Det öppna samhället är den enda hållbara samhället. Murar ger bara skenbar trygghet. Det öppna samhället är dock ständigt hotat. Inte av bomber eller terrorister, utan av brist på eftertänksamhet och analys. Känslorna tenderar att vinna över förnuftet, om inte kunskapen verkligen sätts i centrum och det finns tid för analys, argument och samtal. När ekonomin och framförallt den strikt ekonomiska logiken överordnas snart sagt allt, när lönsamhet och effektivitet placeras i centrum och anses vara den enda vägen fram. Då kommer känslan av hot som ett brev på posten. När allt handlar om mig, om mitt och om mina chanser till lycka, kommer allt mer och allt fler andra att betraktas som ett hot mot den jag är och det jag har. Det öppna samhället är motsatsen till allt det där. Och idag är öppenheten, och solidariteten, jämställdheten och jämlikheten, liksom demokratin hotad. Hotet sägs komma utifrån, men det växer istället fram på insidan och mellan oss som lever där och som alla hungrar efter trygghet.
Först kommer känslan av hot, och sedan kommer logiken som riktar uppmärksamheten mot det som ger upphov till känslan. Ingen vet dock något om framtiden, så att anklaga någon eller några för saker som ännu inte hänt spär bara på rädslan och känslan av att vara utsatt för hot. Och när den känslan väl slagit rot överordnas den, av evolutionära skäl och skymmer sikten för andra, mer långsiktiga behov av trygghet. Därför offras öppenheten, och när den väl övergivits växer desperationen som polariserar och sliter isär. Det är en ond spiral.
Det öppna och mångkulturella samhället, finns det dem som hävdar, är en utopi och alla försök att skapa att sådant samhälle är dömt att misslyckas. Den som säger så har totalt missuppfattat tanken och visionen. Öppenhet och mångkultur är inte ett mål, det är en indikation på välstånd. Vill man inte så går det inte. När samhället är öppet och känslan av hot är låg kan fler och mer olika människor och livsstilar finna sig till ro utan att behöva försvara sitt sätt att leva och tänka. Det öppna samhället är allas ansvar, liksom det är en gemensam resurs. Det öppna, mångkulturella samhället är en gemensam angelägenhet, det är inte mitt eller vårt, det är allas. Därför kommer hotet inte utifrån, utan inifrån. Bara den som är del av samhället kan försvara öppenheten och mångfalden som är en förutsättning för hållbarheten.
Den där kakan som man måste välja om man ska äta eller spara, återkommer jag ofta till. Drömmen om en evighetsmaskin som man vet är en fysisk omöjlighet, men eftersom tanken är så oerhört lockande och problemen man står inför så enormt komplexa kan man inte värja sig, man fortsätter försöka för det är trots allt enklare än att inse faktum och acceptera situationen som den är och försöka lära sig hantera den. Det öppna samhället är en sådan kaka. Det går inte att bygga ett öppet samhälle bakom murar. Öppenheten måste vara verklig och omsatt i praktiken. Och mångfald är ett tillstånd som ingen grupp kan kontrollera, den måste leva sitt eget liv, annars är det inte mångfald.
Många är kallade att peka på faror och ropa på förbud, men få är utvalda att verkligen inse och äga förmågan att jobba med lösningar. Och känslorna styr utfallet. Om jag säger mig vara för öppenhet och mångfald kommer jag att dra på mig kritik och ställas till svars för eventuella attentat. Orkar, kan och vill jag det? Den som ropar på vargen behöver aldrig bekymra sig över något sådant, hen kan fortsätta ropa ännu högre om och när samhället drabbas; Vad var det jag sa?! Den logiken och det sättet att tänka och agera tar oss bort från öppenhet och mångfald. Inser vi det kan vi som förstår att öppenhet och mångfald är en förutsättning för hållbarhet kämpa för det goda, istället för mot det onda.
Så är det med öppenheten och mångfalden, att det handlar om kvaliteter som bara kan bejakas, aldrig skyddas. Bara genom att vara öppna kan öppenheten försvaras. Bara genom att riva murar och välkomna kan mångfald främjas. Solidaritet, medmänsklighet, kärlek och demokrati växer ju mer man bejakar begreppen och agerar i enlighet med dess definition.
Låt oss samtala om det goda, om det vi vill ha, istället för att debattera om alla hot som med fantasins hjälp kan mångfaldigas. Låt oss lyssna på varandra, istället för att misstro. Låt oss älska, istället för att kriga. Det är aldrig ens fel om två träter. Därför kan kriget mot terrorismen aldrig vinnas, det går bara att förlora. I kärlek finns bara vinnare, liksom i öppenhet och mångfald, av det enkla skälet att kärlek, öppenhet och mångfald är ömsesidiga aspekter på mänskligt liv. Krig är något jag eller vi förklarar mot dig eller er, det är en ensidig handling, en enorm risk och utan chans att vinna. Även segraren i ett krig förlorar. Det som blir sviken i en kärleksrelation har i alla fall älskat.
Livet är bräckligt och det finns aldrig några garantier. Därför är öppenhet, mångfald och solidaritet så värdefullt och viktigt. Svårt, men viktigt.
Det där med att det inte är ens fel att två träter är lite märkligt. Visst är det bra med god kommunikation, att mötas, om inte direkt så åtminstone på halva vägen för att undvika onödig konflikt. Men uttrycket om att skulden skulle ligga på båda parter om man träter är knepig. Därmed inte sagt att ansvaret inte ligger på båda att få till en god kommunikation.
SvaraRaderaSkuld och ansvar ska man inte blanda ihop vilket ofta görs. Det knepiga med att skulden anses vara bådas är att man inte kommer undan det faktum att den ena faktiskt helt grundlöst kan sätta igång att träta utan att det har med den andra parten att göra. Bästa exemplet är mobbing, mäns våld mot kvinnor, trakasserier av olika slag. Att de sedan träter är snarare ett fel hos förövaren. Men att se två som träter här vilket ju ofta sker i en rättsärende blir väldigt problematiskt. Det gäller även vardagliga situationer.
Att det uppstår trätor beror inte sällan på att problemfyllda personer har svårt att hantera relationer, även till personer som själva hanterar relationer på ett mer moget sätt. Inte sällan förväntas den mer mogna anpassa sitt beteende eller "ta ansvar" (ofta i betydelsen ta på sig skuld) i högre utsträckning än den mer omogna som "kräver sin rätt". Det trista är att den omogna inte lär sig något av konflikten. Budskapet var ju att det var bådas fel (eller mest den godes fel). På så sätt överskrids gränser och utökas det onda (det dumma, inskränkta, oförnuftiga, okunniga och omogna) i samhället - på det godas och allas vår bekostnad, bit för bit. Pga av de godas konflikträdsla. Mognad, förnuft, kunskap osv är ju också enligt dig Eddy inga vapen. Men att ta del i skuld och göra skulden till en blandning av bådas angelägenhet och göra ofta ensidiga eftergifter istället för att ta ansvar att peka på skulden är att vika sig för det onda. På så sätt blir världens ondska de godas fel. Eller snarare de fegas. De goda blir de som uppfinner vapen, t ex kärlek och svärd (skapande och förgörande ord).
Men det finns väl numera inte något gott eller ont, inga goda eller onda i vårt samhälle. Inte heller någon sanning eller något som är rätt eller fel. Inte konstigt då att det är bådas fel om man träter. Man delar lika på skulden. Så bra. Vi är lika dåliga och därmed lika bra också. Det KÄNNS bra - för stunden, tills kaos utbryter.
Eva
Fast jag talar väl inte om skuld? Bara om delaktighet. Det är i alla fall så jag tänker, att hållbara lösningar bara kan uppstå mellan, av båda parter.
Radera