Mikropolitik och segmenteringar 16

Känns som en evighet sedan jag senast skrev något om och med Deleuze och Guattari. Sommaren kom emellan, och sen har det bara rullat på. Skriver man om kultur saknas aldrig uppslag, och den förändras dessutom hela tiden. Därför heter bok två i serien om tre, vilket jag ska börja slutredigera så fort den första publicerats här om några veckor, Studier av förändring, i rörelse. Det är vad jag sysslar med som forskare, studerar och försöker förstå förutsättningar för förändring samtidigt som jag rör mig tillsammans med mitt studieobjekt. Och det jag ser är uttryck för och varianter på mikromakt och segmenteringar.

A social field is always animated by all kinds of movements of decoding and deterritorialization affecting "masses" and operating at different speeds and paces. These are not contradictions but escapes.

Förändring är ett slags kulturell konstant. Allt befinner sig alltid i rörelse. Antingen mot ökad sammanhållning och fokusering eller mot upplösning och spridning. Det handlar inte om en rörelse, utan om flera som pågår samtidigt på olika plan och i skilda dimensioner. Där sammanhållningen ökar uppstår spänningar, eftersom det leder till att helhetens inneboende motsättningar blir påtagliga och då uppstår flyktlinjer. Ingen kultur är hermetisk. Kulturer läcker som såll, även om de är totalitära och försöker upprätthålla en gräns mot omvärlden.

At this level, everything is a question of mass. For example, from the tenth to the fourteenth centuries we see an acceleration of factors of decoding and deterritorialization: the masses of the last invaders swooping down from north, east, and south; military masses turned into pillaging bands; ecclesiastical masses confronted with infidels and heretics, and adopting increasingly deterritorialized objectives; peasant masses leaving the seigneurial domains; seigneurial masses forced to find means of exploitation less territorial than serfdom; urban masses breaking away from the backcountry and finding increasingly less territorialized social arrangements in the cities; women's masses detaching themselves from the old passional and conjugal code; monetary masses that cease to be a hoard object and inject themselves into great commercial circuits.

I tider av oro ökar förändringstakten och rörligheten. I perioder av historien har olika typer av folkrörelser uppstått, av olika orsaker, på olika platser och bestående av olika människor. Rörelserna har dock alltid uppstått som en reaktion på spänningar inom respektive kultur, eller för att den plats man levt på inte längre kan härbärgera lika många människor. Det går aldrig att förutse när ett bisamhälle ska svärma. Plötsligt händer det bara, när massan nått en viss gräns, drar drottningen iväg och samhället delas i två. När européerna "upptäckte" Amerika uppstod en möjlighet för människor att fly och den nya kontinenten invaderades och ursprungsbefolkningen trängdes brutalt undan. Rörelse, förändring och reaktioner på stimuli, så fungerar människor och kulturer. Ingen människa är en ö, alla blir till gemensamt och i samma process av tillblivelse. Både individer och grupper består av mindre delar som samverkar, och det är intensiteten i samverkan och graden av sammanhållning som ger upphov till det som sedan går att observera och analysera, för att förstå förutsättningar för förändring i rörelse.

We may cite the Crusades as effecting a connection of flows, each boosting and accelerating the others (even the flow of femininity in the "faraway Princess," even the flow of children in the Crusades of the thirteenth century). But at the same time, and inseparably, there occur overcodings and reterritorializations. The Crusades were overcoded by the pope and assigned territorial objectives. The Holy Land, the Peace of God, a new type of abbey, new figures of money, new modes of exploitation of the peasant through leasehold and the wage system (or revivals of slavery), urban reterritorializations, etc., form a complex system.

Lager på lager och överlagringar skapar dynamik och ger upphov till spänningar som hanteras på olika sätt av olika individer och beroende på var man befinner sig, hur mycket makt man har och hur omgivningen ser ut. Kulturen är aldrig en, den består av olika skalnivåer och påverkas av kontext och av språk och trosföreställningar. Både materia och det som är imateriellt ingår i och samverkar inom helheten som är mer eller mindre sammanhållen. Vad vi har att göra med är komplexa system, inte komplicerade. Problemet är att det inom många kulturer, och särskilt idag, finns en vida spridd föreställning om att allt är komplicerat och inget komplext. Därför löses alla problem med verktyg från samma verktygslåda. Är det kultur man är intresserad av måste man dock acceptera att det är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. 

At this point, we must introduce a distinction between the two notions of connection and conjugation of flows. "Connection" indicates the way in which decoded and deterritorialized flows boost one another, accelerate their shared escape, and augment or stoke their quanta; the "conjugation" of these same flows, on the other hand, indicates their relative stoppage, like a point of accumulation that plugs or seals the lines of flight, performs a general reterritorialization, and brings the flows under the dominance of a single flow capable of overcoding them.

Konnektioner är två autonoma enheter som kopplats ihop för att samverka. Tänk tegelstenar som fogats samman med cement för att skapa en byggnad. Konjuntioner är en annan typ av förbindelse. Här handlar det om att skapa en smidig övergång mellan enheterna, vilka fortfarande är separerade men konjuktionen påverkar dem båda ömsesidigt och tillåter förflyttning mellan. I tider av upplösning spelar det roll vad det är för helheter som bryts upp. Förändringen och rörelsen blir annorlunda om det är en konnektion som bryts upp, eller om det är en konjuntion. Dock handlar det aldrig om rena former, allt kännetecknas av mer eller mindre av både och. Ingen kultur består enbart av konnektioner eller konjuktioner, men begreppen kan fungera som ett slags karta att orientera sig med. En kultur kan vara mer eller mindre rigid eller följsam och kopplingarna mellan delarna kan vara mer eller mindre explicita. 

But it is precisely the most deterritorialized flow, under the first aspect, that always brings about the accumulation or conjunction of the processes, determines the overcoding, and serves as the basis for reterritorialization under the second aspect (we have already encountered a theorem according to which it is always on the most deterritorialized element that reterritorialization takes place). For example, the merchant bourgeoisie of the cities conjugated or capitalized a domain of knowledge, a technology, assemblages and circuits into whose dependency the nobility, Church, artisans, and even peasants would enter. It is precisely because the bourgeoisie was a cutting edge of deterritorialization, a veritable particle accelerator, that it also performed an overall reterritorialization.

Ju mer rigid en uppdelning mellan är och ju tydligare gränserna upprätthålls, desto större är risken eller chansen, beroende på vem man är och på vilken sida man befinner sig, att helheten bryts upp och förändringen accelererar. The harder they come, the harder they fall, brukar man säga och det ligger mycket i det. Diktaturer brukar rasa samman på kort tid medan demokratier sakta löses upp. Ingen kan dock stå emot förändring.

Sådär, det var stimulerande att återknyta kontakten med denna text. Återkommer inom kort med fler tankar.