Slöjan; Förbud, frihet och kulturell komplexitet

Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem! Hur mycket man än vill och försöker går det aldrig att överskrida verklighetens inneboende begränsningar, det enda hållbara är att anpassa sig efter livets och tillvarons givna förutsättningar. Problemet är att det är hopplöst svårt att veta vad som är vad. Kulturen som är den kontext där begränsningarna och förutsättningarna existerar förändras ständigt, och kulturen är heller inte ett logiskt konsistent system utan fylld av paradoxer och motsägelser. Förklaringen till detta är att kultur inte är, kultur blir. Människors önskningar, rimliga och fungerande såväl som orimliga och omöjliga, påverkar tillblivelsens riktning och ger upphov till komplexiteten. Kulturvetenskapens kunskapsobjekt är kultur och forskningsuppgiften handlar om att förstå förutsättningarna för förändring. Svårt är det, men också en oerhört inspirerande utmaning.

Exempel på problem som rör kultur finns det gott om, och i dagens DN reflekterar Lena Andersson över ett sådant komplext problem: Slöjan. Ett hett ämne som upprör känslor och där det inte finns en enda rätt och självklar hållning. Förbud eller inte, är frågan? Alla har en åsikt och om man nöjer sig med att bara tänka så långt som näsan räcker är det lätt att vara kategorisk. Slöjan är ett ämne som passar synnerligen illa att debattera, men frågan är allt för komplex och förmågan att hantera ett så pass svårt problem är generellt dålig i samhället. Därför debatteras det, istället för att samtala och försöka skapa förståelse för komplexiteten och olika ståndpunkters för och nackdelar. Lena Andersson är dock både klok och reflekterande, och jag tycker hon har många poänger som jag vill tänka vidare kring.

Den omtalade och på några av Rivierans stränder nyss förbjudna burkinin är ett snyggt plagg, elegant i linjen, sportig och förhållandevis diskret fastän den tycks inspirerad av både Fantomen och science fiction-filmernas rymddräkter. Den har också klara likheter med trikåerna som hastighetsåkare på skridsko tävlar i. Burkinin sitter något lösare och har ett avgörande tillägg av tunika vilket gör den till ett urbant och mångsidigt klädesplagg, om än odugligt som baddräkt vilket den sägs vara utformad för.

Skridskoåkarnas skäl för att täcka allt utom ansiktsovalen är luftmotstånd. Burkinibärarna behöver inte bry sig om det, varför orsakerna får sökas i andra källor än den praktiska nyttans; i skriftens och traditionens långtgående separation mellan könen. Notabelt är att det första skridskoåkare av båda könen gör när de går i mål är att slita av sig huvan, för att det känns klibbigt och instängt och för att vi människor instinktivt värjer oss mot att låsas in. I den stund de inte behöver tjäna tusendelar vill även de ha huvud, hår och öron fria.

Varför klär vi oss som vi gör? Vet vi det? Det är en av alla frågor som har med kultur att göra. Om kläderna bara handlade om att hålla kroppen varm, torr och skyddad skulle ett fenomen som mode vara överflödigt. Kläder är kultur, alla kläder. Det är inte bara slöjan som bärs av kulturella skäl, alla kläder ser ut som de gör och bärs på de sätt och vid tillfällena de används som en anpassning till mer eller mindre tydliga regler som bestäms på olika sätt och som är mer eller mindre tvingande. Överallt i värden klär sig män och kvinnor olika. Graden av skillnad ser olika ut och "påbuden" kan vara mer eller mindre tvingande, men skillnaden är konstant. Och den som överskrider gränsen kommer att få betala ett pris. I vissa länder och sammanhang är reglerna rigida priset består av fysisk bestraffning, i andra är reglerna osynliga och straffet består av himlande med ögonen och förlöjligande. Så ser kulturens många olika ansikten ut och den påverkar alla, överallt men på olika sätt och olika tydligt. Slöjan befinner sig i blickfånget just nu och har kommit att bli en symbol för problemen och motsättningarna mellan muslimer och resten av (väst)världen.

Badkläder är inte på långa vägar lika eleganta som burkinin och berättar mer än vad som behöver delges främlingar. Liksom det finns psykologisk ”oversharing”, att avslöja för mycket om sig själv på ett sätt som generar omgivningen, finns fysisk ”oversharing”. Den stilla vetskapen om att alla människor har en kropp innebär inte att man vill ha den köttsligt framställd. Badbyxor och baddräkter hör hemma i vattnet, är gjorda för vattnet och få kommer därför på tanken att bära dem på torget, bussen eller kontoret.

Den stadsmässiga burkinin å sin sida är avgjort sämre i vattnet. Det finns goda skäl till att klädsim ingår när man ska ta simfärdighetsmärken. Faller man överbord ska man ha övat på att det är extra tungt och klunsigt att rädda sig i land med kläder på.

Det är nu inte för sina inneboende skönhetsvärden som badkläder uppfunnits, utan för att de är det närmaste klädbefrielse man kommer utan att vara naken. Baddräkt och badbyxa är inte plagg så mycket som det är sätt att vara naken utan att vara det. De är motsatsen till obekväma och hämmande klädsjok, som när man sedan kommer upp ur vattnet klistrar sig fast vid hela kroppen som ett våtkallt omslag.

Naturligtvis kan man använda burkinin i vattnet fast den är opraktisk där. Det är jämförbart med att ta på slips och skjorta när man ska ut och springa. Ingen kan påstå annat än att burkinin är följsam mot trons krav, inte mot lufttemperatur eller vatten. Trons regler har sin egen ändamålsenlighet.

Regler för vilka kläder som ska bäras var, när och hur finns överallt. Den mer eller mindre täckande slöjan är inte unik på det sättet. Det måste man förstå om man ska kunna samtala om ämnet på ett konstruktivt sätt. Att fördöma eller förbjuda leder ingen vart, och om man dessutom förbehåller sig rätten att ha och uttrycka åsikter i frågan utan att lyssna och försöka förstå är man lika oresonlig som fundamentalisterna man kritiserar. Jag har stora problem med slöjan, för jag är kritisk till alla regler som gör skillnad på män och kvinnor. Jag är för jämställdhet och vill verka för att samhälle där man inte gör skillnad på människor på grund av deras etnicitet, tro, sexuella läggning och så vidare. Människor är både lika varandra och olika, och alla kan inte tvingas in i samma ram. Vissa kulturella uttryck och sedvänjor är bättre och andra sämre. Detta måste vara saker som kan diskuteras. Ensidiga fördömanden av andra är dock förkastliga. Ingen kan hävda sin självklara rätt. Inte i ett kunskapssamhälle som Sverige. Önskan att förbjuda tiggeri, slöjor och liknande saker är uttryck för majoritetens förtryck av minoriteten.

Man brukar säga att heterosexualitet bara är vanligast, inte normalt. Det är skillnad på normer och normativitet. Samhället är omöjligt utan normer, men kulturen blir ohållbar om man inte också och samtidigt inser att normer är kontingenta, alltså möjliga men inte nödvändiga. Synen på kvinnans frihet att klä sig som hon vill har förändrats över tid, och det var inte särskilt länge sedan kvinnor även i Sverige bar huvudduk. Det finns en massa hållbara argument mot slöjan och jag är som sagt kritisk, men vem är jag att döma någon annan eller tvinga på omvärlden min syn. Jag har lika lite rätt som andra. Samtal är vägen fram, inte debatt. Vi behöver lyssna på varandra och utgå från kontrollerbara argument, annars kommer problemen som slöjförbudet antas vara lösningen på att förvärras. Då skapas klyftor istället för mellanrum, för att knyta an till gårdagens bloggpost.

Att förbjuda det obekväma och opraktiska i lag är dumhet. Däremot bör varje tänkande människa kontinuerligt och kritiskt reflektera över normer, vanor, påbud och förbud och bedöma deras rimlighet. Inte minst de städer på Rivieran som efter terrordådet i Nice i juli har förbjudit burkini på stranden. Det är inte bara en provokation och en beklämmande utveckling, utan sakligt sett en besynnerlighet. Det är ju på stranden innan man går i vattnet som burkinin passar, om än varm och instängande runt huvudet.

Burkiniförbudet har av anhängarna försetts med för många argument. Allt från att man ska respektera goda seder, hygien och säkerhet (den kan dölja en bomb) till att den är en islamistisk symbol och därför stötande har nämnts. I själva verket är burkiniförbudet en ren maktdemonstration som letar efter en förevändning. Burkinin förbjuds för att man avskyr idéerna bakom den.

Jag är inte rasist men ... är ett vanligt uttalande. Ingen vill dra på sig kritik för sunkiga åsikter. Samtidigt finns åsikterna där och när många tycker och tänker på det sättet öppnas möjligheter att stifta rasistiska lagar med hänvisning till argument som låter vederhäftiga men som i själva verkat inte har med saken att göra. Här i väst hyllar vi individens frihet, sägs det. Hur kan man då samtidigt förbjuda människor att klä sig på vissa sätt? Vi har dessutom religionsfrihet, vilket innebär att människor får tro vad de vill och agera i enlighet med sin tro så länge de inte överträder gällande lagar. Kultur kan aldrig förbjudas, den kan bara förändras. Fast utan förståelse för människan bakom går det inte, utan att förbudet blir förtryckande. Bilbälteslagen, förbudet mot aga och köp av sexuella tjänster, är tre exempel på kulturförändrande lagar, men ingen av dem riktar sig mot en etnisk grupp eller mot kulturella uttryck som har med tro att göra. Att förbjuda burkini är ett riktat förbud som drabbar de andra och som gör skillnad på människor och människor. Ingen hållbar förändring kan implementeras på det sättet, uppifrån och med makt. Vad skiljer den repressiva åtgärden riktad mot kvinnor från det religiösa påbudet för kvinnor att bära slöja? Förbudet är lika förkastligt som påbudet.

Förbudet skulle gå att förstå om det bara gällde i vattnet och det redan var förbjudet med klädsim. Då vore det särbehandling att tillåta burkinin i vattnet. Detsamma gäller det franska burkaförbudet på allmän plats. Om man redan hade förbud mot maskering i det offentliga rummet vore det ett avsteg från statens likabehandling av medborgarna att undanta burkan från förbudet.

Exakt! Logik och stringens, samt likabehandling är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Börjar man införa förbud som riktar sig mot specifika företeelser inom utpekade grupper skapas klyftor i samhället som sliter isär. Generella förbud som gäller alla går att samtala och alla argument för eller mot kan bemötas och reflekteras över. Bara så kan öppenheten och demokratin värnas. Visst är det svårt och några garantier för framgång går inte att få, men det är nödvändigt att anta utmaningen och försöka. Annars slår det tillbaka på och riskerar att rasera allt det man vill värna, allt det man tror på.

Ifall det finns en ordningsregel som säger att man inte får bada med kläderna på är skälet rimligen simsäkerhet eller hygien. Men inget talar för att badbyxor är renare än kläder. Och hur ska man i det ljuset se på Medelhavets lyxkryssare som släpper ut avföring och avfall i samma vatten som anses bli förorenat av klädsim?

Varken klädsim eller maskering ska vara statens angelägenhet. Om människor inte själva inser att det är en akt av jämlikhet och ömsesidighet att visa sitt ansikte och sina ögon för andra kan lagen inte tvinga fram en sådan insikt, liksom ett milt och välvilligt sinnelag inte kommer ur regleringar.

Det finns vetenskapliga belägg för detta. Det är så det är. Så fungerar människor och det kan ingen lagstiftning i världen ändra på. Först när vi kollektivt inser det kan det mödosamma arbetet med att främja hållbarhet och värna öppenhet samt vårda demokratin inledas på allvar. Det finns inget sätt att garantera framgång, men det är som det är och det är i alla fall bättre än att slå in på en väg som garanterat leder fel.

Burkan är makaber som könsseparationens och kvinnoförtryckets mest utrerade emblem. Den är också i sig själv en ytterligt aggressiv utstyrsel, på samma sätt som Ku Klux Klan, Darth Vader och polisens insatsstyrka ser aggressiva ut i sina heltäckande uniformer. Burkaförbudet är lika illa för det.

Människor ska varken tvingas att vara sociala, rationella, sedliga eller osedliga. Det enda man kan göra är att hoppas att mänsklighetens gemensamma spegelneuroner och förstånd inte ska förtvina i denna tid.

Tack lena Andersson för kloka ord. Det enda man kan göra är att stilla bedja om nåden som ligger i det faktum att det alltid och överallt är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Skillnaderna är överallt kulturell skapade och upprätthållna, och det är upp till oss att se och förstå. Kultur förändras hela tiden, oundvikligen. Därför är ökade klyftor, debatter och lagar som gör skillnad förkastliga och farliga, och mellanrum, samtal och förståelse konstruktivt och viktigt. Vad vill vi ha egentligen? Ett samhälle där alla gör som jag, eller ett samhälle där alla individer kan leva ett gott liv (i enlighet med sin personliga tolkning av begreppet), utan att inskränka sina medmänniskors rätt till samma sak? Vad är enklast att genomföra och mest hållbart på sikt? Det är aldrig enkelt, men nödvändigt att alltid försöka.