Lätt fånget, lätt förgånget

Första gången jag föreläste var på en sommarkurs, på Göteborgs universitet. Det var 1994 eller -95. Jag talade utifrån min C-uppsats, och var FRUKTANSVÄRT nervös. Efteråt gick jag på moln. Det var stort och är ett fint minne. Då var sommarkurser något man läste i fortbildande syfte eller för att samla på sig poäng. Idag läser jag att man menar att sommarkurser borde användas för att skynda på utbildningen och för att få studenter att snabbare klara av sina utbildningar. Det är bra skriver Philip Botström, (förbundsordförande i SSU) och Kristin Öster, (ordförande Saco Studentråd) i en debattartikel i Aftonbladet. Jag håller inte med.

– Vi ser att det finns en enorm vilja från studenter men också ett behov från samhället att fler studenter får möjlighet att göra klart sina studier snabbare, säger Philip Botström.

Detta att vilja bli klar med sin utbildning så snabbt som möjligt har jag svårt att se något positivt med. Utbildning är inget man bör hasta igenom, och det är problematiskt om fler anser att tiden på högskolan är en transportsträcka på vägen mot det verkliga livet. Om utbildning och lärande betraktas som ett nödvändigt ont, istället för en värdefull tid i livet då man utvecklas och kan reflektera över tillvaron och framtiden, både för egen del och för samhället, förvandlas kunskap till en vara bland andra.

Genom att skapa fler relevanta sommarkurser blir också tusentals jobb lediga, något som minskar arbetslösheten, menar han.

I dag konkurrerar många studenter ut andra grupper som har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.

Utbildning bör inte vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Till högskolan kommer man för kunskapens skull, i alla fall om man lever i en kunskapsnation. Allt annat är rent slöseri med pengar. Om akademin reduceras till en samhällelig serviceinrättning bland andra gör det något med kvaliteten i verksamheten och med synen på kunskap. Ingen köper en exklusiv flaska champagne för att sedan stjälpa i sig innehållet i några hastiga klunkar. Kailixlörom äter man inte med slev, och så vidare. Lätt fånget, lätt förgånget. Det spelar ingen roll hur många kvalitetssäkringssystem som införs, eller hur många nya administrativa rutiner som åläggs lärarna. Kunskapen blir lidande om den inte placeras i centrum. Det finns inga genvägar. Tror vi det är det ett allvarligt problem för kunskapsnationen Sverige. 

I Sverige är snittet på examensåldern 29 år och det är ovanligt högt i jämförelse med andra OECD-länder. Det vill regeringen ändra på. Precis som SSU vill regeringen att fler ska bli klara med sina utbildningar snabbare.

Jag hade aldrig lyckats i dagens utbildningssystem. Det är alldeles för uppstyrt och strukturerat. Högskoleutbildning idag handlar om genomströmning och kvalitetssäkring, om betyg, poäng och examen. Fler yngre studenter ska snabbare passera genom högskolan, så ser regeringen och näringslivet på saken. Och linjeorganisationen på högskolan driver igenom besluten. Forskarna och lärarna har inget att säga till om. Ordern ska utföras. Varningsropen om att utbildningspolitiken påverkar kvaliteten menligt viftas undan. Som om landets högst utbildade inte visste vad de talade om, som om professorer och lektorer vore tjänstefolk vars enda uppgift är att lyda. Så bygger man inte en KUNSKAPSnation. Bara genom att placera kunskapen i centrum och lämna ålder och genomströmningshastighet därhän kan den verkliga kvaliteten i verksamheten värnas.

Sedan 2010 har antalet sökbara sommarkurser på svenska lärosäten halverats och nu kräver SSU och Saco Studentråd att regeringen ska göra något för att vända trenden. Regeringens ansvariga minister Helene Hellmark Knutsson håller med, och säger att de är redo att satsa på sommarkurserna.

– Nu behöver vi göra insatser så att de inte minskar ytterligare, utan snarare ökar. Och det är det vi har aviserat i vårpropositioner inför budgeten, säger hon.

Sommarkurser är bra, så det får gärna bli fler sådana. Samtidigt är det viktigt att utbildning innehållet pauser och tid för återhämtning och eftertanke. Det är avgörande för all verklig kunskapsutveckling. Poäng kan man ta och kurser kan man klara av, om det nu är det man vill, på kortare tid. Hastigheten kan skyndas på, men det man vinner i väg förlorar man i kunskapskvalitet. Lärande tar den tid det tar och det är individuellt och kontextuellt. Läshastigheten kan övas upp på marginalen men är i princip konstant. Landets högre utbildning behöver inte fler åtgärder. Akademin behöver lugn och ro. Kraven på genomströmning och fokus på kvalitet(ssäkring) och en ständigt ökande administrativ börda stressar och skapar en olycklig press på lärarna, som i kombination med studenternas önskan om att så snabbt som möjligt bli klara, går ut över kunskapen som reduceras till information. Sättet det talas om utbildning och forskning idag är allt mindre akademiskt och handlar allt mer om annat än om kunskap. Ekonomi, kvalitet, arbetsmarknad och så vidare, talas det om, och personalen på högskolan, som är statsfinansernas största budgetpost, förväntas bara fixa problemen.

Men alla tycker inte att det här är en bra idé. Sveriges Förenade Studentkårer är kritiska till att studenter ska stressas genom sina utbildningar.

– Att bli färdig tidigare är inget man ska satsas på specifikt, utan man ska satsa på hela högskolan för att främja lärande och att studenten blir färdig under den tiden som är utsatt – att kandidaten är treårig och mastern är tvåårig, säger ordföranden Caroline Sundberg.

Att bli färdig kan aldrig vara ett självändamål. Tacksam för att studentkåren inser det och driver den linjen, att de förstått att utbildning handlar om kunskap och att verklig kunskap inte kan stressas fram. Lätt fånget, lätt förgånget, är ett klokt uttryck som bygger på en urgammal mänsklig insikt. Det som är lätt att få tappar snart sitt värde. Och ska den högre utbildningen gå snabbt kommer det oundvikligen att gå ut över kvaliteten. Det finns inga genvägar till en högskoleexamen värd namnet. Vill vi att det ska gå snabbt eller bli billigare går det ut över kunskapen.

Drömmen om att samhället är en ekvation som går ihop och som kan kontrolleras är en farlig dröm. För den påverkar oss på det viset att vi går med öppna ögon in i något som riskerar att bli ohållbart. Vi offrar allt mer av det som är värdefullt för att det finns annat som fångar vår uppmärksamhet. Och ju snabbare allt går och desto mer som lockar och pockar desto lättare är det att släppa taget kring det som är verkligt viktigt. Det som är värdefullt är alltid det som är sällsynt eller det som kräver något av oss. Så ser den riktiga ekvationen för kulturell förändring ut. Idag lånar vi pengar, för att köpa saker som blivit utslitna eller obsoleta innan lånen betalats av. Då tar vi nya lån. Förr sparade vi, för att äntligen få råd att köpa något som höll sig. Inget är värt att vänta på idag. Samhället byggs därför allt mer på löften om en ljusnande framtid som förläggs allt längre in i framtiden. Paradoxen växer och blir allt mer hotfull att tänka på. Och kraven på alla som har ett jobb växer. Alla dignar under effektiviseringens ok, samtidigt som skulderna ökar och kunskapen urholkas när det går inflation i poäng, betyg och examina. Alla vet att det är ohållbart. Ändå fortsätter vi. Ändå drar ingen i nödbromsen. Det är allvar och läget är allvarligt.

Det var inte bättre förr, men det skulle kunna bli bra framöver. Eller i alla fall bättre än det är idag. Med små medel och bara marginella förändringar kan mycket bli så mycket bättre, för väldigt många fler. Om vi bara inser att samhället aldrig kan kontrolleras. Om vi bara stannar upp lite. Tar oss tid att tänka efter. Om vi reflekterar över konsekvenserna av våra kollektiva handlingar. Om vi samtalar om vilket samhälle vi skulle vilja ha och vilka problemen är med det samhälle vi har. Det krävs så lite, men det krävs att många tar sig den tiden och den mödan.