Humanioras uppdrag, särart och vetenskaplighet

Inte bara humaniora är ifrågasatt. All vetenskap som inte kan visa på direkt och självklar ekonomisk nytta tvingas i dagens prestationsinriktade samhälle motivera sin existens. Det känns ibland som om det inte var samhället som satsar på utbildning, utan studenter och forskare som uppbär bidrag för att slå dank. Motivera er existens eller skaffa ett riktigt jobb, så lyder budskapet från samhället till akademin. Docent blir man dock inte i en handvändning, det tar tid, kräver intresse, uthållighet och utan uppoffringar av annat går det inte. Jag har inte krävt att staten ska bekosta min utbildning. Jag började läsa för att möjligheten fanns och för att jag ville vara med och bidra till samhällsbyggandet. Varje dag och i allt jag gör finns tanken om nytta med även om det är svårt att sätta ord på dessa saker. Jag är enormt tacksam och gör vad jag kan för att statens investering i mig utifrån ett livsperspektiv ska visa sig vara lönsam. Fast om jag hela tiden har någon som hänger över axeln på mig och undrar vad nyttan med det eller detta är? Om jag inte känner mig litad på, eller om uppgifterna jag utför inte kräver den kompetens jag genom studier, forskning och erfarenhet skaffat mig, blir det svårt att göra ett bra jobb. Hur hamnade vi här, hur kommer det sig att det är forskarna och högskolorna som ska motivera sin egen existens, när det är staten som satsar pengar i verksamheten och som gett oss uppdraget? Jag är trött på att känna mig som en parasit. Jag vill forska och bidra med allt jag kan, vilket är omöjligt om jag inte får använda tiden och kunskaperna på bästa sätt.

Vad innebär det att forska? Vad är akademins uppdrag? Är det inte att producera kunskap och sprida insikterna i samhället? Var det inte därför universiteten skapades, för att tillgodose samhällets kunskapsbehov? Idag låter det som forskningen är del av tjänstesektorn. Den synen på forskare och forskning reducerar forskaren till en tyckare bland andra i en kultur där det är viktigare att leverera tydliga svar och mätbara resultat än kunskap som kan användas för att bygga ett hållbart samhälle. Fördumningen sprider sig och när akademin inte längre förmår stå emot trycket är risken stor att fördämningen brister och problemen accelererar. Därför oroas jag av inlägget på Kulturdebatt i SvD, av Fanny Forsberg Lundell (Docent i franska) och Anna Victoria Hallberg (Fil. dr. i litteraturvetenskap). Deras text är en reaktion på tidigare inlägg i frågan om humaniora. De skriver:

Vi menar att humanvetenskaperna noggrant behöver väga de fördelar som kan finnas med att skriva på svenska och bejaka banden mellan humaniora och kulturtidskrifter mot de fördelar som finns i att betona att humaniora är ett akademiskt fält bland andra.

Jag ser ingen motsättning mellan vetenskapligheten och språket samt spridningskanalerna man väljer. Antingen är det vetenskap man sysslar med, eller också inte. Och den frågan är lätt att avgöra med ledning av innehållet, utformningen och intentionerna i arbetet. Vad menar skribenterna, att vetenskapligheten i texterna avgörs av var man publicerar sig och vilket språk man skriver på, inte av innehållet? Det är en minst sagt okritisk och ovetenskaplig definition av vetenskap. Humaniora är ett akademiskt fält bland andra och verksamheten är lika vetenskaplig. Vilket språk man skriver på eller var man publicerar sig har inte med saken att göra.

Vad skiljer en forskare i humaniora från en journalist eller kulturskribent? För en intresserad allmänhet är det inte alltid glasklart. Vi ser detta genom att medier allt som oftast väljer att anlita journalister som experter istället för forskare, där till exempel nya upplagan av tv-programmet ”Fråga Lund” inte innehåller en enda disputerad humanist. Utifrån sådana observationer blir frågan om humanioras status i vetenskapssamhället särskilt viktig. Vad särskiljer humanvetenskaplig kunskapsproduktion från populärvetenskaplig dito? Om forskning inom humaniora ska kunna existera på liknande villkor som andra vetenskapsområden är det här en frågeställning vi behöver en diskussion kring. Vi uppfattar att det, lite i motsats till Östlings och Steiners artiklar, är upp till bevis för oss humanister att påpeka att det vi bidrar med är något annat än kulturkritik eller essäer.

Jag håller med om att detta är saker som behöver diskuteras. Däremot håller jag inte riktigt med om att det är ett problem för humaniora. Problemet finns inte så mycket eller i alla fall inte enbart i akademin som i samhället. Ett samhälle som inte förstår eller förmår uppskatta kunskap som handlar om kulturen och det mänskliga är snart inget samhälle. Det är inte humanioras fel att man på redaktionen för Fråga Lund väljer att utesluta humanioraforskare. Det är inte kulturvetarens fel att hen anklagas för olika saker. Problemet är ett allvarligt samhällsproblem. Att kunskapen inom humaniora liknar populärvetenskap är ett pedagogiskt problem, inte ett vetenskapligt problem. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Forskar man man människors vardag, om det som alla är upptagna med och känner utan och innan (fast på ett oreflekterat, vardagligt sätt), kommer texterna ibland att likna populärvetenskap. Det är dock en formfråga, inte en innehållsfråga. Vad menar skribenterna egentligen, att vetenskapliga texter är och ska vara obegripliga för att passera som vetenskap?

För förutom en rad inomdisciplinära traditioner kring teori och metod, är den kollegiala granskningen, det så kallade peer-review-förfarandet, avgörande för att kunna säkerställa kvaliteten på akademisk kunskapsproduktion. För att en forskare ska ha någon kvalitativ kunskap att förmedla ut till allmänheten, måste forskningen först ha genomgått den granskning som ger den legitimitet bland ”peers”. Sverige är dock ett för litet forskningsland för att detta förfarande ska kunna genomföras utan risk för jäv. Utgångspunkten bör vara att internationalisering är kvalitetshöjande – forskningen riskerar annars att bli provinsiell.

Kollegial granskning är en av vetenskapens grundpelare, men granskningen kan se olika ut och fyller olika syften i olika vetenskapliga discipliner. Granskningen kan inte standardiseras, den måste anpassas till kunskapsmålet, liksom för övrigt metod och valet av forum för publicering. Utan inomvetenskapligt utbyte och ständiga samtal om ämnets innehåll, karaktär och frågeställningar kan ingen vetenskaplig disciplin överleva. Att forska är att ständigt utmana sig själv och rådande kunskapsläge. Utbyte över landsgränserna är nödvändigt för att utvecklas. All kunskap och kunskap om allt är dock inte den samma. Alla forskningsområden har sina unika förutsättningar, egenskaper och det ställer olika krav på olika forskare. För att kunna utbyta erfarenheter med forskare i andra länder måste man så klart använda ett språk som alla kan tala, men det är inte det samma som att alla vetenskapliga texter måste skrivas på engelska. Det inomvetenskapliga samtalet bör inte förväxlas med forskarnas interaktion med det omgivande samhället.

Forskningens internationalisering är dock särskilt utmanande för svensk humaniora eftersom vissa delar av denna förknippas med kulturarv och det traderande som ofta skrivs med stilistiska ambitioner på det egna språket. Om tilldelningen av resurser till humanvetenskaperna ska kunna öka så behöver dock vi humanister spela på samma, internationella planhalva som andra aktörer i vetenskapssamhället.

Vi ser det inte alls som ett hot, utan som en möjlighet.

Ska tilldelningen av resurser till humanvetenskaplig forskning öka krävs beslut från politiker. Att skriva fler artiklar på engelska och publicera sig i internationella tidskrifter är en annan fråga. Sveriges forskningspolitik kan inte bygga på bibliometriska data och jämförelser mellan ämnen, hur skulle det se ut? Det skulle innebära att man jämställer forskning med idrott, där det absolut finns en poäng att fördela pengarna efter framgång och uppmärksamhet. Forskning handlar dock om kunskap, om samhällets behov av kunskap. Humaniora forskar om det som gör människan till människa. Ett samhälle som inte ser behovet av sådan kunskap och som förväxlar pengar, citeringar och antalet publikationer i speciella tidskrifter med nytta är snart inget samhälle längre. Humanioras kris är samhällets kris!

Vi ser inte heller någon som helst motsättning mellan att forska om samhällsrelevanta frågor och att publicera sig i gängse vetenskapliga tidskrifter – i dessa garanteras den kvalitativa kunskap som vi sedan kan föra ut. Hur ska humaniora kunna motivera önskemål om höjda anslag och verka för ett större inflytande om man samtidigt alltid betonar sitt ”annorlundaskap” i relation till annan forskning? Vår uppmaning lyder: odla inte den humanistiska särarten för mycket!

Vad menar man med "gängse vetenskapliga tidskrifter"? Är det bara via peer-review (det vill säga en, två eller tre anonyma granskare som kritiserar och säger bu eller bä) som vetenskapliga resultat blir vetenskapliga? Finns det bara en enda metod, ett enda sätt att sprida vetenskapliga resultat på? Den typen av utlåtanden rörande kunskap är ovetenskapliga. Formen måste självklart anpassas till innehållet, och det kan aldrig vara upp till den enskilde forskaren att motivera sin existens. Forskning som håller hög klass kan bara uppstå om samhället skaffar sig visioner som är större än kortsiktig ekonomisk nytta. Högkvalitativ forskning handlar om INNEHÅLLET och KUNSKAPEN, inte om formen eller olika nyckeltal. Ny och banbrytande, samhällsförändrade kunskap kräver nytänkande och tillit till forskarna. Att odla humanioras särart är inget självändamål, det håller jag med om, men jag är starkt kritisk till alla tankar på att humaniora måste anpassa sig efter en naturvetenskaplig norm för publicering av vetenskapliga resultat. Humaniora är något annat, och om det betraktas som ett problem kommer forskningen inom humaniora aldrig att överleva, hur många engelska artiklar man än skriver och alldeles oavsett antalet citeringar.

Jag tycker svaret på denna debattartikel är bra och håller med Ann Steiner (Docent i förlags- och bokmarknadskunskap) och Johan Östling (Docent i historia), som skriver:

Vetenskapen måste vara en kosmopolitisk angelägenhet. För det krävs det internationella fora och kanaler. Om forskare stänger in sig i sin egen värld kommer inskränktheten att triumfera och kvaliteten blir svårt lidande.  

Att bara skriva smala artiklar på engelska skulle leda till att humanioraforskningen blir introvert och till att forskarna reduceras till experter som kan kallas in när beslut ska tas och det anses finnas behov. Det vore förödande, både för kunskapsutvecklingen och samhället. En viktig, eller jag skulle säga nödvändig, aspekt av humanioras uppdrag i samhället är att sprida kunskap om kultur och människan i samhället. Det är genom ständigt pågående samtal som humanioras nytta visar sig, i samhällets ökade självkännedom. För att humanioras kunskaper ska bli nyttiga krävs en bildad befolkning som förstår och är intresserad av vad forskarna har att säga och som lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Humanioras nytta hänger intimt samman med befolkningens samlade förmåga att tänka kritiskt. Humaniora skiljer sig på det sättet från många andra vetenskaper. Särarten har inget självändamål, den bottnar i kunskapen och resultatet ev forskningen. Det är i möten som humanvetenskapens kunskap utvecklas, både mellanmänskliga möten i vardagen och i utbyte med forskare från olika håll, både här hemma och internationellt. Även om humanioraforskare skriver på svenska betyder inte att man inte utbyter erfarenheter med forskare i andra länder. Utbytet är en förutsättning för all forskning, men det är inte samma sak som att all forskning måste skrivas på engelska och publiceras i en speciell typ av tidskrifter. Den enda vägen leder alltid fel.

Med det sagt menar vi att det är en villfarelse att tro att all vetenskap – från assyriologi till överljudsaerodynamik – kan stöpas i samma form. Precis som det är självklart att det finns en uppsjö av metoder och teorier bör det finnas en öppenhet för en mångfald av publikationsformer.

Det borde i alla fall vara självklart, inte bara bland forskare utan även bland politiker och företagsledare. Om inte ens forskare förstår att kunskapsmålet är det enda som kan styra vetenskapen mot bättre insikter och mer användbar kunskap är det illa ställt i samhället. 

I somliga fall är det lämpligt med smala engelskspråkiga artiklar, i andra med breda svenskspråkiga framställningar. Det är den genre som bäst gynnar kunskapsutvecklingen som bör ha företräde. Det är vår övertygelse att humanvetenskaperna – och här inkluderar vi centrala samhällsvetenskaper – har ett särskilt uppdrag att verka i offentligheten. Visst kan man tänka sig att alla forskare skriver anglosaxiska artiklar utformade efter naturvetenskapernas logik. Men det kommer att ha ett pris, både för vetenskapen och samhället.

Priset för enhetlighet i akademin är utarmad kunskap och ett försämrat skydd mot det oväntat oväntade som alltid utgör ett hot. Varje år sedan jag blev doktorand har jag åkt på konferenser här hemma och utomlands för att träffa kollegor och för att utbyta erfarenheter och få respons på det jag gör. Jag står i ständig kontakt med vad som händer internationellt och letar med ljus och lykta efter inspiration som gör mig till en bättre forskare. Jag sökte mig till akademin för att lära och blev lärare för att sprida kunskap. Forskar gör jag för kunskapens skull, och jag skriver texter för att nå ut och för att det jag vet ska kunna komma andra till godo. Kunskap om kultur, har jag med stöd i både egen och andras forskning och av erfarenhet kommit fram till, får bäst verkan och blir mest nyttig om den sprids brett i samhället. Bloggen är mitt verktyg och den kanal jag valt, av en hel massa olika skäl.