Kultur, rasism, Palme, fördomar och ynklig rädsla

Värderingar talades det om i början av sommaren. Svenska värderingar. Om flyktingar talades det mindre. Den frågan var aktuell framförallt under hösten och i början av året. Sedan drabbades Frankrike än en gång av ett attentat. Som det verkar var det ett attentat med muslimska förtecken, vilket jag tvekar att skriva, för muslimer är lika lite som någon annan folkgrupp terrorister. Brott som utförs av Ku Klux Klan anses ju inte vara kristna, så varför skulle muslimer vara mer benägna än andra att ta till våld? Inget av detta är nytt, tyvärr. Det är samma gamla vanliga visa som vevas om och om igen.

Det är alltid de där andra som kräver och hotar och som inte uppför sig som man borde, som "vi" gör och som "vi" anser att man bör. Att lyssna på det som sägs om kultur, för mig som kulturforskare, är plågsamt. Det är som att tvinga en med absolut gehör att lyssna på Ingvar Oldsberg som sjunger schlagers. Så många felaktigheter, orimligheter, missförstånd och långtgående slutsatser utan grund, så mycket fördomar och undertryckt rädsla och inte så lite hat förklätt till omsorg om kvinnorna, barnen eller det svenska. Jag försöker släcka bränderna där det går, men tendenserna finns överallt. De andra och det ovana ses som ett hot och rädslan sprider sig.

För att rädda det som räddas kan gör de som säger sig värna det svenska, det upplysta och rätta, allt de kan för att sprida bilden av muslimerna som det stora hotet. Kritiken sägs vara objektiv och riktar sig mot de misshagliga uttrycken, inte mot människorna. Slöjan är en av sakerna som fördöms, liksom gruppvåldtäkter, halalslakt och imamer. Allt som är annorlunda är man kritisk mot, och kritiken förs fram för att värna det goda, svenska, invanda och normala. Fast ingen lyckas beskriva vad det där unikt svenska skulle bestå i. Värderingar i allmänhet vill man inte tala om, eller det faktum att ojämlikheten är stor och utbredd i Sverige och att svenska kvinnor drabbas av mångfalt fler övergrepp av svenska män an av ensamkommande flyktingbarn från Afrika. Det faktum att svenska djur fraktas långa sträckor under vidriga förhållanden för att slaktas på ett allt annat än värdigt sätt förtigs också. Präster som Anders Paradis som utövade exorcism eller katolska präster som förgripit sig på unga pojkar avfärdas som olycksfall i arbetet. Svenska män som begår övergrepp viftas bort som en fyllegrej, och i dessa grilltider är det ingen som vågar andas något om djurskydd för svenska djur. Och det faktum att halalslakt och judisk kosherslakt är i princip samma sak förtigs. Det är de andra och deras vanor, deras kultur, som fördöms. Och för säkerhets skull anses det vara bättre att stoppa alla muslimer och allt som är främmande. Om det är att värna det svenska tar jag avstånd från svenskhet för det kan jag aldrig acceptera.

Idag är det muslimerna som betraktas som det stora hotet. Igår var det svartskallarna, och för några decennier sedan var det bönderna som kom i horder från den brutala landsbygden och störde ordningen i de svenska, civiliserade städerna. När jag växte upp spreds det berättelser om hur turkar och jugoslaver slaktade grisar i badkaret och bröt upp parketten för att odla potatis i vardagsrummet. "Min kompis har sett det själv!". Samma berättelse spreds i början av seklet också, fast då var det bönder man förfasade sig över, som tog med sig sina primitiva seder från landsbygden in till den moderna staden. Fördomen om fördomar är att de andra har dem i överflöd, men jag och vi (moderna, svenskar) är mer upplysta än så. Gång på gång genom historien går människan i fällan och tror sig vara mer utvecklad och klokare än de där primitiva andra, som kommer hit och stör ordningen med sina (o)vanor och problematiska sätt att leva.

Olof Palme var en klok politiker som drevs av en vision om ett bättre, mer öppet och demokratiskt samhälle. Han ville något, och han ville inte bara saker för egen del, han inkluderade andra också och var öppen för olikhet. Hans Sverige var ett mer jämlikt och jämställt Sverige vars samhälle utgick från lagen och vars värderingar vilade på mänskliga rättigheter. Han visste att det svenska är något som ständig förändras i möten mellan människor. Han förstod att det inte finns någon väg tillbaka. Framförallt visste han vad fördomar gör med människor. Jag citerar några rader från hans radiotal från den 25 december 1965, samma år som jag föddes. Orden är fortfarande lika aktuella och viktiga att föra vidare idag.

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste.

Rasteorier har kanske inte slagit rot på allvar i vårt land, men nog finns det rasistiska tendenser under ytan. Ingen vill bli kallad rasist, men det finns väldigt gott om människor som gör skillnad på människor och människor och som på fullt allvar hävdar att en människas ursprung säger något om hens framtid. Det är tankar som vilar på rasistisk grund. Den som gör skillnad på människor och människor beroende på härkomst, religiös bekännelse eller på grund av klädsel, matvanor eller liknande tänker rasistiskt. Det är ALDRIG kulturer som möts, bara människor, olika människor.

Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser.

Värnandet av det svenska bottnar i en rädsla för att det svenska ska försvinna. Det är en fåfäng rädsla. Den liknar rädslan för att åldras. Visst finns det de som försöker fånga och kapsla in sin ungdom, men det är ett fåfängt försök, dömt att misslyckas. Det svenska kan bara värnas genom att bejakas och genom att bjuda in fler att engagera sig. Det svenska är och har aldrig varit statiskt, det förändras och har alltid förändrats. Det som anses svenskt idag är inte det samma som den som ansågs svenskt för när jag var ung, och det svenska kommer att vara annorlunda när nästa generation svenskar växer upp. Kultur är FÖRÄNDRING mer än något annat. Rädslan som riktas mot muslimer är alltså en patetisk rädsla för att förlora något som man aldrig haft. Rädslan är i sig ett misslyckande och en besvikelse. Den som räds muslimer som grupp är patetisk, för det finns ingen grund för rädslan. Att vara rädd för terrorattentat eller kritisera djurhållning, övergrepp eller uttryck för ojämlikhet är något helt annat, liksom att värna det man tror på. Det är bra och viktigt, men att ta ut sin egen rädsla och sina egna misslyckanden och besvikelser på 20% av jordens befolkning är befängt och fördomsfullt.

Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

Den som säger att det är viktigt att värna det svenska är rädd för att inte räcka till. Fast hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån. Ett svep över kommentatorsfälten på Avpixlat och andra forum för okunskap, rasism och rädsla för allt som är ovant visar vilka man lierar sig med när man luftar sina fördomar och försöker få dem att framstå som uttryck för stolt svenskhet. Det går bara att värna det förment svenska genom att kämpa för det goda, det går aldrig att uppnå det Sverigevännerna säger sig vilja uppnå genom att bygga murar, fördöma människor med annan härkomst eller andra vanor. Sverige blir Sverige genom att alla vi som bor här agerar i enlighet med det vi tror på och vet är bra, inte genom att underblåsa rädsla, fördomar och odla förakt för olikhet.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. 

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.

Det går aldrig att bygga något varaktigt och hållbart på fördomar, rädsla eller okunskap. Därför kommer hotet inte utifrån, utan inifrån och det växer på nätet, på TV, på arbetsplatser och i sällskapslivet. Det spelar ingen roll hur mycket man är överens, en fördom är en fördom och alla försök att göra skillnad mellan människor med utgångspunkt i något annat än individers unika egenskaper och sätt att agera är rasism.