Tolkningar, flöden och relationer

Kulturvetenskap är inte bara en vetenskap om det levande, det är också en levande och föränderlig vetenskap. Rörelse är den konstant man jobbar med och har att förhålla sig till. Kulturvetaren studerar förändring samtidigt som kulturvetaren befinner sig i rörelse tillsammans med kulturen som studeras, och skapar texter som tar hänsyn till detta genom att själv bestå av och förhålla sig till förändringen. Det är så jag vill se på kulturvetenskap, och det är den vetenskapen jag bedriver och talar mig varm för. En sådan kulturvetenskap har potential att leverera de verktyg som behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Vetenskapen ska öppna upp och visa på olika alternativ, inte bestämma och kontrollera, peka ut den enda vägen.

Jag skriver detta två år efter att denna bloggpost publicerades. Det är den absolut mest lästa bloggposten av alla jag skrivit. Då tankarna uppenbarligen lockar till läsning vill jag tipsa den som vill fördjupa sig i ämnet om de tre böcker jag skrivit, som handlar om just tolkningar, flöden och relationer. Böckerna ingår i en serie böcker med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, och de är publicerade open access för gratis nedladdning på nätet. Och den första boken publicerades på hösten 2016 och har titeln: Samtal om samtal om kultur. Den andra boken, som publicerades 2017 heter: Studier av förändring, i rörelse. Och den tredje bokens titel är: Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki.

Mycket av den vetenskap som bedrivs idag går tyvärr åt just det hållet, mot allt tydligare resultat och mot allt mer av fastlåsande och kontroll. Vetenskap får inte låsa fast det som rör sig, vilket allt i universum gör. Ingen är statiskt eller orörligt, allt för ändras och är mer eller mindre dynamiskt. Det handlar bara om olika hastigheter. Vissa rörelser går att räkna på, andra inte. Kulturvetenskapen handlar om dynamisk rörelse, icke-linjär förändring och byggandet av en hållbar framtid. Ett hopplöst uppdrag på många sätt. För om alla inte är med på eller förstår vad kultur är, hur den fungerar eller varför det är viktigt att studera den, om många inte ens erkänner kulturens existens, hur ska man då kunna bedriva forskning om den och få gehör för resultaten?

Kulturvetenskap är en tolkande vetenskap. Kulturen går inte att isolera från sammanhanget den uppstår i, kulturen är en del av helheten som den både påverkas av och påverkar. Kunskap om kultur går bara att nå indirekt och den är alltid provisorisk. Därför är tolkning ett viktigt redskap. Tolkning är dock ett laddat begrepp. Vad innebär det att tolka? Ett sätt att se på den saken är att säga att tolkning handlar om att tala om för någon att det betyder det där. Tolkning utförd på sådana premisser handlar om att låsa fast, om att uppfinna betydelser och om att skaffa sig gehör för rimligheten i dessa. Det handlar med andra ord om makt. Närmare bestämt handlar det om kunskap och makt. Två sidor av samma sak! Det är inte så jag jobbar. Jag använder inte tolkning för att låsa fast och bestämma, utan för att öppna upp och visa på konsekvenser och alternativ. Tänk om, och låt oss göra ett försök, är mina ledord.

Den som tolkar kultur och bestämmer hur den ska förstås och som gör det i namn av forskning använder sin vetenskapliga prestige och sitt ämnes anseende för att pådyvla världen sin egen uppfattning. Tyvärr är det så de kulturella förväntningarna på vetenskapen ser ut. Vetenskapens uppgift, menar många, är att tala om och bestämma hur det är. Jag vill istället öppna upp för alternativa tolkningar, det vill säga peka på den rörelse jag som forskarsubjekt befinner mig i tillsammans med allt och alla andra. Kulturella innebörder är aldrig fastlåsta, de befinner sig alltid i rörelse, hur mycket människor än önskar att så inte vore fallet. Kultur är förändring och rörelse. Kulturen finns mellan och är relationell. Kultur är en icke-linjär process. Därför blir effekten av vetenskapliga påpekanden om hur det är alltid fastlåsande, eller riskerar i alla fall att bli det. Om forskare säger att vi firar jul för att det ligger i den svenska kulturen far man med osanning. För faktum är att det är svensk kultur som görs när vi firar jul på det sätt vi gör i Sverige. Samma är det med snapsen till sillen, den dricks inte av kulturella orsaker, det är kultur som utförs när glaset höjs till munnen i goda vänner sällskap.

Den kulturvetenskap jag talar om och brinner för är en kulturvetenskap som bejakar rörelse. Det är en vetenskap som insett det destruktiva i att diskutera. En vetenskap som har insett poängen med att samtala, eftersom kultur är en angelägenhet för alla. Vad innebär det att samtala, att skapa kunskap inom ramen för ett samtal? Jag ser bloggandet som ett exempel på detta. Att blogga är att inför öppen ridå låta tankarna flyta i en strid ström, och om att ta tag i det som händer i mötet med kritiskt intresserade läsare. Det är en process av fördjupad insikt om varat. Och det går på tvärs mot hur det brukar se ut inom vetenskapen. Där är idealet att man på egen hand och efter på förhand noga utformade och detaljerade metoder slipar på sina argument och presentationen av dessa. Och detta gör man så till den milda grad att, om man lyckas, om man är duktig på att snickra ihop argumenten, kommer även den mest insatte läsaren att få svårt att hitta luckor i resonemangen. Det gör det svårt att driva kunskapen framåt. Att bedriva vetenskap på det sättet upplöser inga problem, det gör bara allmänheten beroende av den som äger problemen och har tolkningsföreträde, vilket inte leder till långsiktig hållbarhet. Ytterligare ett exempel på kunskapens och makten sammantvinnade karaktär.

Alternativet till detta sätt att arbeta är att öppna upp den vetenskapliga praktiken och bjuda in till samtal om kulturen som alla är del av och både påverkar och påverkas av. Kulturvetaren behöver hjälp att belysa hela processen, från planeringen av projektet till insamlingen av empiri och i arbetet med att tolka materialet och för att sprida kunskapen. Det är en delikat uppgift att inte låsa fast, för människan har svårt att hantera rörelse och förändring. Det är mycket enklare att acceptera en sanning än att utmana det man tar för givet. Kulturvetenskapens resultat handlar om att peka på möjligheter och alternativ, inte om att tala om hur det är. Men det uppfattas inte alltid så. Förväntningarna på forskaren och resultatet ser annorlunda ut. Det finns inte ett enda sätt att bedriva kulturvetenskap på. För mig handlar det om att släppa ifrån mig texter som inte är genomkontrollerade och fulländade, för att jag tycker mig se att det underlättar för granskaren att hitta svagheterna i resonemanget. Och det är ju det viktiga, att den underliggande tankegången håller, inte att texten eller det vetenskapliga resultatet är vattentätt.

Kulturvetenskap handlar för mig allt tydligare om Samtal. Att samtala är att öppna upp mellanrum där kunskapen och vetandet "händer" och om att tillsammans med andra betrakta vad som händer och och lära sig förstå vilka förutsättningar som finns för förändring. Kulturvetenskapen är kritisk men den handlar inte om att kritisera. Resultatet ska vara så korrekt som möjligt, men eftersom verkligheten förändras finns aldrig ett enda giltigt svar. Kulturvetenskap handlar om att finna och hålla fast i det som fungerar, oavsett varifrån det kommer och utan att bry sig om vem det kommer ifrån. Det handlar om att inte lägga tid och energi på sådant som inte fungerar. Kulturvetenskap liksom hållbarhet handlar om att befinna sig i rörelse, om att följa med i flödet. Det handlar ytterst om att lära sig acceptera det man måste, och om att utveckla verktyg för att förändra det man kan.