Fem argument för humaniora 1

Humaniora behövs! Hittar en artikel i SvD som listar fem anledningar att bevara humaniora, som här får bilda utgångspunkt för fem bloggposter. Detta blir den första. Artikeln är skriven av Thomas Karlsohn som är docent och universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

Igår tackade jag av årets kull studenter. Jag fick äran att hålla ett tal till de 75 studenter som fick sin examen i företagsekonomi med inriktning mot organisation. Något har hänt. Årets studenter, och den här våren, skiljer ut sig. Det var länge sedan jag kunde avsluta ett arbetsår och se tillbaka på det som hänt med odelad glädje. Årets studenter har fått mig att tro på akademin och kunskapen igen, på lärarrollen och på en kunskapsfokuserad utbildning. Vi har snackat vetenskap, och jag har känt mig lyssnad på. Alla har velat och försökt, och samtliga har haft en inställning till studierna och uppsatsarbetet som jag vet kommer att gynna dem i livet. Det var därför jag blev lärare, för att jag brinner för kunskapen och för ett mänskligare samhälle. Jag är kritisk till ekonomiseringen, men företagsekonomi (som vetenskap) handlar om HUSHÅLLANDE med resurser, inte om hänsynslös vinstmaximering. Och uppsatserna som jag handlett har på olika sätt handlat om detta, om människan i organisationen, om kultur och om förändring. Företagsekonomi är inte humaniora, men i mötet mellan mina kompetenser och studenternas utbildning kan det uppstå något vackert. Därför vaknar jag lycklig idag. Än är det långt till semestern, och det återstår en hel del arbete, men tröttheten som överfallit mig förr om åren vid den här tiden rinner av mig. 

Humaniora behövs, överallt. Inte som ersättning utan som komplement. För att övertyga fler om det krävs engagemang och uthållighet, och goda argument. Därför plockar jag tacksamt upp Karlsohns argument. Det finns så många som inte ser, förstår eller bryr sig. Låter vi dem få rätt säljer vi vår själ och gör oss av med ovärderliga kunskaper som kommer att behövas framöver för att hantera utmaningarna vi alla står inför.  

I en utskälld rapport från Svenskt Näringsliv diskuterades för några år sedan den högre utbildningens bristande anpassning till arbetsmarknad och ekonomiska realiteter. Författarna koncentrerade sig särskilt på ungdomars val av utbildningsvägar och det man upplevde som deras vilseförande framtidsstrategier. Innehållet i skriften meddelades tydligt redan i titeln: ”Konsten att strula till ett liv”. Huvudbudskapet var att människors livsval ofta resulterar i utdragna studiegångar utan klara mål. Överutbildning är kostsam såväl för de enskilda individerna som för skattebetalarna.

Få saker har gjort mig så beklämd som den där rapporten och allt den står för. Svenskt Näringsliv betraktar studier i humaniora som slöseri med tid och pengar. Direktörers resor med privatjet, bonusprogram till högt uppsatta chefer som trotsar fantasin och skatteparadis som gör det möjligt för företag att högaktningsfullt undandra sig ansvar för samhällets långsiktiga hållbarhet, anser man dock inte vara slöseri. Det handlar om privata pengar. Som om det fanns något sådant som privata och offentliga pengar. Det är rent hittepå. Myten om den närande och tärande sektorn handlar inte om hushållande med resurser, utan om hänsynslös vinstmaximering. Ideologin som rapporten utgår från är att girighet är en samhällsbärande egenskap. Mellanmänsklig solidaritet ses som ett hot mot den heliga vinsten, därför betraktas studier i humaniora som ett sätt att strula till livet, snarare än bygga upp och värna det som är ovärderligt: Människan!

Studenternas irrvägar ledde enligt rapporten framför allt in i ”lågproduktiva” verksamheter och till så kallade ”nöjesstudier”. Exempel på sådana utbildningar hämtades i första hand från humaniora: ”hobbykurser” inom bland annat litteratur- och språkvetenskap. Den unge målmedvetne civilekonomen fick en spikrak karriär och hög ackumulerad livslön. Den humanistiske överliggaren råkade däremot in i arbetslöshet och relativ fattigdom. En motåtgärd man till många kritikers upprördhet föreslog var generösare studiemedel för den som väljer utbildningar med ”hög samhällsekonomisk avkastning”.

Enda anledningen till att det finns hobbykurser (!?) på högskolan är att verksamheten styrs med ekonomiska styrmedel. Utbildning betraktas som en kostnad och ett slöseri med tid. Snabbt och effektivt, menar marknadsfundamentalisterna, ska studenterna skaffa sig mesta möjliga "kunskap" (jag skriver det inom citationstecken, för det är så klart inte så man skaffar sig kunskap. Med den inställningen kan man bara få ett diplom som visar att man varit på högskolan), på kortast möjliga tid och till lägsta möjliga kostnad. Sen ska man tjäna pengar, och leder utbildningen inte till mer pengar avser Svenskt Näringsliv att utbildning är värdelös. För det första stämmer det inte. Studenterna som gick kulturvetarprogrammet som jag undervisade på innan det lades ner av ekonomiska skäl utbildades inte till arbetslöshet, tvärtom. Humaniorastudenter bidrar till samhällets långsiktiga hållbarhet och fyller den livlösa formen med innehåll och mening. Ett samhälle vars mål är pengar för pengarnas skull är ett iskallt, kalkylerande och omänskligt samhälle, ett samhälle där maskiner och profit anses mer värdefullt än människor. Ett samhälle där människor tvingas pressa sig till det yttersta för att leva upp till orimliga EKONOMISKA mål. Ekonomi är ett verktyg, och pengar ska hushållas med. Där finns humanioras nytta, i påminnelsen om att samhället är skapat av människor, för människor.

Skriften från Svenskt Näringsliv sammanställde visserligen en del oroande fakta. Nonsenskurser utan forskningsförankring borde givetvis inte få ges, och studenter som hamnar snett är ett problem. Men det som med viss distans till debatten framför allt lever kvar är intrycket av näringslivsföreträdarnas totala oförståelse för vad humanistisk utbildning och forskning kan tänkas betyda för individ och samhälle.

Informerat ointresse skulle jag hävda att det handlar om. Och nonsenskursera är ju ett symptom på problemen som rådande, ekonomifokuserade kunskapssyn och utbildningspolitik leder till. Ignorans är en dygd för den som endast fokuserar på ekonomi, så det torde inte förvåna. Vill man tjäna pengar är det bra att inte känna något för sina medmänniskor, naturen eller kommande generationer. Ett strikt ekonomiskt system blir per automatik omänskligt, för humanitet måste försvaras. Humaniora utgör ett nödvändigt skydd mot ekonomins tendens att avhumanisera samhället. 

Tyvärr är inte rapportförfattarna ensamma i sin oförmåga. Även i politiska sammanhang brister intresset och kunskaperna. Visserligen utgör fältet en liten och marginaliserad del av högskolesektorn, men det satsas trots allt betydande skattemedel i humaniora. I en tid där effektivt resursutnyttjande är ett särskilt omhuldat ideal kunde man därför tro att skulle finnas klara uppfattningar hos statsmakterna om vad de spenderade pengarna ger i utbyte. Men som Anders Ekström och Sverker Sörlin påpekade i sin debattbok ”Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle” (2012) lämnas humaniora i hög grad åt sitt öde. Fakturan betalas, men finansiärerna har inga preciserade idéer om vad utgiften skall ge i återbäring. Det saknas kort sagt en seriös forskningspolitik för humaniora.  

I ett samhälle där pengar för pengarnas skull är målet finns inga andra visioner. Fast det vill ingen erkänna så klart, för det skulle innebära att tomheten skulle triumfera. Därför betalar staten notan, som ett slags avlatsavgift, för att kunna säga att man bryr sig. För mig blir det ett tecken på hur väl vi behöver en verklig vision för framtiden, framförallt för människans roll i ett framtida, hållbart samhälle. Tror vi att pengarna är lösningen och målet tror vi fel, och det kommer att leda till problem som med säkerhet kommer kosta mer än vi tjänar idag att rätta till. Humaniora är en nödvändig investering, inte en onödig kostnad. Det inser man om man skrapar lite på ekonomins glättiga yta, för där inne är det tomt. Världens rikaste är inte lyckligare än andra, och i takt med att de blir färre och färre ökar risken att lyckan de känner över att vara rika tas ifrån dem.

Angreppet i ”Konsten att strula till ett liv” har åtskilliga föregångare. Humanister har därför sedan länge uppfattat sig som utsatta. Internt har man inte sällan svarat med upprördhet och formulerat utanförskapet i termer av en kris. Särskilt under de senaste årtiondena har talet om en sådan kris blivit vanligare. Samtidigt har det också vuxit fram en annan och mer offensiv diskussion. Behoven av att ringa in och artikulera humanisters bidrag till samhällets helhet har gjort sig allt mer påminda.

Humaniora är en hela annan typ av resurs, en fantastisk tillgång. Humaniora är en gås som värper guldägg, för ju mer kunskapen och kompetensen delas och sprids mellan människor, desto mer ökar dess värde. Det handlar bara om ett annat värde än det ekonomiska, som egentligen är värdelöst, för ingen kan leva endast på pengar. Det måste finnas något att sälja och köpa. Företagen som går bäst och som visar vart vi är på väg är bankerna, som tjänar pengar på att hantera pengar. Ekonomin bär på fröet till sin egen undergång genom att det ständigt finns en risk att det uppstår självrefererande bubblor utan kontakt med omvärlden eller vekligheten. Humaniora är ett slags vaccin för detta. Därför behövs humaniora och där finns humanioras värde, i alla fall ett av dem.

Ett nytt inlägg i den sistnämnda diskussionen är litteraturvetaren Helen Smalls ”The value of the humanities” (Oxford University Press, 204 s). Hennes volym sällar sig inte till den genre som ensidigt målar humanioras kris i nattsvart eller lamenterar över det pågående förfallet. Tvärtom kan man säga att författaren tar på sig uppgiften att ur den historiska och samtida debatten extrahera och nyktert värdera de skiftande argument som anförts till humanioras försvar. Det gör hon med effektiv saklighet och analytisk skärpa. Smalls bok är lågmäld och resonerande men samtidigt mycket klargörande. Den största tillgången med ”The value of the humanities” är att den bringar ordning i den vildvuxna argumentfloran. Genom att återvända till ett antal – framför allt anglosaxiska – historiska nyckeltexter och samtida inlägg tydliggör Small diskussionens huvudkomponenter.

Precis detta är vad som behövs. Gråt inte humanister, forska, slipa på argumenten och visa i handling på humanioras värde som borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det. Small är något viktigt på spåren. Låt oss titta på hennes första argument.

Sammanlagt urskiljer hon fem grupper av argument för humanioras värde. För det första har det ofta hävdats att området studerar människans individuella och kollektiva meningsskapande. Enligt det sättet att resonera arbetar humanisten inte som andra forskare. Han eller hon rör sig in i ett landskap som annars hade förblivit outforskat. Om humaniora krymper eller försvinner går därför oundgängliga kunskaper förlorade.

Återkommer ofta till just detta, till att den vetenskapliga metoden inte är en, utan flera olika sätt att söka kunskap. Vetenskap är mer en komplex kvalitet än en lista på saker som måste finnas med. Humanioras kunskapsmål är ett annat än naturvetenskapens. Båda söker vetenskaplig kunskap, men med olika metoder eftersom studieobjekten skiljer sig åt. Det går inte att tränga in allt och alla i en och samma form! Det kan bara den som är informerat ointresserad få för sig. Humaniora behövs alltså både för sina kunskapers skull och för sin syn på kunskap. Jag har försökt dra mitt står till stacken genom att skriva tre böcker. Hoppet om att böckerna ska antas på något bokförlag rinner sakta ut, men under hösten kommer jag att publicera den första på något sätt. Det är boken om kultur som samtal, som handlar om just det som Small fångar med sitt första argument. Jag avslutar med att saxa ett stycke från inledningen till boken.

Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrumen samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Det handlar om att lära sig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Det handlar om att se sambanden mellan människor, samhället och miljön och om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Det handlar om att hålla samman en komplex helhet så att jämvikten inte går förlorad. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser, för pengarna hotar hela tiden att bli sitt eget syfte. Om pengarna återinvesterades i verksamheten och om staten hushållade med pengarna istället för att sänka skatten och ständigt skära ner på essentiella verksamheter, om målet var balans, istället för ökad lönsamhet, växer möjligheterna dramatiskt att världens ledare kommer överens. För i grund och botten är alla ledare överens om att vi har ett allvarligt problem som vi måste lösa tillsammans. Det är ekonomin man förhandlar om, det är ekonomin som bjuder motstånd. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om helheten som sådan. Vi behöver nya begrepp, det vill säga konstruktiva förslag att tänka med. Rhizom, som en av böckerna i serien handlar om är ett sådant förslag, liksom samtal och nomadologi. Det finns andra begrepp, detta är bara några förslag och kanske inte ens de bästa. Alldeles för mycket tid och möda har emellertid lagts ner på att hitta den eller det bästa, och sökandet efter den eller det bästa riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Om den typen av öppna frågor utan givna svar och hur man kan hantera dem handlar böckerna.