Läser Fredrik Christenssons
debattartikel i SvD och känner frustrationen växa. Det blir allt tydligare hur respekten för kunskapen urholkas. Skolan har länge utsatts för en allt tydligare detaljstyrning, och nu är det alltså den högre utbildningen och forskningens tur. Akademiker är landets högst utbildade. Ändå anser man alltså inte att man kan lita på dem, och ibland betraktas högskolans personal som ett särintresse. Här finns grunden för sjukande resultat i skolan, i föreställningen om att utbildning är en verksamhet som kan styras politiskt, mot på förhand definierade mål. Kunskap kan inte upphandlas som sjukvårdsartiklar. Kunskap är en ömtålig kvalitet som kräver respekt för dess inneboende egenskaper. Om politikerna inte förstår eller om högskolan används som en arena för maktkamp kommer Sverige aldrig att kunna hävda sig intellektuellt i världen.
Sveriges universitet och högskolor fylls nu återigen med studenter i allt ifrån företagsekonomi till biologi. Det är en styrka för vårt samhälle att vi har en högre utbildning tillgänglig för alla, men den högre utbildningen spelar även en avgörande roll i takt med att den svenska arbetsmarknaden förändras.
Allt och alla hänger ihop, så självklart spelar högskolan en viktig roll i samhället. Högskolan är den plats där kunskapen uppstår och vårdas samt varifrån den sprids. Forskarutbildningen handlar om att utbilda forskare och forskare skapar kunskap. Ska Sverige bli en kunskapsnation är det högskolorna som är navet i samhället. Framtiden är en öppen fråga. Ingen vet något om vad som ska hända. Detta vet vi dock, att det är på högskolan som kunskapen finns. Framtiden är en fråga som forskare ägnat massor av möda åt att reflektera över, därför känns det genant att läsa vad Christensson skriver, för han anser sig veta något som ingen kan veta.
Framtidens arbetsmarknad kommer behöva vara betydligt bredare än den vi ser i dag. Det kommer att krävas såväl enklare jobb utan större krav på utbildning som högkvalificerade arbeten som kräver spetskompetens. Därför behöver den högre utbildningen ha en tätare koppling till arbetsmarknaden och ett tydligt politiskt ledarskap där man vågar säga att en högre utbildning också ska leda till ett jobb.
Detta går att säga. Politiker kan så klart tro vad de vill och söka stöd för sina tankar och visioner. Men om politiken säger sig VETA något om framtiden och om högskolan betraktas som en serviceinrättning där man beställer fram ett vetenskapligt underlag för saker man redan vet, ja då är vi villa ute. Den högre utbildningen måste styras av kunskapshänsyn, annars förvandlas den till något annat. Forskningen måste vara fri, annars är det inte forskning. Jag är en varm anhängare av och jobbar med Arbetsintegrerat Lärande (AIL) så kopplingen till arbetslivet, både som forskare och lärare är självklar. Fast när Christensson skriver att det krävs ett "tydligt politiskt ledarskap där man vågar säga att en högre utbildning också ska leda till ett jobb" visar han hur lite han vet och förstår om villkoren för högre utbildning och kunskapsproduktion. Och det är skrämmande läsning, för politikerna har makten. Forskare och lärarna på högskolan kan styras, men kunskapen kan det inte. Tro ansvariga politiker att det går har Sverige rört sig långt ut på ett kunskapens sluttande plan.
Ett av de främsta verktygen för att styra den högre utbildningen är fördelningen av resurser. I dag har Sverige ett system för att fördela resurserna till högskolor och universitet som inte främjar kvalitet och koppling till arbetsmarknaden. Den rödgröna regeringen valde att ta bort den inriktning mot fördelning av anslag efter kvalitet som Centerpartiet och Alliansen tidigare baserat delar av fördelningen på.
Nuvarande resursfördelningssystem bygger på två delar. Dels får lärosäten ersättning per helårsstudent, det vill säga antal studenter som antas på utbildningarna. Dels får lärosätena ersättning per helårsprestation, det vill säga antalet godkända studenter. Det nuvarande systemet styr därmed inte tillräckligt tydligt mot ökad kvalitet eller koppling till arbetsmarknaden.
Det Christensson säger är alltså att kunskap kan beställas fram och upphandlas i konkurrens. Han säger vidare att utbildning kan och ska detaljstyras mer och att kvalitet är ett entydigt begrepp. Jag är forskare och vet att det inte stämmer. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen, men det spelar ingen som helt roll. Inte i Christenssons värld, där bestämmer han vad som går och vad forskarna ska komma fram till. Han ger uttryck för en kombination av hybris och maktfullkomlighet som skrämmer. Politikerna har som sagt makten över människorna och resurserna, men ingen, inte ens dem mest meriterade forskaren styr över kunskapen.
Centerpartiet har med anledning av detta träffat företrädare från näringsliv, fackföreningar, studentorganisationer och lärosäten för att diskutera resursfördelningen. Våra prioriteringar i de samtalen har varit följande förändringar:
1. Arbetslivsanknytning
Den högre utbildningen behöver vara nära kopplad till arbetsmarknaden med exempelvis praktik, samverkansprojekt och arbetsgivares delaktighet i utbildningens utformning. Att erbjuda en användbar utbildning som leder till jobb ska premieras.
Om det inte finns några jobb kan ingen högskoleutbildning i världen fixa den saken! Det spelar ingen roll hur mycket man arbetslivsanknyter högskolan. Och i ett land där kunskapen inte står i centrum, där andra än de högst utbildade har inflytande över högskolans dagliga verksamhet, kommer ingen kvalificerad arbetskraft att fostras. Sverige riskerar att bli ett låglöneland med en sådan politik. Politiker och företrädare för näringslivet måste utbilda sig och lära sig vad forskning är. Det är inte högskolan som ska lyssna, utan makten (både den ekonomiska och den politiska). Om arbetslivet inte uppskattar kunskaperna och kompetenserna som högskolestudenterna har med sig från en högskola där kunskapen står i centrum så är det arbetslivet det är fel på, inte högskolan. Makt kan aldrig i längden övertrumfa kunskap!
2. Stärka kvaliteten
I dag är det allt för många utbildningar som inte lever upp till arbetsmarknadens krav. För en utbildning i världsklass krävs därför att det är kvalitet, inte antal godkända studenter, som premieras.
Är arbetsmarknadens krav liktydiga med kvalitet? För en utbildning i världsklass krävs att kunskapen står i centrum och att forskare, med stöd i kunskapen, har makt och inflytande över högskolan. Kvalitet är ett komplext begrepp och alla försök att kontrollera och styra utbildning mot ett sådant mål, utan forskningsfrihet och kunskapsfokus, är dömda att misslyckas.
3. Ökad genomströmning
Genomströmningen vid de svenska lärosätena är alltför låg. När studenters utbildning tar längre tid än planerat är det en förlust för såväl samhälle som för den enskilda studenten.
Vad är viktigast, att studenterna tillbringar så kort tid på högskolan som möjligt, eller att kunskaperna man får med sig är så bra som möjligt. Är det kunskap eller effektivitet man vill ha? Det går inte att få båda! Och om kunskapen inte står i centrum och är viktigast finns så klart högskolans byggnader och personal kvar, men verksamheten har förvandlats till något annat.
Vi behöver ett resurstilldelningssystem som styr mot att studenter ska slutföra sina utbildningar i tid och därmed tidigare etablera sig på arbetsmarknaden.
Jag säger det igen: Är det jobb man vill skapa är det arbetsmarknaden man måste försöka påverka. Högskolan kan inte lösa den frågan. Det enda högskolan kan göra är att ge studenterna den bästa utbildningen, men för att kunna göra det krävs att politikerna litar på lärare och forskare och låter kunskapen styra utbildningssystemet.
En ansvarsfull politik behöver grunda sig i vetskapen om att arbetsmarknaden förändras och i övertygelsen om att alla jobb behövs. En högre utbildning som kännetecknas av kvalitet och koppling till arbetsmarknaden är därför helt avgörande.
Det låter fint, och i dagens hypersnabba medievärld kan orden säkert passera och uppfattas kloka. Det Christensson säger håller dock inte för en vetenskaplig granskning. Han motsäger sig själv och visar att han inte bryr sig om kunskapen som högskolan har och vårdar, han bryr sig bara om makten och inflytandet. Politiker ska inte använda högskolan som ett verktyg, de ska värna den högre utbildningens och forskningens autonomi, mot marknadens kortsiktiga ekonomifokus. Det är en ansvarsfull poltik. Det Christensson förslår är en politik som utarmar kunskapen, och det är förödande för alla på sikt.
Är det något jag, och fler med mig vet jag, tycker illa om (jag har jobbat i privata näringslivet i över 25 år och har viss kunskap om hur kunskaper från högre studier praktiskt kan tillämpas i "verkligheten"), så är det "arbetslivssamverkan". På alla nivåer i skolan, utom möjligen som information och demonstration av vad man kan jobba med, och som inspiration. Det tar helt onödig tid från studierna av teoretiska ämnen som är extremt mycket viktigare. Högskolan vet inte hur det det fungerar i arbetslivet, när de försöker lära ut det blir det bara "lajv", simulering. Helt onödigt. Slöseri med tid. Bättre att studenter har gedigna kunskaper i matematik & fysik (t ex), och sen fixar man arbetsmarknadsanpassningen när de börjar jobba. Att de simulerat larviga "projekt" på högskolan tillför absolut ingenting. Näringslivet, arbetslivet, fungerar inte på samma sätt överallt, det är inte uniformt, vilket betyder att om man anpassat sig till t ex ett företag, kommer något annat att tycka studenterna inte kan något.
SvaraRaderaOm arbetsgivare klagar på att studenter inte "kan något", så är det inte deras anpassning till företagskulturen man klagar på, utan att de saknar grundläggande kunskaper. Fast det kan förvisso hända man inte fattar det själv.
Jag blir fruktansvärt upprörd över politiker som ska "samverka". Det finns visst samverkan mellan högskola och arbetsliv som man kan ha, t ex examensarbeten och att man lägger ut komplicerad "uppdragsforskning" på högskolan. Eller finansierar doktorander eller PostDoc (om alla är medvetna om syftet, det kan vara allmänt "vi vill att det ska finnas personer med högre utbildning på detta område", eller "vi vill att en doktorand ska titta på detta". Funkar jättebra.
Tack Camilla, för att du bekräftar just det som är mitt intryck också! Arbetet med AIL handlar om att få samtliga parter att lyssna och lära av varandra. Ingen äger kunskapen, därför måste den vara i centrum!
Radera