En skola värd namnet 1

Under rubriken Pisarapportens efterspel, i SvD, skriver Jenny Maria Nilsson en lång och mycket intressant artikel om den svenska skolan. Artikeln analyserar olika texter som skrivits om skolan i efterspelet av Pisarapporterna. Jag använder den här som utgångspunkt för egna reflektioner på temat: En skola värd namnet, det vill säga en skola som sätter kunskapen i främsta rummet.

Detta att kunskapen är i centrum i skolan verkar vara något som tas för givet av majoriteten av skoldebattörerna. Jag ser det som en del av problemet, att kunskapsfrågan inte diskuteras. Allt annat än kunskapen talas det om: Pedagogik, prov, valfrihet, betyg, vinst, läraryrkets status, lärares administrativa börda, sommarlov, och så vidare. Allt med utgångspunkt att skolan SJÄLVKLART och alltid har kunskapen i fokus, oavsett vilka pålagor som läggs på lärare och elever. Kunskap är komplext och svårt och lämpar sig föga att debatteras. För att kunna debattera kunskap krävs kunskap och utbildning. Lärarna betraktas dock som ett särintresse eller som ett slags utförare av order. Deras röst räknas därför inte. Istället låter man andra aktörer och experter av olika slag lufta sina åsikter, över huvudet på lärarna. Det är i sig ett allvarligt problem som knappats leder till bättre kunskaper i det svenska samhället. Kunskapen tangeras på olika sätt i de följande posterna, men Nilsson fokuserar på Pisarapporterna och dess mottagande i medierna.

Förra sommaren missade Kristoffer Örstadius, journalist på Dagens Nyheter, sitt eget scoop. Örstadius gjorde ett gott journalistiskt arbete med att avanonymisera några skolors Pisa-prov, men hellre än att skriva om sina uppseendeväckande resultat, som bland annat visade att högpresterande friskolan Engelska skolan i Bromma skrev sämre på Pisa i matematik än kommunala lågpresterande Petrus Magni skola i Vadstena, så utvecklade han långsökta teorier om varför detta avslöjade Pisa som missvisande.

Vet man, eller anser man sig veta, att friskolor alltid är bättre kommer man troligen först att söka förklaringar på andra håll än just där. Det är mänskligt att göra så, att leta logiska förklaringar där det passar ens förutfattade meningar. Men är det en kunskapsskola, en skola värd namnet vi i Sverige vill ha duger det inte som förklaring. Företrädarna för landets (vinstdrivande) friskolor vill tala om form, inte om innehåll. Därför handlar skoldebatten om valfrihet, (upplevd) kvalitet och betyg istället för kunskap, som är en komplex fråga som endast den som är utbildad och har forskat kan uttala sig om. Alla har en åsikt om betyg, valfrihet och hur det känns och känslor är högoktanigt debattbränsle. Därför ser det ut som det gör, och därför lyssnas det inte på lärarna.

Engelska skolan har med sina cirka 27 skolenheter i Sverige blivit ett flaggskepp bland dem som förespråkar vinstuttag i skattefinansierad skolverksamhet. Trots relativt låg lärartäthet och låg andel behöriga lärare har de långa köer till sina skolor.

Efterfrågan är en sak, kunskap en annan. Dagens tydliga fokus på BETYG, vilket är vad man konkurrerar med på skolmarknaden idag, leder till ökad efterfrågan, men inte självklart till djupare och bättre kunskap och förståelse för komplexitet. Engelska skolan ger högre betyg, men utgår man från resultaten i Pisaundersökningen, som är den samma i alla skolor i hela världen visar det sig att kunskaperna kanske inte stämmer överens med betygen.

På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna. Samma förhållande gällde fler skolor som Örstadius redovisade och han skrev: ”Det finns alltså flera fall där skolor med många högpresterande elever har mycket dåliga Pisa-resultat” (DN 14/6 2014).

Att detta inte debatterats i Aktuellt, mellan lärare, säger en hel del om kunskapsläget i Sverige. Resultaten är häpnadsväckande och i ett land som säger sig vilja vara en kunskapsnation borde frågan i alla fall tas på allvar och lyftas in i politiken. När Jan Björklund skapade sitt system för utvärdering av den högre utbildningen i Sverige (vilket dömdes ut av den Europeiska kvalitetssäkringsorganisationen ENQA, som uteslöt Sverige eftersom systemet var undermåligt), var det för att visa vad man redan visste, att Karolinska, Handelshögskolan i Stockholm och de anrika universiteten hade högre (kunskaps)kvalitet i sin verksamhet än de mindre, regionala högskolorna. När det visade sig att så inte var fallet gjorde man som Örstadius och andra, man höll fast vid det man "visste" och sökte andra förklaringar. Kartan gällde och det var/är verkligheten det är fel på. Det är närmast motsatsen till kunskapsfokus, inte bara i skolans värld. 

Örstadius valde att tro att nationella prov är mer rättvisande än Pisa, men så är knappast fallet. Rättande av nationella prov ställer särskilt höga krav på gott omdöme, men proven har också kommit att spela en särskild roll sedan skolan blivit en vara på en utbildningsmarknad och eleven en kund med skolpeng. Nationella prov är den enskilda skolans främsta marknadsföringsverktyg, ett verktyg man har makt över. Proven rättas inom skolan, ofta av undervisande lärare, och incitamenten att medvetet eller omedvetet förvanska resultat i enlighet med lojaliteter har betydelse.

Utifrån ett kunskapsperspektiv låter det som ett skämt. Så länge representanter för skolföretag stolta får stå i Aktuellt och slå sig för bröstet med hänvisning till sina fina resultat på de nationella proven är Sverige inte en kunskapsnation. Överför samma system till rättsväsendet och det blir uppenbart att något är fundamentalt fel i den svenska skolan. Som i så många olika sammanhang missar man en till synes obetydlig detalj i frågan som debatteras, nämligen det faktum att det är skolorna själva som skaparresultatet som sedan debatteras. 

Vårt skolsystem genomsyras av den konkurrensutsättning som avsiktligt införts via diverse reformer. Varje skola måste sälja in sig för att överleva, kommunpolitiker har anledning att få undervisningen att verka bra (så att folk flyttar dit), enskilda lärare kan använda goda resultat i egna löneförhandlingar (man har arbetat för en lönedifferentiering inom lärarkåren) och även elever och föräldrar har intresse av en skola med bra betyg och höga meritvärden. Sett i detta sammanhang är det en paradox att många upprörs över den internationella konkurrens som Pisa kan innebära – en bris jämfört med den nationella vi själva har ordnat.

I ekonomin talar man om vinn-vinn-situationer, och utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är utbildningssystemet i Sverige just en sådan situation. Kanske är det därför Pisamätningarna som sådana är så tacksamma att debattera, för det tar fokus från grundproblemet. Kunskapens status i Sverige idag. Om alla tjänar (pengar) på nuvarande upplägg blir det svårt att försvara kunskapen, som kräver kunskap, intellektuell förmåga, transparens och hederlighet. Bara det faktum att friskolorna tillåts hänvisa till företagshemligheter borde mana till eftertanke. Om kunskapen verkligen var i fokus skulle det innebära att politikers och företagsledares försanthållanden utmanades och därför är det enklare att vifta bort den detaljen och rikta fokus i debatten på valfriheten, vinsten, betygen och annat som lämpar sig bättre att debattera än kunskap.

Skolor och personal kämpar för att upprätthålla akademisk integritet (och lyckas ibland), men vårt system inte bara accepterar potemkinkulisser utan uppmuntrar sådana.

Integritet är sällsynt och svårt att upprätthålla, och akademiska värden och kompetenser är ännu svårare. Att försöka göra det i ett samhälle där kunskap anses vara något man kan ta för givet är hopplöst svårt, och att dessutom försöka göra det i ett system som betraktar lärare som ett särintresse är omöjligt. Vi får inte den skola vi vill ha, hur stark och utbredd viljan än är. Vi får den skola vi förtjänar. Sanningen är att så länge kunskapen inte är i centrum i skolan kommer resultaten att fortsätta rasa. Det spelar roll vad vi gör under tiden. Vad verkar vettigast: Att fortsätta debattera formfrågor, ett att påbörja samtal om kunskap och vad som är skolans uppgift i arbetet med att bygga en kunskapsnation? För mig är svaret självklart.