Ska skolan utmana, eller kontrolleras?

Hittar en artikel som har några veckor på nacken men som får mig att utbrista i ett spontant: ÄNTLIGEN! Inte för att jag tror att det man rapporterar om kommer att få något genomslag, i alla fall inte i det korta perspektivet, utan mest för att det är en klok kommentar till det som händer i den svenska skolan. Steg för steg förskjuts fokus, från kunskapen som är komplex och okontrollerbar, till organisationen, kontrollen, ekonomin och styrning av det som går att styra. New Public Management gör detta med skolan, för modellen är skapad för organisationer vars mål är att tjäna pengar. För ett vinstdrivande företag är ekonomisk framgång ett tecken på kvalitet. Eftersom skolans och forskningens uppdrag är att skapa kunskap och främja lärande får ett sådant fokus, dessutom påtvingat utifrån, fatala följder för synen på vad som är kloka prioriteringar, vad som är huvuduppdraget och vilka metoder och åtgärder som är bäst för att uppnå målet. Är det vinst man ska nå, eller kunskap? Är skolan en produktionsenhet, eller en investering för framtiden? Det spelar en avgörande roll vad man svarar. Utgångspunkten för fortsatt reflektion är en analys gjord av Skolinspektionen, och dess slutsats är att …

Många elever skulle kunna lämna skolan med mer kunskaper och högre betyg om deras lärare hade utmanat och sporrat dem mer, enligt en ny analys från Skolinspektionen.

Vissa självklara saker måste uttalas om och om igen för att budskapet ska fastna, och detta är ett exempel på ett sådant budskap. Alla vet att det stämmer. Tyvärr är det svårt, och inga garantier för framgång går att få. Skolan anses olyckligtvis vara så pass viktig att inget får lämnas till slumpen, allt måste kontrolleras och målsäkras, och kvaliteten i verksamheten måste utvärderas enligt rigida mallar och jämförbara mätetal. Att överlåta arbetet till lärarna och lita på att de gör vad de kan och förmår för att resultatet ska bli så bra som möjligt anses vara ett tecken på slapphet. Standardisering, effektivisering och utvärdering anses vara vägen fram, mot bättre vetande och en skola i världsklass. Målen ska nås (så snabbt, effektivt och billigt som möjligt), det är viktigare än allt annat. Och mål som måste nås till varje pris tvingar fram en annan logik än den som ledde den svenska skolan till en topposition i världen. Den logik som New Public Management bygger på leder till att blicken riktas mot strategiska rekryteringar, som dem man gjorde på Karolinska Institutet, med fruktansvärda följder. Utifrån ett kunskapsperspektiv var rekryteringen av Macciarini en katastrof, redan från början (sedan får Harriet Wallberg säga vad hon vill), men utifrån ett NPM-persektiv ligger det helt i linje med den individ- och resultatfixerade ideologin som gett upphov till så många högt ställda förväntningar om vad alla dessa förmodade messiasfigurer, som hämtas utifrån för att frälsa organisationen, ska kunna uppnå. Trots att de gång på gång avslöjas som helt vanliga människor (fast med extraordinära löner). Kostnaderna som går att koppla till den helt grundlösa tron på experter är enorma, och då handlar det ändå enbart om strikt ekonomiska kostnader. Ett förlorat anseende eller vetenskaplig renommé som tar lång tid att bygga upp kan raseras på kort tid. Hur många skandaler måste vi genomlida och hur många höga chefer ska avskedas och tilldelas fallskärmar innan tanken om att göra om och göra rätt ska slå rot? Hur många guldkalvar och offerlamm behövs innan man förstår att felet ligger i systemet, inte hos individerna?

När NPM-ideologin överförs till skolan och präglar organisationen av lärande och produktionen av kunskap får det konsekvenser. När fokus ligger på resultat och kontroll flyttas ansvaret för lärandet från elever och lärare till organisationen och dess administrativa styrsystem, och som en konsekvens av detta får vi en generation elever (och även lärare) som fokuserar mer på betyg och kriterier och som kräver stöd och hjälp av sina lärare, och vi får rektorer som bedöms efter skolans prestationsförmåga, det vill säga hur bra betyg man sätter på sina elever och hur väl man når målen. Ekonomin och mätetalen blir viktigare än innehållet, lärandet och kunskapen. Dagens skola bygger på det fundamentala tankefelet att det skulle gå att med hjälp av ekonomiska incitament tvinga fram kunskap. I verkligheten är det tvärtom! Med kunskap kan man locka fram ekonomiskt välstånd. Och först när skolans grundantaganden och fokus ändras kan vi hoppas på en vändning, och det kan gå lika snabbt som det gick att riva Berlinmuren.

Att överskrida målen innebär slöseri med resurser, enligt vinstmaximeringens järnhårda lag, som införts i skolan för att skattemedlen ska användas så effektivt som möjligt och för att de privata ägarna ska kunna krama ut en vinst ur verksamheten som tillfredsställer aktieägarna. Att göra mer än man behöver hämmar effektiviteten och tar fokus från måluppfyllelsen, för en utmanande skola kan som sagt aldrig utlova några resultat och målet är ju att utmana och helst ÖVERSKRIDA planen. Att våga är att dö en smula, men att aldrig försöka är att förlora sin själ. Är det inte vad man brukar säga? Tyvärr premieras detta sätt att tänka i dagens skola. Målen ska nås och resultatet ska effektivt tvingas fram med ekonomiska styrmedel, och bara det som mäts räknas. Att kunskap inte fungerar så att lärande är en komplex och oförutsebar process betyder ingenting, för forskare som inte stödjer rådande paradigm betraktas som ett ovidkommande särintresse, eller som i Macciarinifallet, som ett hot mot ledningen vars strategiska satsningar inte får ifrågasättas. Kunskap växer underifrån, där och när klimatet är det rätta!

I stället händer det ofta att elever som har lätt för sig, helt enkelt är hyfsat duktiga i skolan, får sitta och vänta när de är färdiga med en uppgift, eller får en extrauppgift som bara är en upprepning av samma sak. "Ofta är det elever som följer med i skolan och som just därför riskerar att bli lämnade ensamma i sitt lärande", kommenterar Skolinspektionens generaldirektör Helén Ängmo.

När målen ska nås, effektiviteten pressas till det yttersta och allt som görs dokumenteras, följas upp, utvärderas och planeras enligt best practice, hur ska en lärare då få tid och energi att utmana eleverna? Det är lite friare på högskolan, men tendensen är tydlig. Vi är med stormkliv på väg mot samma situation, särskilt som vi har kravet på oss att hålla uppe genomströmningen. Eftersom studenterna ofta kommer direkt från gymnasiet, har svårt att se skillnaden och dessutom har vant sig vid att få alla mål inte bara förklarade för sig utan dessutom nedbrutna i lagom stora, tydliga och hanterbara portionsbitar, finns ingen tid över för sådant som ligger utanför den stipulerade målbilden. Som lärare vill jag utmana och utmanas, men när jag försöker göra det uppfattas jag i bästa fall som (allt för) krävande, trots att jag aldrig skulle drömma om att bedöma resultatet efter någon annan måttstock än den som gäller för respektive årskurs. I utvärderingarna får jag läsa att jag är en dålig lärare, och att det är min uppgift att hjälpa studenterna att nå MÅLEN. Trots att jag vet, och ofta får det bekräftat av studenter som hör av sig efter genomgången utbildning, att de studenter som lyssnat på mig och försökt anta utmaningen får med sig viktiga och verkligt användbara kunskaper, för livet. Och det är klart att studenterna tänker så, det är ju vad man lärt sig i skolan och det är vad systemet premierar. Det var därför nu många år sedan jag slutade tipsa studenterna om böcker utöver kursplanen, eller delade ut texter som inte ska tentas av. Därtill suckades det allt för mycket. Ingen verkade uppskatta den inspiration som jag älskade att få av mina lärare när jag var student. Jag föreläser på universitetet också, och visst är det skillnad, men den är tyvärr marginell. Vill man bli uppskattad av dagens studenter är det min smärtsamma erfarenhet att man måste vara underhållande (liksom i Fråga Lund), svara på frågan istället för att förklara hur man ska tänka för att själv komma fram till ett svar som fungerar och kan diskuteras. Man ska vara uppmuntrande och framförallt hålla sig strikt till planen, helst dela ut Power Points med innehållet i föreläsningen, gärna i förväg, och sedan rätta svaren på tentorna "snällt". Jag är trött idag och visst överdriver jag, men om inte min känsla gällande läget i akademin och den högre utbildningen är värt något är ju det ett tecken så gott som någon på vart vi är på väg och vem som har makten över den högre utbildningen, och i förlängningen kunskapsproduktionen i Sverige.

Tänk om jag slapp målen och fick måla upp en utmanande vision för studenterna istället. Tänk om både de och jag slapp lägga tid på administration och utvärderingar, för administrationens och utvärderingarnas skull. Tänk om jag fick bedöma resultatet utifrån en vetenskaplig måttstock och förmedla mina tankar om deras prestationer i en dialog där vi diskuterar och utvärderar resultatet tillsammans? Tänk om jag betraktades som en erfaren och kunnig personlig tränare istället för en fyrkantig tjänsteman som kontrollerar att målen som satts upp har nåtts. Tänk jag slapp sätta betyg och det var helt och hållet upp till studenterna att visa vad de kan, sedan, efter utbildningen, för potentiella arbetsgivare. Tänk om genomströmningen avskaffades och vi lärare kunde fokusera helt och hållet på kvaliteten i både vårt och studenternas arbete. TÄNK OM! Jag tycker inte det är för mycket begärt. Det skulle förmodligen innebära mer arbete för mig, men det skulle jag omfamna med öppna armar för det var inte för att slippa jobba jag genomgick fyra års heltidsstudier som doktorand och fortsatte forska och meritera mig (delvis på fritiden) till docent, vid sidan av arbetet som lärare. Jag vill och kan jobba mycket mer än jag gör, men jag vill att arbetet ska kännas meningsfullt. Jag vill utmanas och utmana. Idag fungerar det inte så, varken för mig eller för studenterna. Utom i vissa få men oerhört värdefulla tillfällen, vilka jag lever för och gör att hoppet om en förändring hålls levande.

En brist Skolinspektionen kan konstatera efter ett antal granskningar är att undervisningen läggs på en medelnivå för att passa som många som möjligt. Det finns också lärare som vill "hålla samman" klassen för att göra undervisningen mer hanterbar.

Klart lärarna tänker och agerar så, hur skulle det kunna vara annorlunda? Systemet uppmuntrar ju detta och straffar den som inte gillar läget. Målstyrningen, kvalitetsarbetet och utvärderingarna handlar ju om att kontrollera att PLANEN följs, inte att den överskrids eller att lärarna tar egna initiativ och utmanar eleverna att göra mer eller annat. Planen ska följas, för det är så kvalitet i verksamheten antas uppnås. Så är det bestämt och nåde den som tänker själv. Och hur skulle det se ut om samhället litade på lärarna och gav dem fria händer? Ja, tänk efter lite. Vad skulle kunna hända? Vi skulle få en skola som fokuserade på kunskapen, inte på annat.

Ändå behövs det bara relativt enkla medel och anpassningar av undervisningen för att eleverna skulle kunna nå betydligt längre i sitt lärande, enligt analysen.

Det är detta som gör mig så frustrerad, att det inte krävs några omfattande reformer eller nya kostsamma metoder. Lite frihet, ansvar och tillit. En förskjutning av ansvaret för lärandet, från systemet och läraren till eleverna och studenterna, drastiskt minskad administrativ börda och lite luft i systemet. Mer fokus på innehåll än på form. Svårare är det inte. Det skulle dessutom inte kosta ett öre mer, om det nu inte till och med skulle bli billigare, för handen på hjärtat, hur mycket kostar kontrollen, "kvalitetssäkringen", utvärderingarna och all administration? Vad kostar felrekryteringarna av ledare och experter som inte lever upp till de orimliga förväntningarna? Och det någon som på allvar kan hävda att det blivit bättre eller att det är bra som det är? Alla tecken jag hör och ser talar snarare för att det blivit sämre. Är det då mer av samma skolan behöver, eller är det ett helt annat fokus på kunskap, ansvar och prestation?

Myndigheten konstaterar att många av eleverna vill bli sporrade. Drygt 12 000 av de niondeklassare som svarade på myndighetens stora skolenkät 2015 uppgav att de får för lite utmanande uppgifter i skolan. Men skillnaderna mellan skolor är stora och Skolinspektionen påpekar att det finns skolor som lyckas ge en varierad undervisning.

Kunskap kan bara nås genom att överskrida målen, och det kan endast uppnås om man får misslyckas. Dagens hårt resultatstyrda och mål- samt effektivitetsfixerade skola satsar mer på hjälp, stöd och instruktioner än på att ge lärarna möjlighet att tänka själva och utmana eleverna att sträcka sig bortom gränsen för sin förmåga. Det är så kunskap och verkligt lärande händer, genom att man presterar på toppen av sin förmåga, just vid gränsen för det möjliga. Det kan man bara om man får misslyckas och misslyckas igen. Bara så kan jag veta var just min gräns går. Därför behövs ett nytänkande i skolan, och fler utmaningar. Ansvaret för det livslånga lärandet måste ligga på eleverna, inte på lärarna, för ingen kan ansvara för någon annans kunskaper. Lärarna ska utmana, uppmuntra och finnas där som stöd och hjälp efteråt. Bara så kan en verklig kunskapsskola byggas, från grunden av alla oss tillsammans!