En skola värd namnet 2

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet.

Artikeln är lång och den innehållen en rad länkar till andra artiklar om den svenska skolan. Det blir alltså ett slags exposé över åren som gått och tankarna som format både skolan och samhället som skolan alltid är en del av. Brist på insikt om den aspekten ser jag som ett av skolans allvarligaste problem. Tydligast var det under Björklunds tid, när skolan med tvång, uppifrån, skulle reformeras på kort tid för att få verkligheten att stämma överens med utbildningsministerns karta. Så byggs inte en skola värd namnet. En skola värd namnet måste växa fram underifrån, ur djupet av samhället och mellan människorna som är samhället. Det finns inga genvägar eller snabba lösningar.

Felaktiga rättningar av nationella prov är en sak. År 2013 kom Skolinspektionen med sammanställningen ”Olikheterna är för stora. Omrättning av nationella prov i grundskolan och gymnasieskolan, 2013”. Där konstateras att avvikelserna mellan ursprungsrättning och omrättning är oacceptabla. En annan sak är förekomsten av det som i USA kallas teach to the test. SvD:s ledarskribent Sanna Rayman beskriver det så här: ”Eleverna får plugga gamla utgåvor av de nationella proven tills de kan deras utformning nästan utantill. /…/ Personligen tycker jag att det vore väldigt betryggande om de klarade just den sortens tester som inte föregås av snitslade banor.” (SvD 4/6 2014.)

Samma utveckling ser vi tragiskt nog även på högskolan. När genomströmning är en kvalitetsparameter som dessutom påverkar högskolans ekonomi skapas incitament att undervisa mot proven, och studenterna som är vana vid detta från grundskolan spelar med i spelet genom att kräva att få se gamla tentor. Det skrivs manualer och kursernas mål blir allt tydligare och differentierade. Det görs i kvalitetssäkringens namn, men går tydligt ut över skolans bindningsuppdrag. Och kunskapen utarmas. År från år är skillnaderna små, men över tid sker en glidning och i takt med att äldre lärare går i pension accelererar kunskapsraset, samtidigt som behovet av fler manualer ökar. När kvalitet ska säkras och mål ska garanteras blir det så här. Verklig kunskap är något annat. Verklig kunskap handlar om det man inte vet, och äkta lärande handlar om att lyfta sig över sin förmåga. Det fokuseras alldeles för mycket på måluppfyllelse, betyg och resultat för att en skola värd namnet ska kunna växa fram. Dagens skolpolitik hindrar med andra ord paradoxalt nog framväxten av en kunskapsskola, i kvalitetens och effektivitetens namn. En skola värd namnet förbereder eleverna för ett liv i ett samhälle och en framtid som ingen vet något om, för det finns inte ännu. En skola värd namnet ger eleverna verktyg att självständigt söka sig fram i okänd terräng. 

Pisa är ett osnitslat test. Nyss har niondeklassare inom OECD skrivit det och resultatet redovisas i december 2016. Testet är till för att utvärdera ett lands undervisning. Hur mycket kunskap och förmågor får eleverna med sig från grundskoletiden? Förmår de begagna dessa i sin vardag och i sitt framtida yrkesliv? ”Va?” tänker kanske några av er nu. Ja, en myt kring Pisa är att det mäter akademisk fakta och att den som lyckas på provet är den som papegojlikt kan upprepa instrumentellt inlärd sådan. Det är tvärtom, och överensstämmelsen mellan Pisas ramverk och svenska kursplaner är enligt Skolverket stor.

Förprov hålls och stora mängder data samlas in för att utesluta felkällor; Pisa är ett väl utformat test. Inte så att man blint kan lita på det eller se det som sanning. Vilka som gör det vet jag inte, men Malin Ideland, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, anklagar svepande folk (inga exempel nämns) för just detta i debattartikeln ”Skolan måste utbilda bortom Pisa-resultat” (Aftonbladet 9/4 2015). I den kritiskt granskande bloggen DN Debatt–betyg gås Idelands alla felslut föredömligt genom (10/4 2015).

Statistik ska tolkas försiktigt, men för svensk del räcker det med att ta tendenserna, som är tydliga, på allvar. Problemet i Sverige är motsatsen till det Ideland tror. Vi tycks oförmögna att tolka dataunderlaget som Pisa ger och som rätt använd kan förbättra skolans undervisning. Tyskland hade också en Pisa-bomb, om än med mindre krut i än vår. Medan vi gjorde det till en sport att skapa myter, ad hoc-resonemang och halmgubbar angående vårt resultat lyckades Tyskland bättre använda siffrorna för förändring.

Jag ser tecken på Björklunds sätt att tänka, han skyllde på allt och alla när verkligheten inte stämde överens med den karta som han menade gällde. Standardsvaret på kritiken mot besluten om reformer som togs i snabb takt för att vända den Atlantångare som Björklund menade att skolan är, var: Jag delar inte den bilden. Pisa är ett test som man kan säga en massa om, men faktum kvarstår, testet är det samma för alla. Och Sverige lyckas sämre. Att välja strategin att skylla på Pisa, på budbäraren, är att sticka huvudet i sanden. Så får vi aldrig en skola värd namnet. Pisa är ett test som man inte kan förbereda sig på. Jag drar mig till minnes min egen skolgång, som utifrån ett strikt betygsfokus var en katastrof. Jag gick ut med ett medelbetyg som låg under medel. Jag läste inga läxor och förberedde mig inte på några prov. Däremot var jag intresserad av kunskapen. Jag lyssnade på lärarna, läste tidningar och följde med i vad som hände i världen. Och när lärarna gav oss oförberedda läxförhör hände det mer än en gång att jag var bäst i klassen. Idag är jag docent. Som bevis på något fungerar anekdoten ingenting, men för mig är det ett exempel på att det inte alltid är bäst att fokusera på betyg och mätbarhet. Kunskapen finns oftast inte där vi tror, och som sagt, framtiden är öppen. En skola värd namnet måste fokusera på kunskap vars värde varar, inte bara kunskap som ger bra betyg och som går att mäta. Om lika mycket energi hade lagts på att verkligen skapa en kunskapsskola, istället för att skylla på Pisa, på lärarna, skolans organisering, flumskolan och så vidare, skulle Svensk skola kunna följa Tysklands exempel. Tyvärr gjorde vi inte så, och det gör vi fortfarande inte. Istället inför mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i, med resultatet att kunskapen utarmas i hela samhället. Betygen är bra och det som mäts och räknas följer planen. Det är bara det att kunskap är något som man måste förhålla sig ödmjuk inför. Lärande kan inte som resultat tvingas fram.

”Vetandets värld” i P1 har granskat Pisa i programserien ”Pisadoktrinen”. Ett felslut de begår är klander genom sammankoppling. Statistiken som provet genererar och tolkningar av provet som lobbyister genererar är olika saker, men granskningen skiljer inte på det. McKinsey & Company, ett amerikanskt managementföretag, har skrivit rapporter som har fått stort inflytande. Dessa sägs bygga på Pisa och kallas forskning, men har kritiserats hårt, bland annat av professor Frank Coffield vid Institute of Education vid University of London: ”Det finns inga bevis för att dessa speciella faktorer, som pekas ut som viktiga, är de som kommer att leda till framgång.”

Förstår ni vad som sker här? I stället för att fristående akademiker, till exempel personer som professor Frank Coffield, skriver rapporter (för den politiska makten) så hyrs konsulter in. Varför? Politiker vill utnyttja forskning till att legitimera sina ideologiska ståndpunkter. Två inflytelserika McKinsey-rapporter, ”How the world’s best-performing school systems come out on top” (2007) och ”How the world’s most improved school systems keep getting better” (2010) har en stumhet inför vad ett nationellt utbildningssystem är och vad det är till för.

Jag återkommer ofta till faran med akademisk inavel och världsfrånvändhet. När de som har makten använder sitt inflytande för att försöka anpassa verkligheten efter kartan eldas den utvecklingen på genom att göra bibliometri till ett kvalitetsmått. Det leder till att forskarna tvingas skriva allt fler artiklar om allt fler och allt mer smala frågor och områden som differentierar både kunskapen och akademin och skapar stuprör som försvårar möten över ämnesgränser. Inom akademins allt smalare fält ägnar sig forskarna allt mer åt att konkurrera sinsemellan om medel för att fortsätta verksamheten. Antalet artiklar växer lavinartat när allt fler tidskrifter uppstår eftersom det är en lönsam bransch. Jag får dagligen erbjudanden om att publicera mig i olika tidskrifter. Konsekvensen blir att allt fler kan skaffa sig stöd från forskningen i allt fler frågor, samtidigt som det blir allt svårare att värdera och granska kvaliteten i resultaten. Är det bara publicerat i en peer-review-tidskrift anses det sant, och stämmer resultaten dessutom överens med hur det känns är det närmast omöjligt att ifrågasätta saken eller ens samtala om rimligheten i resultaten. Beslut ska dessutom tas snabbt idag, snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad, vilket förstärker de negativa konsekvenserna och ökar risken att faktaresistens sprids i samhället, vilket riskerar att skolans redan idag absurda fokus på BETYG (istället för kunskap och lärande) förstärks. Helt i linje med rådande rationalitet. I det uppskruvade debattklimat som råder är det ännu svårare att skilja verkliga forskningsrapporter från beställningsverk skrivna av konsulter. Därför är jag för grundforskning och mot betyg, för att sätta kunskapen i centrum. Bara så kan en skola värd namnet skapas.

McKinsey tycks ha resonerat ”hur blir man bäst?” och vidare ”ja, hur blir ett företag bäst? Hm, gott ledarskap, entreprenöriella individer, bra varumärke och så vidare. Detta borde väl också vara skolans framgångsfaktorer?”. Rapporterna är selektiva i sina slutsatser och visar i för stor utsträckning vad de själva och deras uppdragsgivare vill tro. En flitig hänvisare till dessa två McKinsey-rapporter var Michael Gove, brittisk utbildningsminister i regeringen Cameron mellan 2010 och 2014. Goves ideal var Sveriges nyliberala skolsystem (tills det blev för pinsamt) och för det kunde han hämta visst stöd i dessa rapporter. Svenska politiker som drev genom marknadiseringen resonerade på ungefär samma vis som McKinsey-folket: att det goda utbildningssystemet ska utformas som ett företag.

New Public Management ... Fokus på ledarskap, entreprenörskap och varumärket. Det klingar bekant på något sätt. Den enda vägen fram handlar om måluppföljning och kvalitetssäkring, som ger oss fokus på det mätbara. Valfriheten lägger ansvaret på eleverna, och varumärkestänkandet förstärker "behovet" av utvärdering och rankingar. Skolan har på detta sätt integrerats i det ekonomiska systemet där allt bara handlar om pengar och resultat, i det korta perspektivet. Kunskap för livet, framtiden och samhällets långsiktiga hållbarhet går inte att mäta, så den kunskapen är det allt färre som bryr sig om. För att överhuvudtaget kunna fortsätta bedriva skolverksamhet krävs att man lydigt anpassar sig efter gällande regler, även om allt talar för att regelföljandet tar oss allt länge och längre bort från kunskapen och allt längre ut på ett sluttande plan.

Vad behöver vi göra? Vi måste värna bildningen, som är vårt enda halmstrå. Vi måste satsa på skolan, på en bildningsfrämjande skola, och på fri forskning med bredd och djup. Innehåll istället för yta, kvalitet istället för kvantitet. Klokskap och kritiskt tänkande istället för utantillkunskap. Alla vet, ändå blir det inte så? Alla förstår, om man bara ägnar frågan en stunds eftertanke och bemödar sig att reflektera lite. Det behövs inga exceptionella egenskaper för att inse att bildning är viktigt. Det är inte där det brister. Problemet är att det vuxit fram en kultur och ett tänkande som främjar pengar framför allt annat. Orsaken till att det blivit som det blivit är att vi kollektivt inte anser oss ha råd med det vi vet att vi behöver. Det är problemet! Det är frustrerande att se och förstå hur enkelt problemen skulle kunna undanröjas. Och det är provocerande att verka inom högre utbildning utan att kunna göra vad som krävs för att främja bildning. Det står illa till i den svenska skolan som helhet, och åtgärderna som föreslås förvärrar problemen.

Finner tröst hos Nietzsche (i en gammal bloggtext), men det gör samtidigt att frustrationen växer. För när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara blir jag nedstämd. Men hellre det än bitter. Hellre lyss till klokskap, än förfasas över dårskap. Jag ger inte upp. Så länge det finns liv finns det hopp. Och om ingen strider för bildningen dör den ut. Jag har ett ansvar, och jag tar det, av rent egoistiska skäl. För jag vill verka för en bättre värld, och för en skola och ett utbildningssystem värd namnet. Nietzsche visste, Nietzsche förstod. Lyssna, reflektera, lär och agera; det är mitt mantra. Citatet som följer är hämtat från Schopenhauer som uppfostrare, och det handlar om bildningens väsen.

[D]itt sanna väsen ligger inte dolt djupt nere i dig utan oändligt högt ovanför dig, eller åtminstone ovanför det som du vanligtvis ser som ditt jag.

 Allt för många letar allt för ihärdigt på helt fel ställen, när de söker sitt rätta jag. Det existerar inget sådant som mitt rätta jag. Sökandet är meningslöst, och förkastligt. Söker man på det sättet är man dömd till evig olycka. Det vet marknadsförare och kapitalister, tillväxtkramare och alla som söker pengar för pengarna skull. Ju mer man har och får av den varan, desto mer vill man ha och desto mer missnöjd blir man. Bildning är något man skaffar sig genom hårt arbete, ihärdig strävan och studier. Bildning kan bara nås genom hårt arbete och via tillägnande av kunskap och kritisk förmåga. Bildning är inget, den blir till i strävan och är ett mål som aldrig nås fullt ut. På samma sätt som det sanna jag som ekonomismen fått oss att söka efter och tro på alltså, men med den viktiga skillnaden att sökandet efter bildning ger något värdefullt och beständigt tillbaka. Ju mer bildning man skaffar sig, desto mer vill man ha, men inte för att man är missnöjd, utan tvärt om för att man får ett rikare liv. Det är skillnaden. Sökandet efter bildning ger mångfalt igen och i den insikten finns nyckeln till en skola värd namnet.

De som skänker dig sann fostran och bildning avslöjar för dig vad som är ditt väsens ursprungliga innebörd och grundelement, något helt igenom oåtkomligt för fostran och bildning, alltid svårtillgängligt, bundet, förlamat. De som fostrar och utbildar dig kan inte vara någonting annat än dina befriare.

En bildningsfrämjande skola kan bara leda adepterna till vattnet, dricka måste de göra själva. Bildande pedagogik kan bara förlösa den vilja som finns där från början, den kan aldrig ge något till den som inte vill ta emot. Det finns heller inga genvägar till bildning, bara en väg: Hårt arbete!

Och det är hemligheten med all bildning. Den förser dig inte med proteser, vaxnäsa, ögon försedda med brillor - tvärt, vad dessa gåvor kunde ge är bara en karikatyr på fostran.

Den skola som Björklund talade om och med en dåres envishet fortfarande propagerar för är en skola fylld av proteser och falska löften. En skola som ju mer man ägnar sig åt den, desto mindre sann kunskap får man, vilket Pisaraset är ett tecken på. En bildningsfientlig skola. Ju mer resurser man kastar in i ett sådant svart hål, desto dyrare blir det att i efterhand rätta till problemen. Bildning kan inte effektiviseras, kan inte skyndas på. Den växer fram när och där tiden och förhållandena är mogna. Bildning kan bara befrias hos den som vill och är beredd att göra vad som krävs, den kan inte prackas på någon.

Det är befrielse den är. Den röjer undan allt ogräs, allt grus, alla kryp som vill angripa plantornas späda groddar, den är strömmar av ljus och värme, ett kärleksfullt nattligt brusande regn. Den härmar naturen och tillber naturen när den är moderligt sinnad och barmhärtig. Den är naturens fulländning, när den förebygger dess grymma och obarmhärtiga anfall och vänder dem till goda verkningar, och när den drar en slöja över dess styvmoderliga sinnelag och sorgliga oförstånd.

Bildning är samhällets fulländning, om vi väljer att se på kunskap på det sättet, om vi förstå att inte blanda samman kunskap med information. En skola värd namnet kan inte tvingas fram, den växer upp och ut mellan oss alla och är en integrerad del av samhället. En skola värd namnet är inget som varken kan eller bör överlåtas på marknaden, för marknaden bryr sig bara om kunskaper som gynnar marknadens intressen. Vi måste alltså välja, för vi kan inte både äta kakan och ha den kvar.