Kunskapens och maktens gränser 3

Än är det semester och jag tänker ta vara på ledigheten och bara följa minsta motståndets lag. Som ett led i anpassningen till arbetsåret går jag dock upp tidigt. Det har jag inga problem med, att vara ledig har inget med sömn att göra, utan med graden av frihet. Får jag bara göra sin jag vill jobbar jag mer än gärna, det är tvånget och styrningen jag har problem med och ser som arbete. Tankar om kunskap, makt och vetandets gränser, som denna bloggpost handlar om (med utgångspunkt i torsdagens Understreckare där Nicklas Lundblad skriver och jag tänker vidare med hjälp av hans ord), är vilsamt och inspirerar till fler tankar och inkräktar på inget sätt på semestern.

Vetandets gränser handlade det om, och komplexitet utgör en gräns för möjligheten att veta. Det finns dock flera ...

Om nu komplexiteten sätter en barriär för vetandet – vilka är de andra? Här kommer du Sautoy och Yanofsky till liknande slutsatser: de andra gränserna handlar om medvetandet, inbyggda motsägelser i språket och logiken, matematiken och de resultat som först presenterades av Kurt Gödel om ofullständighet i matematikens system, och om vissa typer av beräkningsbegränsningar.

En förutsättning för att det ska gå att räkna på framtiden är att utvecklingen är linjär, vilket den inte är. Att människan ändå längtar efter och lägger ner mycket tid och stora resurser på att försöka skaffa kunskap om framtiden säger något om människan som art. Kunskap är med andra ord ett komplext problem i sig. Det handlar inte enbart om det som händer där ute, om världen i sig, utan både om människan och världen, samt om det som händer däremellan. Tyvärr bortser man ofta från just den aspekten. Människans intellekt är mänskligt, det vill säga känslostyrt, inte strikt logiskt. För mig som kulturvetare är detta inte ett problem som ska elimineras, utan en förutsättning för det vetenskapliga arbetet och en utmaning att hantera. Normen ser dock annorlunda ut. Vetenskap är naturvetenskap, om inget annat anges. Här finns en ansenlig grad av makt, för det gör att kunskaperna som kulturvetaren har inte anses lika mycket värda och därför inte tas på samma allvar. En mycket märklig paradox som säger mer om naturvetenskapen än om kunskapen och världen vi försöker förstå. Till människans mest utmärkande egenskaper hör ofullständigheten som bottar i känslorna som aldrig går att kontrollera eller styra med mindre än att mänskligheten går förlorad, och eftersom det är människor som söker kunskap och sysslar med vetenskap är och förblir det mänskliga en del av och ett slags gräns för kunskapen även om världen.

Finns det problem som helt enkelt kräver mer beräkningskapacitet än vi har och därför inte kan lösas? Svaret tycks vara uppenbart ja, men samtidigt känns det litet ointressant. Varför skulle vi inte kunna komma på bättre datorarkitekturer som kunde hantera mer komplexa beräkningar snabbare? Att tiden i sig skulle utgöra en begränsning känns på något sätt mindre absolut än kvantfysikens mur av slump på partikelnivåer. Det är, menar åtminstone du Sautoy, inte sant.

Det finns några enkla exempel på detta, och det kanske enklaste är också det mest svindlande. Hela universum kan ses, menar du Sautoy, som en enda beräkning – han hänvisar till Seth Lloyds forskning om ett universum som beräknar sin egen utveckling. Ett sådant universum är en dator – en stor dator – men fortfarande ändlig, och den kan bara köra i en eon. Det betyder att tiden, åtminstone universums livstid, utgör en barriär för vetandets möjligheter i detta universum. På ett mycket mer mondän nivå finns den möjliga mängden beräkningar den enskilda hjärnan kan utföra inom en livstid, och du Sautoy noterar att de matematiska problem han arbetar med kanske inte kan lösas inom den beräkningsrymden – den tid och de antal operationer som han har till sitt förfogande.

Detta tycker jag är oerhört intressant. Varför ses universums begränsningar som ett problem och inte som en förutsättning? Jag tror det har med olika människotyper att göra och det är viljan att veta som spökar här. Kulturen är fylld av drömmar om evighetsmaskiner som är ett slags bild av tänkandet som jag ofta använder, och här har vi ett exempel på det. Om bara ... Tänk om den eller det inte falls eller om det var annorlunda? Tänk om, tänk istället på att vissa saker gör man bäst i att sluta tänka på. Identifikationen av vetandets gräns borde i rimlighetens och hållbarhetens namn leda till att man vänder blicken tillbaka inåt, till det som är här och det som är nu. All kunskap är inte bra kunskap. Om man fastnar i viljan att veta och fortsätter stånga pannan blodig fast man nått vetandets gräns har kunskapssökandet hamnat i en återvändsgränd. Resor till Mars vill jag se som ett slags återvändsgränd, för vad ska vi där och göra om vi ändå aldrig (i alla fall inte så länge människor är och fungerar som människor) kommer att kunna resa längre bort än så. Det finns gott om enormt mycket mer angelägna ämnen att rikta mänsklighetens samlade intellektuella kapacitet mot än universums gränser. Det finns en tid för allt, och sökandet efter nya gränser att spränga är ett döfött projekt. Nu är det hög tid att söka ANVÄNDBAR kunskap och HÅLLBARA sätt att söka insikt om världen, livet och det unikt mänskliga.

Inom indisk filosofi lär det finnas en tes om att vi alla har ett visst antal andetag, och även där finns förstås en gräns för den individuella kunskapen: det antal andetag som du har på dig att lära dig. Tiden blir i verkligheten ett annat av kunskapens gränsområden. Kvantfysik, medvetandets natur, tiden, beräkningsproblem, komplexitet och matematikens ofullständighet – dessa är bara några av de olika områden där vi tycks hitta gränser för kunskapen, och till sist blir frågan för både du Sautoy och Yanofsky hur vi lever med insikten om att det finns gränser för förnuftet och saker som vi aldrig kommer att veta.

Det är vad det innebär att vara människa, att hantera insikten om sin egen dödlighet och andra begränsningar. Att drömma om det omöjliga är fåfängt och ett hänsynslöst slöseri med den dyrbara tid vi har till vårt förfogande. Det är i alla fall humanistens och kulturvetarens svar på frågan om kunskapens gränser. För att bygga ett hållbart samhälle är det viktigt att inse och förstå skillnaden mellan vad man kan förändra och vad man måste acceptera. Vetenskapen måste både inse och anpassa sig till detta om den ska kunna bli samhällsnyttig. Kunskap som inte är hållbar kan aldrig sägas vara lönsam eftersom det innebär att man skjuter kostnader framför sig. Och hållbart vetande går bara att få om vetenskapen håller sig INOM kunskapens gränser.

Vi har redan sett den matematiska giganten Roger Penrose medge i sina intervjuer med du  Sautoy att han i grunden inte tycker om tanken på att det skulle kunna finnas något vi inte kan veta. Penrose reaktion är intressant: själva förekomsten av en för honom skenbar gräns är i sig ett skäl att forska vidare. du Sautoy menar att det kanske ytterst är det som sker när vi når gränserna. Vi sätter upp kunskapens gränser för att kunna gå bortom dem. Yanofsky landar i en delvis annan position.

Ytterst, menar han, är förnuftet i sig bara ett verktyg. Vi lever redan bortom förnuftets och kunskapens gränser – kärlek, skönhet och förundran är alla känslor som inte öppnar sig för kunskap. Vi är, säger han, inte ”Star Trek”-seriens rationelle Spock, utan en förvirrande röra av känslor, förnuft och kunskap. På ett mer jordnära plan är frågorna om vilken kunskap som kan finnas, vad vi kan veta och vad vi bör ta reda på fundamentala frågor i det framväxande informationssamhället. Kunskapen har gränser både mot det vi inte vet, och det vi vet är falskt – och både gränserna är viktiga. Om vi förnekat att det finns sådant vi inte ännu vet, eller kanske inte kan veta, kan vi heller aldrig med trovärdighet etablera det vi faktiskt vet.

Här kommer Lundblad in på något oerhört viktigt. För vem forskas det? Kunskap är ett verktyg, skapat av människor, för människor. Och detta att vara människa (med ALLT vad det innebär) är en integrerad del av både vetenskapen och världen. Kunskap har ett värde i sig, men den är ingenting i sig själv. Endast i relation till människan är det meningsfullt att tala om kunskap, vilket gör att kunskapen om människan, det vill säga humaniora, är en förutsättning för all annan vetenskap. Humaniora är inte viktigare än andra vetenskaper, men utan humanvetenskaplig kunskap blir all annan vetenskap meningslös. Om inte det är ett argument för humanvetenskapens nytta måste man i konsekvensens namn fundera på nyttan med talet om nytta.

Kunskapens gränser används dagligen som politiskt argument. I klimatdebatten hävdar den ena sidan att komplexiteten i systemen gör det omöjligt att veta vad det är som orsakar eventuella klimatförändringar om de existerar. Den andra sidan menar att vi vet – eller har en moralisk plikt att agera som om vi vet – att klimatförändringar skapas av människor för att mer än 90 procent av all forskning säger det.

För mig är det enkelt. För att inte äventyra mänsklighetens och livet på jorden överlevnad måste vi agera som om indikationerna på att klimatet förändrats pr grund av människan stämmer. Och vi har ingenting att förlora på att inte agera. De som säger något annat använder bara sin makt för att styra vetandet i en för dem själva gynnsam ritning, och så agerar bara cyniska psykopater.

I ett alltmer komplext samhälle kommer debatten att handla inte om vad vi vet, utan om vad vi kan veta – och vilka politiska konsekvenser detta bör få. Kunskapens gränser är maktens.

Det som trots allt ändå inger visst hopp är just detta att kunskap är intimt sammankopplat med makt, och makt är som bekant inget någon har, den uppstår mellan och är en integrerad del av helheten där vetenskapen finns och förändras tillsammans med kulturen och människorna. En annan, (mer adekvat) vetenskap och ett annat (mer hållbart) samhälle är möjligt, om bara tillräckligt många vill och agerar för en mer hållbar syn på kunskap. Kunskapens gränser är flytande och kulturella, i lika hög grad som de är absoluta och fysiska. Världen och vetandet är inte, det blir till och förändras tillsammans med livet och universum. Det finns därför inga gränser, bara olika typer av utmaningar.