Oroas över en utveckling som kan beskrivas med följande inställning(ar): Jag är inte intresserad av språket, jag vill bara bli förstådd. Jag är inte intresserad av matematikens lagar och regler, jag vill bara veta om svaret är rätt. Jag är inte intresserad av kunskapens natur, jag vill bara få svar på mina frågor. Tala om hur det är, nu! Låt mig slippa hålla på med jobbiga saker som inte intresserar mig. Snabbt, enkelt och bra vill jag att det ska vara. Är det konturerna av förströelsesamhället vi ser framträda här?
Tendensen är tydlig. Överallt finns tecken på liknande sätt att resonera. Dagens Under Strecket handlar om de, dem och dom och innehållet ett lärt resonemang om språk, identitet, regler och den komplexitet som finns överallt och som aldrig kan önskas bort. Olle Josephson (professor i nordiska språk) menar att det vore en vinst att göra sig av med dem, men han visar också att alla förändringar medför konsekvenser. Hur man än gör kommer det att leda till problem. Önskan om och begäret efter enkelhet kan man förstå, men språket är liksom kulturen och kunskapen som de är, inte som människor vill. Eller enklare uttryckt: Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem.
Sökandet efter enkla lösningar och snabba svar är långt mer utbredd än man i förstone kanske tror. Jag ser tecken på det överallt. Politikerna vill att skolan ska vara rättssäker, kvalitetssäkrad, transparent, tydlig, effektiv och att undervisningen som bedrivs där snabbt ska leda till en standardiserad uppsättning (mätbara) kunskaper, samtidigt som kostnaderna hålls på ett minimum. Liksom med språket är det aldrig så enkelt, oavsett hur mycket man vill att det ska vara det. Vad jag försöker sätta ord på och beskriva är ett slag orimlig ekvation som styr samhällsplaneringen. Den kan översättas till kulturella termer så här: Det finns en utbredd önskan i dagens samhälle om att det vore möjligt att få det man vill ha, utan att betala den reella kostnaden för det.
"Jag vill ha det jag önskar, och jag vill betala det jag tycker det är värt." Är jag ensam om att se en trotsig treåring framför mig? "Jag vill att alla andra ska förstå mig, men jag orkar inte reflektera över hur jag uttrycker mig, för jag vet ju vad jag menar", hur många har inte stött på den inställningen? Som lärare har jag mer än en gång hört eller läst i utvärderingar att det är min uppgift att se till att studenterna får godkänt på tentan. Efter varje tenta måste jag vara beredd på att diskutera min bedömning och förvara betyget. Jag tar mitt arbete på största allvar och har kunskapen och erfarenheten som krävs för att bedöma kunskapskvalitet, men det finns många som inte bryr sig om det, som ser mig som ett hinder på deras väg mot sina drömmars mål. Examen och godkända inlämningar betraktas som formaliteter, och det är enklare att förhandla än att plugga. Snabbt, enkelt, billigt och utan negativa konsekvenser. Omedelbar framgång, utan ansträngning. Ekonomin, utbildningssektorn, politiken och kulturen genomsyras av denna inställning. Det är inte studenternas fel att man agerar som man gör, för "alla" andra agerar på liknande sätt.
Språk kräver anpassning till och förståelse för andra människor och för olikhet. Räkning kräver förståelse för logik. Samhället är bara möjligt om människorna som lever i det respekterar varandra och har en känsla för etik. Och kunskap är inte samma sak som information. Eller för att sammanfatta utan att förenkla: Det handlar om komplexitet. Ska samhället bli hållbart måste fler inse att livet inte handlar om vad man vill, utan om vad man kan, vad som är möjligt och vad man gör. Viljan kan visserligen försätta berg, men den kan aldrig betvinga naturlagarna. Det går att önska sig att slippa behöva anstränga sig för att bli förstådd, men vill man att andra ska förstå vad man säger eller skriver måste man göra vad som krävs. Skolan kan effektiviseras och förenklas, och man kan bestämma att betygen är synonyma med vissa på förhand bestämda kunskaper. Men vill man verkligen veta och förstå finns inga genvägar. Ett plus ett kommer aldrig att bli tre, fem eller sju.
Jag ser med förfäran på hur ett omoget samhälle växer fram, hur en orimlig och verklighetsförnekande kultur byggd på drömmar sprider sig. Oavsett hur många som tror att det går är det omöjligt. Man kan rösta på Donald Trump, eller andra politiker som lovar sänkt skatt, arbetstillfällen, hög lön, valfrihet och framgång för alla som bara vill något. Att lova och önska är enkelt, men livet måste levas också och alla tankar och handlingar ger upphov till konsekvenser. Vi kan skylla på andra, avskeda chefer, rösta fram nya populistiska ledare, avsätta dem, låta bli att studera matematik, fuska på högskoleprovet och skylla på invandrare. Alla kan göra och tänka precis som de vill. Så är det, men det kommer att få konsekvenser. Effekterna av önskningarna och handlingarna kan aldrig önskas bort, de tvingas någon hantera. Det finns inga fria luncher, någon måste alltid betala priset. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss alla.
Vilket samhälle vill vi ha, egentligen? Ett drömsamhälle, eller ett samhälle som fungerar? Jag tror de flesta håller med om att ett samhälle som fungerar är det bästa för alla. Fast då måste vi lära oss se och förstå sambanden som ger upphov till konsekvenser och vi måste inse att det inte finns några givna svar på komplexa frågor. Vad är kunskap? Hur fungerar språk? Vad krävs för att lära sig (vad det nu är man vill)? Först när frågorna tas på allvar och det finns tid att tänka efter. Först när man slutar kräva svar av andra, eller att någon annan ska upplösa paradoxerna som hindrar en att få det man önskar sig. Först när många förstår svårigheterna, inser komplexiteten och tillsammans kavlar upp ärmarna och agerar för att skapa ett mer hållbart samhälle, i enlighet med verkliga förhållanden, kan ett annat samhälle växa fram. Ett samhälle som faktiskt fungerar.
För att verklig hållbarhet ska kunna bli en realitet krävs insatser på väldigt många olika områden. Det är en stor och svår utmaning, men långt ifrån omöjligt. Och det krävs heller inga omvälvande insatser. Vad som krävs är att fler stannar upp och tänker efter. Vi måste, som kollektiv betraktat, växa upp och sluta agera som trotsiga treåringar utan ansvar. Det räcker inte att önska sig hållbarhet, kunskap eller ökande vinster, för att det ska bli verklighet krävs handling också. Vi får inte det vi vill, utan det vi förtjänar. Min lägenhet är bara värd två miljoner om någon annan är beredd att betala två miljoner för den. Och fuskar man på högskoleprovet, vad säger då att man kommer att klara av kraven som ställs på den där eftertraktade utbildningen? Eller tänker man att man fortsätter på den inslagna vägen; fast vad händer då när man fått sin examen, ute i arbetslivet? Förr eller senare kommer verkligheten ikapp.
Det finns inga genvägar till verkliga mål. Och till verklig kunskap finns bara omvägar. Målet med skolan är idag betygen, det är vad som erbjuds på skolmarknaden. Snabbt, effektivt och smärtfritt ska det vara i hela utbildningssystemet. Fast så fungerar det inte. En kunskapsskola kan bara byggas med kunskap, och kunskap tar den tid den tar. Ett enklare språk, utan regler kan man önska sig, men orkar man inte anstränga sig kommer det att gå ut över förståelsen. En rik och blomstrande kultur kan bara växa fram mellan människor som förstår hur verkligheten fungerar, som kan hantera komplexitet och som är intresserade av att lära sig nya saker. Det är aldrig enkelt, men det är nödvändigt. Kanske behöver vi omvärdera följande ord: Svår, tung, komplex och mödosam. Det är ord som beskriver vad som krävs för att vi ska får det vi önskar. Ser vi det svåra, komplexa och mödosamma som problem, ja då har vi problem. Det är drömmen om det enkla, effektiva och billiga som är det verkliga problemet.
Ingen människa är en ö, människa blir man tillsammans med andra. Samhället och kulturen samproduceras i mellanrummen som finns överallt och som både håller ihop och skapar distans. Förändring uppstår där, mellan och den styrs av slumpen. Därför vet ingen något om framtiden. När jag säger att kunskapen måste placeras i centrum är det för att det är enda sättet att möta utmaningarna som vi står inför. Kunskap är inget sig, därför går det att vara bestämd, utan att tala om hur det blir. Kunskap är liksom meningen med livet inget man har, det är något man skapar, tillsammans. Antingen fungerar det eller också inte. Svårare än så är det inte. Dags att vakna upp och sluta drömma. Allt har förändrats, ändå är allting sig likt. Välkommen till verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar