. Det är i mötet mellan som problemen uppstår, men det är inte verkligheten eller kulturen som är problemet utan tänkandet. För att förstå kultur är det inte mer kunskap eller information som behövs, utan bättre metoder och mer utvecklad (tanke)förmåga. Den här serien bloggposter handlar om sätt att förstå kultur i allmänhet, och framväxten av partier som SD fenomen som Donald Trump i synnerhet. Det handlar om form och innehåll, och om skillnaden mellan komplex och komplicerad.

Det finns ingen motsättning mellan form och innehåll, det handlar inte om två olika saker. Liksom i fråga om makt handlar det om relationer och dialektik, inte om skillnad och dikotomi. Formerna som går att se och uppleva är innehåll eller enskilda delar (jag och du och alla andra) som organiserar sig självt och får det att se ut som ett resultat av formens tvingande kraft. Det finns ingen form skild från något innehåll. Allt och alla går in i och ut ur vartannat. Ordningar bryts upp och innehåll ordnas. Det är omöjligt att utifrån avgöra vad som är resultatet av vad. Att inse detta kan vara obehagligt. Lite som att blicka ut över ett brant stup, eller som att golvet man stod på plötsligt försvann och man finner sig i fritt fall. Kejsaren är naken, men eftersom verkligheten är och fungerar så är det ohållbart att inte försöka förstå just det. Bara för att det är bekvämt att överlåta ansvar och leva i en lögn betyder inte att det är bra. Betänk att SD och Trump lever på och hämtar kraft ur människans längtan efter intellektuell bekvämlighet.

Each power center is also molecular and exercises its power on a micrological fabric in which it exists only as diffuse, dispersed, geared down, miniaturized, perpetually displaced, acting by fine segmentation, working in detail and in the details of detail.

Deleuze och Guattari återkommer till denna tanke hela tiden. Ordningar härbärgerar upplösande krafter, och enskildheter kan röra sig i takt. Det ser ut som former är en sak och det som formas en annan, men så enkelt är det inte. Verkligheten är dialektisk, inte dikotom. Inne och ute är en synvilla. Alla ha lika nära till centrum, för det finns oändligt många. Och tiden uppfattas bara som en linje för att människans liv har en början och ett slut. Evigheten är omöjlig att föreställa sig för en ändlig varelse. Den mänskliga hjärnan fixar inte kaos, därför uppfinns ordning, för att vi ska kunna överleva och kunna hantera livet och vardagen. Ett slags funktionell ignorans, skulle man kanske kunna säga. Fast i samma stund som den livgivande, nödvändiga ignoransen, bortträngs och upphöjs till sanning har tankefriheten i praktiken förslavats. Ett olyckligt resultat av längtan efter trygghet. Verkligheten är som den är, inte som man önskar. Och verkligheten är komplex. Ordning är inte avsaknad av kaos, utan kaos som för tillfället uppför sig städat. På samma sätt är kaos inte avsaknad av ordning, utan olika ordningar som blandats.

Fascismen är en molär ordning där kaos tvingats svänga i takt med hjälp av en utifrån kommande kraft som delarna underordnar sig, och nazism är molekylärt kaos där ett slags ordning uppstått genom att delarna självmant marscherar i takt. Vid en ytlig betraktelse liknar tillstånden varandra. Båda regimerna är resultatet av mikromakt och segmenteringar, fast på olika sätt. Båda är resultatet av olika dynamiska tillstånd mellan territorialisering och deterritorialisering. Fascismen är territorialiserad oordning, och nazismen är deterritorialiserad ordning. Fascism hotas av upplösning, och nazismen av sammanhållning. Fascismen härskar genom att söndra, och nazismen hämtar makt genom att utmana rådande ordning. Därför rinner alla logiska invändningar och vetenskapliga motfakta av SD som vattnet på en gås, och Donald Trump vinner fler anhängare ju mer etablissemanget ansätter honom med lögnerna och orimligheterna som han sprider.

Foucault's analysis of "disciplines" or micropowers (school, army, factory, hospital, etc.) testifies to these "focuses of instability" where groupings and accumulations confront each other, but also confront breakaways and escapes, and where inversions occur. What we have is no longer The Schoolmaster but the monitor, the best student, the class dunce, the janitor, etc. No longer the general, but the junior officers, the noncommissioned officers, the soldier inside me, and also the malcontent: all have their own tendencies, poles, conflicts, and relations of force.

Disciplin eller disciplinering? Yttre kontroll eller inre? Utåt sett är det hopplöst svårt att se skillnad mellan det som ordnats och det som ordnat sig självt. Form och innehåll går bara att skilja åt i teorin, inte i praktiken. Verkligheten kan behandlas som vore den komplicerad, och det fungerar förvånansvärt bra väldigt ofta, men den är i själva verket komplex. Igår skrev jag om skolan, om hur lärande och kunskap är komplexa utmaningar som man försöker hantera med komplicerade metoder, vilket bara leder till förvärrat kunskapsras. Samma utveckling ser vi i politiken där de etablerade partierna behandlar SD som ett komplicerat problem som kan lösas med konventionella metoder som talar till väljarnas intellekt och genom att upprätthålla ordning och kontroll. Och det har fungerat eftersom människor vill adresseras som intellektuella, men det var och är ett spel. Människan är komplex, inte komplicerad. Intellektuell är bara en av alla egenskaper som ryms i människokroppen och samhället. Känslor påverkar helheten minst lika mycket, vilket ger upphov till paradoxer. Förstår man detta får man tillgång till en förklaring till det tillsynes oförklarliga i att stödet för Donald Trump och SD verkar öka, trots att politiken uppenbart bygger på lögner, paradoxer och hänsynslösa förenklingar.

SDs politik ser ut att vara traditionell och intellektuell, men partiets väljarstöd kommer från affekter som är en mycket starkare kraft och därför övertrumfar intellektet. Därför kan SD och även Donald Trump säga en sak och göra en annan, utan att tappa kraft och momentum. Väljarna lyssnar inte det som sägs, utan litar på att företrädarna för dessa partier vill samma sak som dem, vilket (idag) handlar om att skapa en homogen kultur av likar. Populism är politikens motsvarighet till skolans kunskapskris. På ytan ser problemet ut att vara komplicerat, men det är i själva verket komplext. Och bara om man förstår det och anpassar metoderna efter sakernas verkliga tillstånd kan man börja hoppas på att en lösning ska växa fram mellan människor. Både problemet och lösningen är komplex, inte komplicerad. Hur obehagligt det än känns måste vi blicka ut över avgrunden, eller se oss själva i vitögat. Kulturen fungerar inte som människor vill, utan i enlighet med sin egen inneboende (avsaknad av) logik.

Even the warrant officer and janitor are only invoked for explanatory purposes; for they have a molar side and a molecular side, and make us realize that the general or the landlord also had both sides all along. We would not say that the proper name loses its power when it enters these zones of indiscernibility, but that it takes on a new kind of power. To talk like Kafka, what we have is no longer the public official Klamm, but maybe his secretary Momus, or other molecular Klamms the differences between which, and with Klamm, are all the greater for no longer being assignable. ("[The officials] don't always stick to the same book, yet it isn't the books they change, but their places, and [they] have to squeeze past one another when they change places, because there's so little room." "This official is rarely very like Klamm, and if he were sitting in his own office at his own desk with his name on the door I would have no more doubt at all," says Barnabas, whose dream would be a uniquely molar segmentarity, no matter how rigid and horrendous, as the only guarantee of certainty and security. But he cannot but notice that the molar segments are necessarily immersed in the molecular soup that nourishes them and makes their outlines waver.)

Så länge Trump och SD behandlas som traditionella partier, som komplicerade problem som kan lösas med konventionella metoder, kommer deras stöd att växa och alla potentiella problem som finns med deras politik att förvärras. Mer av samma förvärrar bara situationen, i politiken liksom i skolan. Eftersom SD inte accepterar rådande ordning stärks de av alla åtgärder som syftar till att återupprätta eller upprätthålla ordningen. Liksom i skolan där betygen ökar medan kunskapen minskar, krävs inte mer ingående analyser av läget, utan helt nya sätt att se på och angripa utmaningen. Komplexa problem kan bara lösas med komplexa metoder som inte utgår från att det handlar om ett komplicerat problem. Mats Knutsson och Margit Silberstein kan säga vad de vill, men deras analyser fungerade kanske tidigare, men nu befinner vi oss i ett nytt läge där gamla kunskaper ställer till det. Deleuze och Guattari erbjuder tankeredskap för att lära sig se och förstå det invanda på nya sätt. Och med hjälp av en uppsättning olika verktyg uppfattas den där avgrunden förhoppningsvis inte lika hotfull. Hur vi än väljer att se på saken finns den ju där, så vi måste förstå och lära oss hantera den, oavsett vad vi tycker om rådande tillstånd.

And every power center has this microtexture. The microtextures—not masochism—are what explain how the oppressed can take an active role in oppression: the workers of the rich nations actively participate in the exploitation of the Third World, the arming of dictatorships, and the pollution of the atmosphere.

Verkligheten är komplex, inte komplicerad. Och makten kommer underifrån. Form och innehåll är relativa, dialektala tillstånd snarare än dikotomier. Både och, inte antingen eller. Det är inte genom att avslöja SDs och Trumps lögner problemet kommer att finna sin lösning, utan genom att förstå hur logiken som partierna och ledarna hämtar stöd från ser ut och fungerar.