Idag är jag i Uppsala, på konferens. Företagsekonomisk
konferens. Två dagar. Bara lyssna och lära. Intressant. Att lära sig ett ämne,
så att säga inifrån, genom att undervisa och umgås med kollegor, delta på
seminarier, är spännande. Jag är forskare och har studerat organisationer och
organisering i många år, men jag kommer från en helt annan ämnestradition. Jag
är humanist, etnolog och kulturforskare, inte företagsekonom. Fast å andra
sidan är företagsekonomi inte ett särskilt enhetligt ämne, och många av företrädarna
kommer dessutom från andra ämnen. Jag känner mig hemma, väl mottagen och kan
med mitt perspektiv och mina intressen och kompetenser bidra med annan kunskap
och vidgad förståelse. Bildningsresan fortsätter alltså och jag får vara lärare
i ordets verkliga betydelse, en som lär (det vill säga utvecklar kunskap).
Annars håller ju läraryrket på att bli en strikt kontrollerad profession som är
mer intresserad av yrkets anseende, löneutveckling och karriärvägar. Jag tror
det är förödande för kunskapen, och det är en effekt av samhällets
ekonomisering.
Företagsekonomer borde forska om detta, om hur ekonomiska
hänsyn påverkar tänkandet kring andra aspekter av företagande. Marknadsföring
till exempel, vad händer om dess uppdrag bara handlar om att framställa
uppdragsgivaren i så god dager som möjligt? Vad händer med organisationernas
HR-arbete om företagets fokus enbart är att, inte bara tjäna pengar utan att
öka vinsten? Kort sagt, vad händer med individer, organisationer och samhällen
om ekonomin hamnar i fokus? Vilka risker finns?
Ofta låter det som pengar alltid och enbart är gott, som att
det inte finns några baksidor eller risker. Ju mer pengar desto bättre, alltså.
Fast så är det inte, det förstår alla, om man bara tänker efter. Pengar är ett
fantastiskt redskap, men liksom alla andra redskap är dess värde alltid knutet
till hur och till vad det används.
Allt oftare talas det om behovet av jobb med låga löner. Vem
har BEHOV av låga löner, undrar jag. Svaret är så klart: Marknaden, den anonyma
och krävande massan av aktieägare som i takt med samhällets ekonomisering vant
sig vid, inte bara höga utan även ökande, avkastningar på insatt kapital. Det
är marknaden och dess (orimliga, och många gånger cyniska) behov som politiker
förväntas tillgodose. Och genom att acceptera kraven urholkas på sikt
samhällets hållbarhet. Inte bara naturen och demokratin utan även ekonomin
utmanas genom att fokus ligger på PENGARNA. Igår stod en företrädare för
svenskt Näringsliv i TV och talade om behovet av låga löner. ”Annars förvinner
jobben”, sa han. Det han inte sa var att om samhället lägger sig platt för
marknadens anonyma krav på ständigt ökande krav på ekonomisk avkastning
försvinner inte bara jobben utan även medmänskligheten, solidariteten och allt
som gör livet värt att leva. Pengar är en enorm kraft, som hela tiden hotar att
bli sitt eget syfte. Ekonomin kan, om man inte är vaksam, utvecklas till ett
svart hål som slukar allt i sin väg, vilket vore förödande även för marknadens
aktörer.
Vad har ett allt tydligare fokus på ekonomi bidragit till,
hur han ekonomiseringen påverkat samhället. Här är några exempel.
Effektivisering: Allt ska gå snabbt. Utbildning, till exempel.
Kommer just från en morgonpromenad i Uppsalas anrika kvarter där kunskapen
länge stod i centrum. Där det fanns tid att läsa, tänka, samtala och kritiskt
granska. Studier tog den tid de tog och först när man var nöjd med INNEHÅLLET
publicerade man sig eller gick upp till professorn och visade vad man kunde.
Allt var sannerligen inte bättre förr, men kvaliteten i skolan och den högre
utbildningen var det, definitivt. Och det är inte att undra på, för KUNSKAPEN
stod i centrum, inte ekonomin.
Den eller det bästa: För kunden är endast det bästa gott
nog, och bara en kan som bekant vara bäst. Därför är ett ekonomiserat samhälle
närmast fixerat vid att finna den eller det bästa. Stanna upp och tänk efter
lite. Hur stor skillnad kan det rimligtvis vara mellan människor som genetiskt
är snudd på identiska? Visst skiljer det i ifråga om miljö, men även det är
marginellt, i alla fall om klyftorna är små, vilket de var när Sverige låg i
topp och den svenska skolan ansågs vara ett föredöme för hela världen. Betänk
även att det eller den som är bäst fortfarande kan vara dåligt/dålig. Bäst är
ett relativt mått. Alla kan alltid bli bättre, men tänker man så tar det fokus
från ekonomin och effektiviseringen.
Konkurrens: Allt och alla hänger ihop. När ekonomi,
effektivisering och den eller det bästa idealiseras kommer tanken om att
konkurrens är bästa vägen fram som ett brev på posten (vilket för övrigt är ett
uttryck som ingen snart förstår, för i samband med att Posten
konkurrensutsattes raserades pålitligheten fullkomligt), vilket vänder alla mot
varandra och förhindrar samarbete. Solidariteten och medmänskligheten som gör
att tryggheten ökar och som håller samman samhället urholkas. Din vän kan vara
din fiende, för bara en kan ju vara bäst. Alla ser om sitt hus och fokuserar på
sig själva, till exempel på sänkt skatt för mig (för jag ska ju inte bli sjuk
och vill väl inte betala för slitage på vägar och infrastruktur som inte jag
använder), eller på ökade hinder för flyktingar som är i behov av skydd och
hjälp. Stängda gränser och ökade klyftor blir följden, liksom mer fokus på det
som är mät- och jämförbart.
Målfokus: Vägen mot målet, ekonomisk framgång, betyder
ingenting. Målet är det enda som betyder något. Alltså fokuseras det på
kvartalsredovisningar, examina och betyg. Innehållet, studierna, samtalen och
en behaglig och utvecklande, lärorik resa fram, betraktas som slöseri med både
tid och resurser. Mot målet, nu! Ge mig det jag vill ha så fort det bara går.
Jag, jag, jag, vill ha mitt BETYG nu! Bildning och lärda samtal, glöm det. Vem
vann DEBATTEN?
Kvalitetssäkring: Man får vad man betalar för, brukar man
säga. Kanske är det därför det talas så mycket om kvalitet och kvalitetssäkring
idag. Då, när den svenska skolan låg i topp och kvaliteten bevisligen var
utmärkt talades det inte om kvalitet. Då fokuserade man på kunskapen,
innehållet, samtalen och vägen fram. Då ansågs bildning vara viktigt och
kunskapen hade ett självklart egenvärde. Idag mäts, vägs och jämförs det som
aldrig förr. Universitetens positioner på rankinglistor bevakas och
bibliometriska data antas vara ett bra mått på kvalitet. Så går det som det
går; det går inflation i betygen, och kunskapen rasar.
Man ska tänka sig för vad man önskar sig, för risken eller
chansen, beroende på vad man önskar sig, är att önskningen går i uppfyllelse.
Ekonomiseringens förespråkare har verkligen lyckats, idag är ”alla” med på
tåget och den som ifrågasätter pengar som mål riskerar att mötas av skepsis.
Frågan som måste ställas är dock: Går det att få både hållbarhet och exponentiell
vinstökning? Inget talar för att det går, och mer av samma, ovanstående
åtgärder och strategier, löser inte problemet, tvärtom. Arbetet med att skapa
världens bästa skola riskerar att leda till kunskapsskolans undergång. Fast på
börsen rusar skolföretagen. Aktiekursen följer betygskurvan. Kunskapen rasar
dock. Vad är viktigast, egentligen? Vad är det vi behöver för att överleva på
sikt? Det är de verkligt viktiga frågorna. Dessa frågor står i fokus i min
forskning.
Bildning, som ligger mig varmt om hjärtat och som jag ser som min forsknings huvudsakliga mål, vill jag värna även i min företagsekonomiska verksamhet. Och det finns ingen motsättning mellan dessa båda aspekter på utbildning och forskning. Bildning skulle kunna vara ett sätt att föra Företagsekonomin tillbaka
till sina rötter, tillbaka till tanken om att ekonomi handlar om att HUSHÅLLA
med BEGRÄNSADE resurser. Jag har alltså en uppgift, en mission.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar