Rasismen finns där under ytan

Igår drogs jag in i en diskussion på ett av de sociala medierna jag är aktiv på, som plötsligt kom att handla om gener och genetiska skillnader mellan människor. Jag är nu ingen genetiker, men frågan intresserar mig och jag är vetenskapligt skolad, och även om jag är kulturvetare lägger jag mig vinn om att aldrig hävda något som går att falsifiera med hjälp av naturvetenskapliga metoder. Jag bedriver forskning, inte politik eller propaganda. Det jag lärt mig om gener är dels att det mänskliga genomet är ett och det samma över hela jorden, det vill säga att det inte finns några raser, dels att gener inte är den enda förklaringen till biologiska uttryck (i brist på ett bättre ord). Människa är en tillblivelseprocess där biologi, miljö och kultur samspelar. Den jag kom i diskussion med hävdade bestämt att det finns genetiska skillnader mellan människor. Och det gör det ju, för vi är olika som individer. Fast jag hävdar fortfarande att det aldrig går att använda genetisk information för att skilja grupper av människor åt. Det var ju den tanken som den rasbiologiska forskningen byggde på, och den har, om jag förstått saken rätt falsifierats. Ändå finns tanken där, hela tiden under ytan. Kulturen är bara en tunn, tunn fernissa som har svårt att stå emot affekter och önskningar om att det vore annorlunda, att kartan gäller istället för verkligheten. Jag vet fortfarande inte vad hen jag diskuterade med står, för mina frågor, eller snarare farhågor om att resonemanget som fördes tangerade rasbiologi möttes med tystnad. Jag ställdes istället till svars och fick frågan om jag förnekade evolutionen!?

Otydligheten oroar mig, för idag borde det inte vara möjligt att ens antyda att det finns mänskliga raser. Ändå sker det, till exempel på Nya tider, där man blandar hårt vinklade nyheter med tveksamma vetenskapliga rön och rena lögner för att ge sken av att rasfrågan inte är avgjord, och för att sprida tanken om att det finns genetiska skillnader mellan människor från olika kulturer och att mångfald därför är är förkastligt och omöjligt. På Ledarplats i SvD försöker Ivar Arpi göra gällande att försöken från vänster att ge röst åt människor som inte kommer från Sverige är ett uttryck för rasism. Hur kan viljan att lyssna på en grupp människor som inte tillhör majoritetssamhället vara ett uttryck för rastänkande. Det är en kulturell handling för att försöka bryta med just den tanken. Och det behövs. Den som värnar mångfald och alla människor rättighet att bli bemötta utan fördomar, utan att vara dömd på förhand på olika sätt, har en skyldighet att stå upp för den tanken och vara tydlig med att det inte finns några genetiska skillnader mellan kulturer.

SD här hemma är medvetet (?) otydliga om var de står i frågan, medan Donald Trump bygger hela sin kampanj på rasistisk grund. Läser Björn Wimans krönika i DN och skräms, för det som händer i USA har en tendens att sprida sig.

Sångaren och låtskrivaren Woody Guthrie lär ha fått något av en chock när han 1950 hyrde en lägenhet i Brooklyn i New York. Det visade sig snart att fastighetsägaren, en man vid namn Fred Trump, hyrde ut sina lägenheter enligt en konsekvent rasistisk princip – inga svarta fick flytta in. ”Old man Trump”, skrev Guthrie i en upprörd sångtext, vet precis hur man tjänar pengar på rashatet när han drar upp ”the colour line” mellan vita och svarta.

Alla försök att göra skillnad på människor beroende på hudfärg, religion eller kultur, är uttryck för rastänkande. Vi är alla människor. Kanske tänker vi olika, och på olika platser agerar man på skilda sätt, men vi är alla människor och del av samma mänsklighet. Gränserna som finns är skapade och kan således omskapas, det finns ingenting i biologin som utgör något hinder för det. Donald Trump försöker dock vinna makt genom att plocka upp tanken om att det finns biologiska skillnader, och han är inte ensam om att tänka så. Faktaresistensen är vida spridd och underblåses på olika sätt, av olika krafter och med skilda syften. Allt och alla hänger ihop och påverkar varandra. Problemen i skolan leder till sjuknade kunskaper i samhället som leder till minskad förståelse för skolans uppgift och den högre utbildningens karaktär och nytta. Det är ingen slump att Trump är miljardär, för den som har pengar tenderar att vara mer egoistisk och mer benägen att tänja på sanningen för att behålla sin makt och sina privilegier.

Vem var denne ”Old man Trump”? Han var Donald Trumps pappa. Och Woody Guthries observationer från 50-talets Brooklyn ingen isolerad företeelse. Sonen Donald blev snart tillräcklig gammal för att ta handfast del i sin beundrade fars fastighetsimperium – nyligen kunde New York Times berätta om hur både far och son Trump till långt in på 70-talet fortsatte att sortera bort svarta bostadssökanden, medan vita fick hyreskontraktet direkt i handen.

Donald Trump själv var högst aktiv i den lagstridiga särbehandlingen. Han spelade också en aggressiv och högljudd roll i den rättsprocess som myndigheterna 1973 inledde mot den systematiska diskrimineringen av svarta i familjeföretagets hyresbestånd. Efter två års brutala ordväxlingar tvingades Fred och Donald Trump ge upp, vilket inte hindrade att den rasistiska utsorteringen fortsatte. ”Mitt arv har rötterna i min fars arv”, sade Trump häromåret.

Förslaget om en lag för att tvinga fram en mer jämställd sammansättning i bolagsstyrelserna har föga förvånande mötts med kritik från dem som värnar äganderätten mer än de mänskliga rättigheterna. Här sprids det också lögner. Till exempel lögnen att kvoteringen handlar om att inkompetenta människor skulle väljas och att den som kvoterats inte skulle få jobbet för sin kompetens skull. Och när jag påpekade på sociala medier att Molly Sandén berättat om hur hon satt ensam i ett rum med mäktiga män som talade om för henne att hon var tvungen att gå ner 10 till 15 kilo för att bolaget skulle satsa på henne, fick jag kommentarer på temat: INTE ALLA MÄN! Det anses uppenbarligen viktigare att rentvå sig själv som man än att ta en kvinnas ord på allvar. Exemplen på skillnadsskapande är många och olika, men de förenas alla av att tänkandet bygger på rasistisk grund. Det räcker inte att fördöma Donald Trump eller Jimmie Åkesson, ska samhället förändras och bli mer jämställt och jämlikt krävs handling och att man gör sin röst hörd. Rasisterna talar ofta om att de företräder en tyst majoritet. Och det kan de fortsätta tro och hävda så länge som alla vi som vill något annat inte talar och står upp för det vi tror på. Fast om vi värnar våra egna pengar mer än grundläggande mänskliga rättigheter, om vi använder vår intellektuella förmåga till att försöka hitta kluriga argument som låter oss både behålla våra privilegier och samtidigt får oss att framstå som goda underblåser vi rasismen.

Och det arvet omfattar alltså mer än pengar. Rasismen sitter djupt i det amerikanska samhället i allmänhet – och i Donald Trump i synnerhet. Den republikanske presidentkandidatens hatiska utfall mot mexikaner och muslimer ligger på så sätt helt i linje med hans förflutna, liksom hans överslätande syn på polisens dödsskjutningar av svarta eller de svävande svar han gett på stödet från den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke.

Otydlighet är rasisternas vapen. Både otydlighet om var de själva står, och otydlighet om vad som hänt och är sant egentligen. Nya Tider och Avpixlat, liksom även många moderater hävdar att medierna är vänstervinklade. Helt igenom objektiv är omöjlig att vara, men det är en ENORM skillnad på SvD/DN och Public Service och de så kallade alternativa, sanningssägande, medierna som medvetet sprider tveksamheter och som aldrig tar tillbaka lögnaktiga påståenden. Det står fortfarande på Avpixlat att jag stöder AFA, vilket är en lögn! Det står där så klart för att sprida misstankar och för att undergräva förtroendet för den som inte håller med dem. Donald Trump använder samma retorik när han vid varje kampanjmöte upprepar att Hillary Clinton är en skurk, och SD har under hela sin existens konsekvent talat om en massinvandring som aldrig existerat i den omfattning som företrädarna vill ge sken av, och man talar ofta om en systemkollaps som bara finns i fantasin.

Liksom allt övrigt kring Donald Trump följer utvecklingen en inverterad logik, där nya lägstanivåer i hans agerande driver fram nya toppnoteringar i opinionsmätningarna. Men just diskriminering och våld mot svarta har alltid haft särskilt lätt att bagatelliseras i amerikansk historieskrivning – senast bevisat av rörelsen Black lives matter i samband med sommarens polisskjutningar.

Såväl familjens Trumps bostadssegregering som dagens polisvåld måste förstås mot bakgrund av hur svarta i USA betraktas som latent hotfulla och skyldiga på förhand. Detta har givetvis sina rötter i slaveriet och den brutala apartheidpolitik som länge var sanktionerad i USA:s sydstater – häromåret dokumenterade organisationen Equal justice initiative runt 4.000 lynchningar mellan 1877 och 1950, där svarta människor mördats bara för att de är svarta.

Här hemma är det muslimer som är "latent hotfulla och skyldiga på förhand", och det skrämmer mig att se hur människor jag känner och vet inte är några galningar går på den retoriken och sprider lögner. En lögn upprepad tillräckligt många gånger riskerar att bli en sanning. Det är så vi människor fungerar, även om vi förnekar detta. Och det vet Trump och SD. Tror vi att de är knäppgökar riskerar vi att göra samma misstag som gjordes i Europa på 1930-talet.

Lynchningarna är fortfarande ett obehandlat sår i USA:s moderna historia. Inte minst därför är det stora minnesmärke över offren som i dagarna börjar byggas i Montgomery, Alabama så betydelsefullt. Det nya monumentet ska resas på den plats där stadens stora slavmarknad var belägen och har hämtat inspiration från de många minnesplatser över Förintelsen som på senare år skapats i Tyskland – byggnaden har även ritats av en arkitektbyrå som arbetat i Rwanda med försoningsprocessen efter folkmordet.

Idén, inskärper advokaten och initiativtagaren Bryan Stevenson, är inte att ställa folkgrupper mot varandra, utan att ingjuta mod i människor att möta sanningen om USA:s historia. Om man inte gör det finns det förflutna kvar, likt en dimma som inte skingras. ”Och i detta land har vi inte gjort upp med slaveriet”, säger Stevenson. ”Inte med lynchningarna. Inte med segregationen.”

Att ge röst åt och lyssna på de andra, de som inte lever eller ser ut som den vita majoriteten handlar om att försöka förstå hur majoriteten uppfattas utifrån, av dem som inte hör till eller känner sig utanför. Det är motsatsen till rasism. Det är en samhällsbyggande åtgärd. Den som känner sig manad att påpeka att alla män, eller alla vita, alla rika och så vidare, inte är svin visar med sitt agerande vad de prioriterar: Sig själva och sina privilegier. Vill man verkligen verka för jämställdhet och jämlikhet måste man inse att det kommer att innebära förändringar. Problemet är liksom på Karolinska, där majoriteten var kritiska till Macciarini, inbyggt i kulturen. Det är den som måste ändras, och det arbetet kan bara genomföras av oss som lever här. Är man för jämställdhet och jämlikhet välkomnar man åtgärderna, liksom många i personalen på KI gjorde när Sten Heckscher presenterade sin rapport där i veckan som gick. 

Bryan Stevensons vision behövs i dag mer än någonsin, som en motvikt till den hatfulla demagogi som ytterligare är på väg att slita sönder USA. Även om Donald Trump förlorar presidentvalet i november kommer drivkrafterna bakom hans framfart att finnas kvar.

Woody Guthrie flyttade ganska snart ut från sin lägenhet i det segregerade hyreskomplexet i Brooklyn. Han spelade aldrig in sin sång om ”Old man Trump”, men han gjorde många andra. På invigningsceremonin för USA:s första svarta president Barack Obama, 2009, spelades den kanske vackraste och mest kända av dem alla, den som artikulerar drömmen om ett helat och befriat Amerika, skapat för dig, för mig, för alla: ”This land is your land”.

Sverige är inte dess så kallade vänners land, det är ditt och mitt och ALLA andras land. Sverige är alla vi som lever och verkar här, oavsett härkomst, ideologi eller hudfärg. Och Sverige blir vad vi gör det till genom gemensamma ansträngningar. Hat och hot och spridande av lögner och misstänksamhet är också en handling, liksom Donald Trumps kampanj och alla handlingar påverkar helheten. Det går inte att välja och vraka bland utbudet, att vara för det som är gott och mot det som är ont. Verkligheten är som den är och den är komplex. Det finns inga enkla lösningar! Rasismen är som ogräs och den finns överallt. Kampen mot rasismen måste ständigt föras, liksom demokratin, jämställdheten/jämlikheten och öppenheten alltid måste försvaras. Vi får det samhälle vi som grupp förtjänar, inte det samhälle vi vill ha.